Ni män eller ni med män som reser i jobbet

När min man jobbar borta så kommunicerar han i god tid och skriver in i den gemensamma kalendern. Han brukar han försöka lämna oss i gott skick - handlar hem mat eller lämnar kanske något som han lagat i frysen, ser till att soporna är ute, att det finns bensin i bilen, eller vad det nu kan vara. Något praktiskt som han kan göra för att underlätta för oss här hemma.

När jag var ensam hemma under föräldraledigheten så kände jag mig väldigt sårbar. Mycket tankar om vad som skulle hända med min bebis om något hände mig när vi var ensamma. Så då hade vi lite extra kontakt så att vi hördes vid ett par gånger om dagen. Med äldre barn och när jag jobbar och jag och barnen har ett socialt sammanhang under dagarna är situationen inte lika kritisk. Han försöker ringa och säga godmorgon eller godnatt till mig och barnen, men det funkar ju inte alltid. Någon gång har han till och med hjälpt till med läxor på distans.

Vad som slår mig med din berättelse är att din man inte verkar känna att han har något ansvar i familjen - att hans frånvaro inte har någon betydelse. 

Är kvinna. Har bara ett par kortare resor (1-2 nätter) per år. Nåt sms blir det säkert men vi hörs inte i större utsträckning. När nån av oss är bortrest en långhelg eller vecka brukar det bli nåt samtal och lite foton. 

Jag reagerar mer på att han reser utan att du vet om det? Har ni inte gemensamt ansvar för barn och övriga åtaganden? Sånt måste man såklart stämma av innan.

Ja det jag reagerar på att nån gång under dagen eller kvällen finns väl tid att släng iväg ett sms med hur går det, hur mår?... Behövs inte mer.. 

Ja alltså jag är ju inte utefter att han ska höra av sig hela tiden men tid för ett sms med hur går det, eller för att kolla hur yngsta mår när hon varir sjuk. Jag fick hjärnskakning och han var iväg 1 natt då men inte en fråga om hur det gick eller hur jag mådde.

Nu är barnen stora vi har bott tillsammans i 8 år men ja jag har Alltid haft ansvaret för hans barn när han varit bortrest... Och då har han kunnat lova hem kompisar och dyl utan att kolla med mig först 

Saken är den att han faktiskt inte är speciellt engagerad i barnet när han är hemma heller.. Nu är han tex borta 4 dagar kommer hem sent torsdag.. Han har inte gjort någon läxa med henne.. Han tog läggningen Igår kväll men alla andra dagar har det varit jag. Så han anstränger sig inte direkt för att vara här när han är här heller 

Förhållandet med mamman har Alltid varit komplicerat och dom har i perioder vägrat vara hos henne och bott heltid här. Och det är inte så mkt det att dom varit mitt ansvar som varit problemet utan mer att han kunnat lova att dom får ta hem kompisar utan att kolla med mig  och att han aldrig kollar hur det går.. 

Nu är barnen stora och bara en bor kvar här med sin pojkvän.. Det är inte problemfritt mellan oss och jag är någon som barnet tar ut sin frustration på istället för på sin egen mamma. Men ändå kollar han inte om allt är lungt eller någonting. När hon skriker på mig och kallar mig fula ord anser han inte heller att det är hans sak utan att det är något vi får reda ut vi två. 

Är mamman inte med i bilden?

Ja lite så känns det att han kopplar bort att vi finns.. Ofta skriver han upp men bara för att jag sa till, den här veckan har han dock inte skrivit något.. 

Jag behöver inte att han ringer men ett sms för att kolla läget borde man ju hinna tycker jag.  Nu har han vaeot borta och kommit hem torsdag em. Hon har en aktivitet på torsdagar men inte ett tillstymmelse till att skjutsa henne eller göra något alls med henne. Hon finns liksom bara till 

Men då är det väl det som är det stora problemet här? När han är bortrest är det inte mycket han kan göra mer än att skicka ett meddelande lite då och då, men när han är hemma bör han ta sitt fulla ansvar som partner och förälder, och jag skulle råda din att fokusera på det först. 

Nu kan man göra på olika sätt så jag säger inte att vårt nödvändigtvis är rätt, men eftersom du frågor om hur andra gör så? 

Innan någon av oss åker iväg så ser vi till att den som är hemma har allt som behövs, tex att all mat finns hemma så att den som är ensam inte behöver tänka på att handla också. När vi kommer hem tar vi lika många hämtningar, nattningar och morgnar som vi varit borta. Ibland är jag iväg på långa resor med jetlag osv när jag är tillbaka, och då vilar hag först 1-2 dagar men sen kompenserar jag så att min partner får tid att vila eller göra egna saker efter att ha varit själv med barnet. Det är dels för att vara rättvis och jämlik, dels för att den som är borta har längtat efter barnet och barnet så klart vill ha extra tid med den förälder som varit iväg. 

