Sluta dömma

Under ganska många år här på FL så har jag ibland och sporadiskt deltagit i otrohetstrådar.
I vissa av dessa trådar har jag varit mycket uthållig och under lång tid verkligen försökt vara öppen och gå till botten med en rad olika åsikter, ofta fördömanden, och varför olika personer ibland har så extremt starka åsikter, ofta också rätt så extrema åsikter om andra människor, människor som de inte känner och när det gäller fall där de överhuvudtaget inte känner till något om omständigheterna.

Jag har ansträngt mig vara intresserad för att försöka få reda på och försöka förstå varför dessa extrema och starka åsikter och dessa fördömanden om andra människor?
Hittills har ingen av dessa dömande människor kunnat förklara sina extrema uttalanden och åsikter. 

Fortfarande efter alla dessa år har ingen lyckats förklara vad som egentligen och på djupet är så allvarligt med en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten.

Jag och många andra har frågat vad det egentligen spelar för roll i de fall (som sannolikt är de allra flesta fall) där den andra parten aldrig får reda på det.

Massor av gånger har det i evighet diskuterats om det kända faktum att "det man inte vet mår man inte dåligt av".
Hittills har ingen enda av dessa dömande människor, och ingen annan, kommit med något enda argument som genuint skulle visa att det gamla talesättet inte gäller.
Och självfallet gäller det. Alltid och under alla omständigheter. Det går inte på någon som helst saklig grund att motsäga.

Mitt råd är att se till att ta vara på livets möjligheter och chanser. Men gör det med omdöme och gör ditt bästa för att så lite som möjligt påverka andra människor.
Mitt råd är inte att vara otrogen.
Men vi kan alla konstatera att otrohet trots allt är vanligt förekommande, mycket vanligare än vad de flesta vill låtsas om och mycket vanligare än vad som känns bekvämt för många att erkänna.

På Sveriges Radio sade man häromdagen att det är minst 30% av alla relationer som någon gång upplever otrohet. Eller så sade man att 30% av alla människor någon gång upplever otrohet, vilket ju i så fall gör att det är ännu vanligare.

Med stor sannolikhet är siffran betydligt högre än så, åtminstone i långvariga relationer, och särskilt om man beaktar att de allra flesta fallen förblir okända.
I de flesta fall förblir det okänt, det kommer aldrig fram.
Detta visar då som en självklarhet att de allra flesta relationer överlever att det sker ett tillfälligt sexuellt äventyr utanför relationen. Det är särskilt enkelt att konstatera gällande alla de fall då det aldrig blir känt.
Men även i de relationer där det blir känt så klarar väldigt många av det och många klarar att gå vidare på ett bra sätt. I många fall säkerligen gå stärkta ur det, man tar lärdom, och får en bättre relation än vad man hade innan.

En tillfälligt sexuellt äventyr utanför tvåsamheten, eller tom en tillfällig förälskelse, behöver ju inte betyda någonting alls, behöver inte få några följder överhuvudtaget, inget har ju förändrats i sak pga av denna händelse.
Det är ju självfallet så att livet och tvåsamheten kan gå vidare precis så som ingenting har hänt eftersom inget överhuvudtaget behöver ha förändrats.

Fortfarande efter alla dessa år har ingen lyckats förklara vad som egentligen och på djupet är så allvarligt med en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten?

Jag och många andra har frågat vad det egentligen spelar för roll i de fall (som sannolikt är de allra flesta fall) där den andra parten aldrig får reda på det?

Massor av gånger har det i evighet diskuterats om det kända faktum att "det man inte vet mår man inte dåligt av".

Hittills har ingen enda av dessa dömande människor, och ingen annan, kommit med något enda argument som genuint skulle visa att det gamla talesättet inte gäller.
Och självfallet gäller det. Alltid och under alla omständigheter.
Det går inte på någon som helst saklig grund att motsäga.

På förekommen anledning, till de dömande och särskilt till dem som inte klarar av att föra ett resonemang på normal medmänsklig nivå utan att vara otrevliga och hotfulla, så upprepar jag:

Mitt råd är inte att vara otrogen.

