JÄVLA OBEKVÄMT?!

Är det du som är ts eller vadå? För du hade ju anonymt nick först. Hänger inte riktigt med. 

Du tycker ju likadant där som m och så med att det blir obekvämt med ett gammalt ligg. Jag blir själv tvungen att umgås med min killes gamla ligg i princip hela tiden, då det är hans brors tjejs bästa vän. Så jag utgick bara från det, att det är obekvämt att umgås med ett ex också. Jag tycker att vara om han tycker det är obekvämt får man kanske försöka respektera det. 

Såg att du skrev något om att du sagt upp kontakten med ditt ex svärmor. Den kan du väl ta upp igen. Ser inget dåligt med det. Ni behöver kanske inte fika varje dag.

Åk tillsammans och hämta barnen. Inget socialt då. Åk själv och stanna på fika/mat. Ta inte med din man då. Frågar de dig om varför han inte är med så säg helt enkelt att han inte vill och är obekväm. 

När ni träffat din svåger och han inte kan hålla löften så täpp till truten på honom själv. Förvänta dig ingen hjälp från fin man. Fråga efter om han håller med din bror i allt dumt han säger. Gör han inte det så fråga varför han inte sa något till din bror. Stå upp för dig själv och bit ifrån. Tala om för honom att han inte har med saken att göra när han t ex påpekar om dina tatueringar. Har han åsikter om ditt beteende så be att få prata med honom i enrum. Givetvis utan alkohol inblandad. Sätt ribban för vad du anser vara lämpligt att säga. Kör tig i honom helt enkelt. Verkar vara en jobbig jävel. 

Okej ja det är sant du har en poäng, självklart är anledningen pga barnen.
Men jag förstår hur upplägget blir, hela detta upplägget landar ju i att jag sköter mitt med exmannen han sköter sitt med sin kärnfamilj.

Tråkigt för det var precis det som jag absolut inte ville ha,för mig var det viktigt att hans familj var ödmjuka inför att jag har barn sen tidigare och att vi alla involveras inte bara vårt gemensamma barn och han.
Jag flyttade långt bort från min familj därav samtalen kring detta.
Angående min exman så var jag lika tydlig där, en dag vill jag att vi alla kan sitta ihop och ta en kopp kaffe om tillfälle ges. Detta var också just då helt självklart.
Jag uttryckte tydligt att om detta inte är något för honom så är det ok men det var helt rätt för honom.

Men nu är ingenting självklart utan jag har definitivt dragit en nitlott och jag får väl anpassa mig för det jag själv inte alls tycker är ett bra upplägg.
2 människor som lever i ett äktenskap men har dubbelliv.

Jodå jag täpper igen truten men det fortsätter, min mans svar när jag frågar hur han ser på saken är att jag ger bra svar på tal och han är inte lika snabb i sina svar som jag.
Men det hindrar ju inte honom från att säga lägg av till sin bror?
Istället sitter han där som att allt är fullkomligt ok.
Detta har resulterat i att jag träffar människan max 1 gång per år, resterande tid träffas dom själva.

Hela grejen påverkar allt med svärfamiljen känns de som, jag blir frustrerad över småsaker.
Tex svärmor som skickar sms och frågar hur vårt gemensamma barn mår om hen är sjuk, samtidigt ringer hon min man och frågar samma fråga.
Det blir så överdrivet just för att när det gäller mina egna barn då frågar hon aldrig.
Jag har sagt till min man att jag inte uppskattar dom där smsen och samtalen där hon ska fråga hur barnbarnet mår, det får hon ta via honom.
Jag vill inte få samtal där farmor frågar om ett barn och sen räcker det, jag ser ingen glädje i det.

Jag har ju fler barn som också blir sjuka, går på sitt första disco, fotbollsmatch osv men då existerar inte dom och trots att jag pratar om de så är det tydligt att inget intresse finns.
Nu träffar jag dom knappt för jag orkar inte med sättet, jag tycker det är respektlöst.

När jag nämner tex att farmor skickat sms och frågat hur hen mår så säger han, vad roligt att hon ställer frågan till dig, hon har inte frågat mig.
Då blir jag irriterad och drar upp hela grejen igen om att JAG inte tycker det är trevligt för det kan gå månader utan att vi hörs och sen dyker ett sms upp.
"Hej hur mår... "
Jag uppskattar inte frågan helt enkelt.

Min man säger då
"Ja men då ska jag säga att hon inte får höra av sig till dig för att fråga hur hen mår när det är så hemskt"

Han tar det ur sitt perspektiv och det känns inte bra.

Samtidigt kan hon ringa min man och bjuda in på middag, uttrycka att hon vill att vi alla kommer, mina barn också.
De gånger vi gjort det har det känts som att man medvetet gjort handlingar för att spela ut barnen mot varandra tex enbart köpa en present till barnbarnet.
Därav har jag sen ett tag tillbaka sagt att mina barn inte åker dit, vill han åka så får han åka med vårt gemensamma men jag sätter mig inte i sånna situationer med dom och speciellt inte barnen.