Den här tråden och dylika, där mannen skyfflar över allt ansvar för barnen på sambon, upprör mig starkt, lever vi inte i ett jämställt samhälle? Lever ni som familjen Trapp i Sound of Music? Den stackars hjärntvättade flickans sisyfosarbete, ansvaret för änklingens stora barnaskara var snyggt tonsatt,  men här verkar det snarare som om det går åt helvete med musik.                                                                                                                 Skämt åsido har jag svårt att förstå att någon kan acceptera ett dylikt bagage. Smart av mannen förstås, nu kan han helt gå in för sin karriär, på hemmaplan finns ju hushållerskan. När hon börjar bli lite sliten har han stigit i graderna och ökat sin attraktionskraft och börjar då genast att spana in en ny hushållerska, yngre och vackrare.TS har inte avancerat, hon har ju haft huvudansvaret för det uppväxande, något ohanterligt släktet, och har därför sämre ekonomisk status.                            Två vägar: Varje gång mannen förväntar sig att TS ska serva hans barn kostar det 1.000.-/dag. Pengarna sätts in på TS konto som mannen inte har tillgång till. Det finns ju alltid en möjlighet att separera,  men lite trist trots allt när det finns ett gemensamt barn. Det händer väl trots allt någon halvtimme emellanåt att mannen yttrar några ord till det gemensamma barnet. Orkar han inte ens det, tycker jag skilsmässoadvokater är den givna sökadressen på Google.

Om pappan är allmänt oengagerad både när han är bortrest och när han är hemma så märker kanske inte barnen nån direkt skillnad ifall det blir en separation.

Men TS slipper undra vart han är och när han tänker komma hem och slipper förvänta sig något hon ändå aldrig får, nämligen normalt engagemang relationen och med barnen. 

Dock har mannen säkerligen sett till att berika sin egen ekonomi på bekostnad av TS som fått äran att jobba deltid och ta all vabb genom åren så att hennes ekonomi inte riktigt räcker till för en separation. 

Varför har du gått med på att ta hand om hans barn och han jobbar borta? Helt obegripligt för mig, men du har ju uppenbarligen tyckt det varit ok i åtta år.

Jag reser en del och hör alltid av mig både till barnen och sambon. Planerar alltid med sambon så det funkar att åka, funkar det inte fixar jag barnvakt som hämtar på skolan eller vad som nu inte funkar. Eller så reser jag en annan dag.

När min partner jobbade utomlands så pratade vi väl ett par timmar per dag i snitt. Vi hade ofta Skype på I köket och vi bara snackade medan vi gjorde annat på var sitt håll. Ungarna pratade kanske 20-30 min per dag med honom privat, men han var liksom alltid med i vardagen fast digitalt. Fast han var ju borta i månader, inte några dagar, så lite skillnad kanske. 

Var finns självrespekten? Varför beblanda sig med folk som har barn på det sättet? Varför skaffar man barn med någon som redan har barn med någon annan? Varför skulle det fungera bättre i rond 2 än vad det gjorde i rond 1? Varför vill man ha en tillvaro som påminner om kall havregrynsgröt med skinn på?

Jag gick med på det för den han lejde in var sin 73 åriga mamma och ännu äldre och sjukare pappa.. Nu var dom hyfsat självgående 12 år När vi flyttade hit. Ibland skulle storasyster passa men struntade i att komma hem så. Nån gång när vi fortfarande var särbo fick jag akut åka och släppa in dom. Och det kändes märkligt att ha barnvakt när jag ändå var hemma.. Jag har dock aldrig  vabbat hans barn, skjutsat på träningar, till kompisar etc det har han fått lösa på annat sätt. 

Vi var särbo i 2 år innan och jag märkte inte av sättet under den tiden. Barnet är ett hoppsan barn som blev till trots hängslen och svångrem då jag var över 40 på väg in i klimakteriet med få äggblåsor på koll och jag hade spiral.. Men hon ville bara finnas till. Och jag ångrar int henne för en sekund även om jag känner mig mer som en ensamstående förälder än en i ett förhållande. 

Vi var särbo i 2 år innan och jag märkte inte av sättet under den tiden. Barnet är ett hoppsan barn som blev till trots hängslen och svångrem då jag var över 40 på väg in i klimakteriet med få äggblåsor på koll och jag hade spiral.. Men hon ville bara finnas till. Och jag ångrar int henne för en sekund även om jag känner mig mer som en ensamstående förälder än en i ett förhållande. 

Japp lite så är det faktiskt. Han tog detta jobb utan att direkt diskutera det innan. Han fick gå in extra under en tid och hux flux hade han tackat ja till fast tjänst... Han tjänar 700 000 mer än mig om året..

Men nu är jag less och på väg härifrån. Det underhåll fk uträkning visar att han borde betalat skulle täcka hela hyran vid en flytt 

Det är ju inget måste att stanna hos en som inte är något att hänga i julgranen. 

Nej det är helt sant.. Men var mest nyfiken på om han är regel eller undantag