Men vi kan alla konstatera att otrohet trots allt är vanligt förekommande, mycket vanligare än vad de flesta vill låtsas om och mycket vanligare än vad som känns bekvämt för många att erkänna.

Det jag skrev var att ingen har kunnat förklara det för mig. 

Om du först förklarar varför och på vilket sätt du tycker att det är allvarligt för dig, och förklarar hur och varför det i största allmänhet i samhället och för människor är allvarligt, så lovar jag göra mitt bästa för att svara på det.

Även om det skulle vara så att du och jag inte har samma uppfattning så lägger jag mig vinning om att alla har rätt att framföra sina åsikter. Hoppas du ser lika på den saken?

Ja i just det här inlägget utgår jag från att det inte kommer fram.
Med mycket enkel sannolikhetsberäkning kan vi ju alla klara av att förstå att i verkligheten är otrohet inte alls ovanligt och att det följaktligen i väldigt många fall aldrig kommer fram.
Detta konstaterande kan uppenbarligen vara obekvämt för vissa och det kan tydligen vara svårt för vissa att ta till sig, men tyvärr så är det ändå verkligheten, eller hur?

Hoppas det inte är förbjudet att utgå från och resonera om något som faktiskt är sant?

I just det här svaret till dig utgår jag från mitt förra inlägg som du citerade.
Det blir alltför rörigt att samtidigt ta upp dina frågor, som är mycket omfattande frågor, och som faktiskt handlar om något helt annat.

Men i ett annat sammanhang skulle jag inte alls ha något emot att resonera omkring dina andra så omfattande frågor.

Man kan genom sitt handlande, och genom att välja tillfälle och person, säkerställa att det inte kommer fram.
Det är bevisat och helt sant i väldigt många fall.

För den som vill diskutera detta in i minsta detalj, om det är möjligt eller inte, så spelar det i sammanhanget ingen roll, för det är faktiskt fullt möjligt att medvetet handla på ett sådant sätt att det inte kommer fram. NÄST INTILL helt säkert, för att göra alla glada.
Det är absolut inte ett tandlöst argument eftersom verkligheten och sanningen visar att det finns fall, och högst sannolikt finns det väldigt många fall, där det aldrig kommer fram.
Därför är det självfallet mycket relevant att utgå från och att resonera om alla de fall där det faktiskt inte kommer fram.

Den som hellre vill får självfallet resonera om de fall där det kommer fram.
Men i mitt inlägg var det inte dessa jag skrev om.

Nej, det har verkligen inte förklarats för mig.
Du får gärna förklara.

Det du skriver här förklarar ju ingenting om på vilket sätt det i sak är allvarligt.

Jag har inget som helst problem med att förstå att människors handlingar kan påverka andra och få konsekvenser för andra.
Om en annan människa begår en handling mot mig som gör att jag förlorar en hand så förstår jag absolut att den handlingen är allvarlig och får allvarliga konsekvenser för mig.
(Det var väl du själv, eller din s k "kompis", som skröt om att du har brukat våld mot en annan människa? Eller att du anser att det är helt ok för dig att bruka våld i de fall där du själv bestämmer att det är rätt?)

Men om min partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan så kan jag inte se vilken allvarlig konsekvens det skulle få för mig, om vi väljer att se sakligt på det?
Till och med om min partner har en tillfällig blixtförälskelse med en annan, men att vår egen kärlek är opåverkad, om vårt förhållande och vår relation i övrigt sedan går vidare på precis samma sätt som tidigare, så kan jag rent objektivt inte se vad som är de allvarliga konsekvenserna för mig?

Och särskilt om vi beaktar att jag inte får reda på det,
mot bakgrund av sanningen att "det jag inte vet mår jag inte ont av",
hur i hela världen ska detta då kunna få några som helst konsekvenser för mig???

...
Hur var det nu med att förstå ens egna handlingar, att bruka våld, har du, eller den som skrev detta om våldet, förstått att du/den förmodligen behöver professionell hjälp?