Jag har velat ta upp kontakten med min ex svärmor länge.
Jag reagerar starkt när min nuvarande svärmor enbart ställer frågor och uppmärksammar vårt gemensamma barn.
Det har gått så långt nu att jag inte träffar svärmor när mina andra barn är hemma.

Jag tror att jag känner en saknad till min ex svärmor och hur hon är, de gånger jag träffat henne i samband med att hon kört hem dom när de varit hos henne så pratar hon alltid utifrån alla barnens perspektiv inte bara sina barnbarns.

Detta sker inte ofta alls och under 6 års tid har det skett 4 gånger.

Min man tycker givetvis det är konstigt om jag ska ta upp kontakten med henne och höras någon gång ibland, obekvämt är ordet igen, hon bor inte på samma ort så sannolikheten för att vi ska ses är väldigt liten.
Han känner sig obekväm med tanken för jag har ju hans mamma och det borde räcka enligt honom men svärmor är helt ute och cyklar och visar noll förståelse för att jag har flera barn utöver hennes barnbarn.

Tycker du överdriver de luxe. Ni har väl ett gemensamt liv som upptar det mesta av er tid. Att du ibland åker och fikar med ditt ex och barnen är väl inget som gör att ni lever dubbelliv. Det kallas väl egen tid.

Att du sedan valt att skaffa barn med din man trots hans familjs inställning till dina barn får du leva med. Du behöver inte träffa dom. Och det gör inte heller att ni lever dubbelliv. 

Nu är det som det är. Men låt inte detta gå ut över dina stora barn.

Naturligtvis ska du ta upp kontakten med din ex-svärmor. Det har inte din man med att göra. Låt honom bli obekväm. Det är dags att du tar plats och gör som du vill. Vill han inte hänga med så låt honom stanna hemma och sura.

Tycker du överdriver de luxe. Ni har väl ett gemensamt liv som upptar det mesta av er tid. Att du ibland åker och fikar med ditt ex och barnen är väl inget som gör att ni lever dubbelliv. Det kallas väl egen tid.

Att du sedan valt att skaffa barn med din man trots hans familjs inställning till dina barn får du leva med. Du behöver inte träffa dom. Och det gör inte heller att ni lever dubbelliv. 

Nu är det som det är. Men låt inte detta gå ut över dina stora barn.

Tack för din syn på saken, du kan ha rätt det kanske är en liten detalj som jag lägger stor värdering i.
Skönt att höra att det inte är så allvarligt som jag upplever det.

Min första tanke är att vi förstör vårt äktenskap om vi ska hålla på såhär på separata håll.

Just svärfamilj och ex är för mig människor som kan dra ner ett helt äktenskap, samtidigt blir jag ledsen för när vårt gemensamma barn blir äldre kommer hen märka att farmor och mamma inte ses.
Men det kanske inte är så farligt?
Hur har ni det?

Inställningen till mina barn kom efter att vi fått vårt gemensamma, hade aldrig tänkt tanken annars på att skaffa fler barn.

Hans familjs inställning till mina barn var det som gjorde att jag inte såg något bekymmer i mina tankar. Men jag var fprtfarande tydlig om vissa saker som jag inte kommer gå med på, allt var helt rätt enligt min man ich att jag ens tänktepå att barnen skulle behandlas orättvist tyckte han var en normal oro men han intygade att vi var på samma plan.

I början var min mans ursäkt att de älskar bebisar.
Enligt honom var de bara sånna för att det var så spännande att ha en bebis i familjen, jag köpte det men när åren tickade och det blev naturligt att visa så tydligt att intresset bara ligger i barnbarnet så backade jag.

Strunta i din man! Det är som han tycker "svärmor som svärmor". De är olika individer. Du kommer bra överens med din förra svärmor, inte med din nuvarande. Du umgås inte på tu man hand med din nya svärmor, hon kan verkligen inte ersätta din gamla.

Du får nog släppa tanken att ni alla kan umgås som en enda lycklig storfamilj. Dina nya svärföräldrar bryr sig inte om dina äldre barn utan bara sitt biologiska barnbarn, så är det bara. Det är inget att göra åt. Däremot är det extremt taktlöst att t ex bara ha med present till sitt biologiska barnbarn när de hälsar på. De får ge något som är till alla (typ godis) el inget alls.

