Bryta ekorrhjulet

Oj, vad ovanligt. Fast det kanske inte är ovanligt. Jag minns en gång ett provrum där det lät från grannen. Kanske var det du? För mig var det en väldigt äcklande upplevelse att höra de ljuden, men det har som tur är bara hänt mig en gång, och vistas rätt sällan i provrum numera. 

Men det du skriver först innebär ju bara att du skulle flytta ekorrhjulet till ett annat land.

Volontärarbete och resor är ju en annan sak. Men det får du kanske vänta med tills barnen är stora.

Har du verkligen ingen hobby utöver jobb?

Jag bröt ekorrhjulet, om jag nu kan ha hamnat i det redan vid 27, genom att flytta ut på landet och leva som på 1800-talet blandat med att leva som i nutid. Det är ett liv jag trivs med, men det är ju inte särskilt äventyrligt. Det är massor av tungt jobb, men inte äventyrligt. Om man inte tycker att kantarelljakt och tolkande av historiska klädesmönster är äventyrligt, då.

Men jag tänker så här, du bor och jobbar i Sverige. Du har 5 veckors semester per år. Även om din man inte är intresserad så sitter ni väl inte ihop i höfterna? Gör saker för din egen skull i alla fall 2 veckor per år.

Jag är på många sätt som du. Jobbade och pluggade utomlands. Flyttade hem, familjeliv. Lite panik som du när barn var yngre. Nu är de snart stora och jag har omvärderat lite.
jag kände mig som värsta globetrottern när jag var yngre, i själva verket var jag det nog mest att jag ville vara det. Nu ser jag inte längre någon anledning att bo på andra platser bara för sakens skull. Jag har det för mig optimala boendet, jobbet, trivs med umgänge och i mitt äktenskap. Nya miljöer kan jag se på en resa. Nu är det som driver mitt reseintresse mycket ett stort intresse för surf och dykning. Jag trodde nog förut att jag ville leva för detta 100 procent och då bo någon annanstans. Men fann att jag har så mycket jag vill och detta är bara två av guldkornen i livet och dem kan jag ägna mig åt här och på resor. Jag måste inte släppa allt annat som är viktigt för mig och min familj och bo i en annan del av världen längre.
vad är det du gillade med att bo på andra platser som gör att du vill göra det igen? Är det något du vill till eller något du vill bort ifrån? Är det något du är eller du vill vara?

Och ett tillägg, om du inte har hobbys? Vad gör du när du reser? Jag tänker att om du inte bara menar sightseeing och sol och bad med resor så har du väl intressen som du upplever världen genom som gör att du vill långresa? Vandring? Kultur? Språk? Det är ju intressen att njuta av även i vardagen på olika sätt.

Det är ju dock en rätt stor förändring du föreslår, både för dig, er familj och livet i allmänhet. Din man har kämpat dit han är och är inte lockad att ge upp det - det kanske du också har förståelse för? Att flytta med barn är inte heller samma sak som att bara flytta själv.

Missförstå mig rätt nu men det låter lite som en ålderskris med - du vill rycka upp, flytta, utomlands (varför skulle det vara bättre än det du har, jobb utomlands kan ofta ha sämre förmåner för familj än i Sverige), volontära etc. Det låter som du drömmer om din ungdom - men förutsättningarna är ju andra nu än då.

Jag är inte fröken tråkig, innan jag skaffade familj och barn reste jag mycket själv, jobbade utomlands, gjorde rätt spontana äventyrliga resor och drömde om ett liv på resande fot. Nu med familj och barn så kan det absolut locka ibland när jag ser gamla foton - men mitt liv nu är så bra, men på ett annat vis. När barnen blir större ser jag fram emot tågresor sommartid genom Europa med dem, bilresor med stopp på massa små roliga platser och kanske en och annan vandringsresa.

Om både du och din man har bra jobb med höga löner kanske ni kan ha råd med att ta någon extra vecka föräldraledigt sommartid ihop och resa på? Och inget hindrar dig ju från att volontärarbera hemma med, det finns massa organisationer som skriker efter hjälp här med.