Jag förstår inte.
Du måste ha citerat fel inlägg?
Det som jag skrev i mitt inlägg har ju inget som helst samband med det du skriver!
Men om ditt citat ändå var riktat till mig så får du anstränga dig att åtminstone försöka resonera lite bättre omkring det som jag faktiskt skrev.

Jag upprepar:

Mitt råd är inte att vara otrogen.

(Men vi kan alla konstatera att otrohet trots allt är vanligt förekommande, mycket vanligare än vad de flesta vill låtsas om och mycket vanligare än vad som känns bekvämt för många att erkänna.)

Var menar du exakt att gränsen går för vad man får dölja, eller ljuga om? Tror du att alla människor sätter exakt samma gräns?

Vi vet ju att alla människor ljuger, alla löften, stora eller små löften, kommer att svikas förr eller senare, efter tillräckligt lång tid eller när omständigheterna har ändrats tillräckligt mycket.
Äktenskapliga löften blir ideligen svikna, religiösa löften bryts ofta, löften om fred mellan länder sviks, löften om klimatpolitiken bryts, politiska löften i kommunen, i landet och i världen sviks ideligen.
Vi vet alla, även du, att löften sviks.
Vi vet att alla människor ljuger, även du och jag ljuger.

Vi och de flesta av oss kanske (förhoppningsvis?) strävar efter att tala sanning och att inte svika våra löften, men det är ändå bara en strävan och det kan spricka med tiden eller när förutsättningarna ändras tillräckligt mycket, eller hur?
Vi menar bara väl när vi avger löftet, liksom världsledare, religiösa ledare och politiker menar bara väl (förhoppningsvis) med alla löften.
Men jag tror att även du känner till att löften sviks?

Rent sakligt, faktiskt och objektivt gäller att den som försöker förneka för sig själv att löften sviks,
den som lyckas inbilla sig själv att erhållna löften för alltid kommer att hållas,
den väljer att aktivt ljuga för sig själv och den väljer medvetet att tro på en lögn.
Detta går inte att bortförklara, eller hur?

Men notera att jag har inte kommenterat om jag tycker att det är bra eller dåligt, om det är något jag stödjer eller ej.
Jag har bara konstaterat och kommenterat det jag anser vara objektiva fakta.

Var vänlig skilj på dessa saker om du/ni vill svara och resonera med mig om det.

Jag har inte kommenterat om jag anser att en tillfällig sexuell upplevelse utanför tvåsamheten är hela världen eller ej.
Men jag skulle tro att de flesta väljer att inte vara öppen med sin partner om en tillfällig sexuell upplevelse för att det skulle skada relationen, partnern, barnen, familjen, jobbet och en hel massa andra orsaker.
Och detta har jag sett flera otrogna som har svarat i flera olika trådar, har du missat det?

Jag har inte sagt något om att det inte skulle vara fel,
tvärtom har jag ju tydligt sagt: "Mitt råd är inte att vara otrogen",
har du missat det?

Nej, om man inget vet så har man ingen magkänsla om det.

Du vill inte köpa sanningen för du gillar den inte. Det är obekvämt för dig att otrohet kan förekomma utan att du känner till det.
Ja, att du inte gillar det och att det är obekvämt för dig, det kan jag utan problem förstå och acceptera.
Men är du medveten om att man kan aldrig hindra sin partner från att vara otrogen?

Om du tycker och känner att det inte gällde i ditt fall spelar i praktiken ingen roll i det här sammanhanget.
Du hade ju faktiskt en magkänsla och då kan man inte rent objektivt säga att du ingenting visste.

Ja, jag håller absolut med om att man kan bli sårad om det kommer fram.
Men det motsäger ju absolut inte att "det man inte vet mår man inte dåligt av". Det måste du väl rent objektivt klara av att förstå, acceptera och hålla med om?
Om inte, på rent saklig grund, varför då?

Du kan ju inte hävda att pga att du inte gillar sanningen så gäller den inte?