Hur kan folk som lever i förhållanden må så dåligt? Det är väl jobbigare att vara ensam?
Ganska ofta hör man som man, när man beklagar sig över sin ensamhet, att "Man kan känna sig ensam även om man lever i ett förhållande". Jag kan förstå det i de fall då partnern är oempatisk, oförstående och egoistisk, att den andre kan känna sig ensam. Men då infinner sig ju genast frågan, varför lämnar man inte då? Vad är det för vits med att vara ihop med någon som inte förstår en eller visar omtänksamhet? Vad får man ut av ett sådant förhållande? Då är det väl bättre att vara ensam och få rå om och sköta sig själv?
Men i de fall när partnern faktiskt är något att luta sig mot när man mår dåligt, när han är förstående och empatisk, eller vill vara det, då ser jag det lite som ett hån mot de verkligt ensamma att påstå att man känner sig ensam. Handlar det då inte snarare om att hon blivit bortskämd? Att hon inte nöjer sig med hans ansträngningar att faktiskt bry sig om henne och hans vilja att visa kärlek och omtanke?
Så upplever jag inte det. De som klagar är just de som har en dålig relation. De som har en bra relation och någon som är förstående och empatisk, de klagar inte.
Och de som stannar fast de klagar, det är väl dom som tänker som du, att det är bättre än att vara ensam. Många tror nog inte att de klarar ensamheten.