Kan det helt enkelt vara så att avsaknaden av intressen och hobbys gör att du känner behovet att "fly" från vardagen? 

Vad hindrar dig från att volontära på hemmaplan? 

Det känns som att du bara går runt hemma och vantrivs och väntar på att det ska hända något - men du missar att du själv äger ditt liv. Det finns inga hinder för att leva galet fast du har familj. Det finns många familjer i samhället som lever utanför normen och skapar udda liv och spännande levnadssätt. 

Utomlands skulle du ju ändå ha samma ansvar för familj och hushåll. Eller hur? 

Jag känner det som att du slösar bort både tiden och ditt liv att gå runt och vänta på något istället för att se vad du aktivt kan göra här och nu. 

Jag kanske läser in för mycket i trådstarten, men kan känna igen att saker man gör definierar den man är. Att ha varit på den ena och den andra platsen eller att ha varit med i det ena eller andra sammanhanget definierade mig länge, och jag upplevde också att jag fick respekt för att jag gjort det ena eller andra, eller att ha haft den ena eller andra kopplingen till någonting. Jag trodde också att jag blev intressant av att ha det ena eller andra intresset eller den ena eller andra erfarenheten. Sedan kom medelåldern. Man upptäcker andra saker. Volontärarbetet har etiska problem, men kan också vara viktigt. Det politiska engagemanget är ibland halvt falskt och har inte bäring på hur människor väljer att agera i sina liv. De som blir föräldrar visar sig vara lika ofullkomliga som de familjer de kom ifrån och ens vänner trillar därmed ner i backen från sina egna piedestaler om de satt sig själva där. Att ha ett sant intresse för exempelvis dykning eller att leva som på artonhundratalet som komplement till det vanliga livet hade varit kul, men är inte för alla. Så jag tror att många gånger handlar medelålders kriser om att förstå att man blev precis som alla andra trots sina intentioner om att göra det mesta av livet. Det finns några människor som lever mycket speciella öden, som Greta Thunberg eller Carola Häggqvist, men också människor som har fått sina liv anonymt krossade av krig eller bara relativ fattigdom. Jag säger inte att TS ska gå omkring och fundera över sådana saker hela dagarna men vad jag ser omkring mig är medelålders människor som känner att de inte blev så speciella som de tänkte sig att de skulle bli, och det skaver i dem. Ibland så mycket att det hindrar dem att vara närvarande i sina egna liv, men för det mesta är det mer av en sten i skon i en i övrigt medelmåttig tillvaro med genomsnittliga delar glädjeämnen och förtret. 

Haha 42 kan det vara en 40 års Kris? Var i samma tankar vid samma ålder. Jag valde att prioritera familjen och att barnen hade en fortsatt trygg uppväxt. Rätt eller fel men det var så jag fortsatte i ekorrhjulet.

Tro mig, jag har gjort volontär arbete på hemmaplan. Men det blev bara ännu ett jobb som jag skulle hinna utöver mitt vanlig. Tyvärr vill ju även vollontärorganisationer optimera sin organisation, och får man då in en driven, stark projektledare, då blir man indragen i samma saker som på jobbet. Dvs inte alls hands on inom något annat än det vanliga jobbet. Självklart mitt eget fel, men när man ser att ens kompetens behövs är det svårt att säga nej.

Hade man 100% jobbat för en välgörenhetsorganisation på plats i landet, så hade det säkert också varit  en del tråkiga jobb, men man hade fått kulturen, upplevelsen, och att slippa slitas mellan ens betalda och obetalda arbete. 

Det jag gillar med att flytta är att man måste anstränga sig för att skapa en ny vardag och inte bara tuta på i samma spår. Man vaknar ur sin dimma lite grann. Man måste sätta sig in i det nya landets struktur, lära känna människor etc. 

men du har rätt, jag går och väntar på något, men jag vet inte vad