Inte dåligt naivt att tro att alla trivs och är bekväma i ett "Tomten är far till alla barn"-scenario, där alla tar till sig alla, älskar alla, "äktingar" som "oäktingar", "alla är värda lika mycket!" och man umgås allihopa som en stor lycklig familj!
Du kan aldrig tvinga din mans familj att bry sig lika mycket om dina barn som om sina egna barnbarn. Jag skulle tycka det var skitskumt att sitta med min killes ex med ny familj och leka "stor lycklig familj"! Har han satt ungar till världen så är det ju knappast mitt problem, han får rodda i det där på egen hand!
Du har ett val att inte utsätta dig för situationer som du inte trivs i. Samma val har din man. Men på något märkligt sätt så tar män i regel vara på det valet oftare, och framstår då som bufflar. Medan du offrar dig för att verka präktig och ställer upp på saker, och sen anklagar du din man för att inte göra samma sak! Träffa inte den där svågern eller vad det var, han verkar vara en riktig gris! Men anklaga inte din man för att han inte finner sig bekväm i att sitta och leka familj med din f.d. familj.

Jag tänker att man förstör ett äktenskap om man inte respekterar varandras ställning i saker.

Visst kan en liten sorg finnas ibland över att jag är väldigt social och gillar alla möjliga sammanhang med både min och min respektives familj och vänner, och hon väljer bort en del av det. Men den här kvinnan förälskade jag mig i och älskar lika högt än idag, men är jag att ifrågasätta vad hon känner?

Vi delar på oss när vi inte vill samma sak, helt odramatiskt! Jag har till och med kommit fram till att det är sunt i ett förhållande att inte alltid vara en enhet i alla sammanhang, man måste leva sina separata liv också för att må bra i en relation 

Edit, den här jävla hemsidan fungerar lika bra som min mage efter semestern 

? Men vem är jag

Ja du pratar ju om 2 olika saker, din mans bror och det här med att fika?

Iallafall, när det gäller fikat så släpp det. Hur ska ni kunna få ett bra möte med 4 vuxna om din man är obekväm? Vad ska bli bra av det? Vad är det ni måste prata om som inte kan tas över telefon eller mail? 

Jag förstår honom helt. Vill du sitta o fika så kan du väl göra det själv. Ska ni göra det varje gång ni ses eller vad? För annars denna typ av avstämning du tänker på fyller ingen funktion om det bara är en gång. Ska du plåga din man varje vecka med att fika? Varför måste din man vara med vid hämtning/lämning? Respektera att han inte vill. 

Jag har aldrig bett min man vara med vid hämntning/lämning det är något han hängt på helt av eget initiativ.

Nu hamnar vi i en konstig sits där jag hade nyttjat tiden vid hämtning/lämning för att lära känna bonusmamma lite bättre, vilket är obekvämt för min man för att mitt ex är med. Så i själva situationen ska jag välja mellan honom och min exman och det är ju inte alls så!

Jag förväntar mig inte att svärfamiljen ska acceptera mina barn och vara hänsynsfulla mot mig.
Men det var en självklarhet för mig att det ska vara så, jag känner mig lurad för att jag pratade med min man om min syn på saken och hur jag vill leva i framtiden vare sig vi får barn ihop eller inte.
Jag känner mig besviken för att han då absolut inte hade några problem med det.

Jag visste vad jag önskar för mig och mina barn och nu känner jag att det slits ifrån mig pga dramatik med svärfamiljen som inte förstår att de sårar mig genom sin attityd gentemot mina barn.
Självklart trodde jag detta var lika allvarligt för min man då han påstod att han ALDRIG skulle ha ödmjukhet ifall det någonsin sker.

Det känns så fel att jag lyft mina punkter som är viktiga för mig och nu ska jag acceptera läget för att andra människor inte är bekväma helt plötsligt.

Inte börjar man på ett nytt jobb, har en överenskommelse för sin lön för att sen få mindre i lön för att chefen tyckte det kändes obekvämt att sätta den lönen ni kom överens om?

Drar exemplet för att avdramatisera grejen.
Jag upplever att jag inte förstår att man ändrar sina val utan att skämmas, ge en förklaring, omtanke mot sin partner osv.

Hela grejen är bara konstig för mig ich jag förstår inte varför JAG ska behandlas såhär när jag förtydligat att respektlöshet är det värsta jag vet och folk som smyger ifrån sig spydiga kommentarer eller inte våga stå upp för sina egna beslut.

Du behöver ju inte stanna hos din man om du tycker att han behandlar dig respektlöst. 

Börja med att åka till exet själv för att fika och ta upp kontakten med din fd svärmor. Bry dig inte om vad din man tycker. Stå upp för dig själv. 

Du grotta ner dig i hur du tycker saker borde vara. Nu är de inte så och då får du förhålla dig till hur det är, inte hur det borde vara. Och låt det inte gå ut över vad du vill. Umgås med både ex och svärmor.

Du har helt rätt i det du skriver.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra dessa handlingar utan att bli "bitter".

Av någon anledning så känner jag mig inte tillfreds även om jag gör saker utifrån de alternativ som finns.

Struntar jag i det helt så blir jag inte tillfreds heller förstås för så går jag miste om något jag tycker är viktigt.

Jag önskar jag inte blev så känslomässigt påverkad av att göra handlingar som jag vet gör min partner ledsen.
Han blir ju inte det men jag vet inte hur man gör.