Bryta ekorrhjulet

Allt handlar om timing i livet, att förverkliga sig själv funkar när man är singel och oberoende. Men med äkta hälft och omyndiga barn blir det värre. Så livsvalen man gör på vägen genom livet får konsekvenser man inte kommer undan.

Jag flyttade för 2 år sedan till ett klimat (både väder och politiskt) som är överlägset bättre än det svenska. Men mina barn är vuxna och självständiga, jag är lycklig singel och är egenföretagare (digital nomad). Jobbar bara sporadiskt, när jag har projekt! 54 år...

Ekorrar i hjul?

Tja man är ju sin egen lyckas smed till viss del. 

Har en kompis som aldrig hamnat i något ekorrhjul, hon har alltid jobbat lite här och där i olika länder och på båtar, volontär i olika länder, ibland jobbat väldigt hårt några månader och sedan rest några månader. Men hon är singel och barnlös, det blir ju skillnad. Hon trivs med sin livsstil och har alltid följt sina drömmar. Hon har tusen kompisar och hittar alltid en massa nya kompisar på sina resor, ibland åker hon med en kompis i stället för att resa ensam. Hon får ingen vidare pension alls, men så att hon klarar sig och hon bor mestadels på billiga ställen i billiga länder. 

Om du inte lämnar mannen blir det ju svårt, eftersom han inte vill sticka iväg. Och barnen måste ju ha det bra. Du kan inte både ha bra pension och ett äventyrligt liv, där måste du välja. 

Själv trivs jag bra med mitt eget ekorrhjul. Jag bor utomlands och har bott i några olika länder, men några år varje gång så byter inte jobb så ofta. Jag jobbar hårt och däremellan reser jag mycket och hittar på äventyr med mitt barn. Har väl inte haft så många drömmar mer än att jag ville jobba med något roligt och bo i ett annat land, och tjäna nog för att resa mycket. Och så blev det ju. 

Har träffat en kvinna som när hon pensionerade sig och var nyskild lämnade sitt hemland och kom aldrig tillbaka, så här åtta år senare. Hon volontärjobbar här och där i olika länder men bor mest i Mexico. Pigg och fräsch pensionär. 

Jag känner sååå igen det där. Är i samma ålder och säsongade och "äventyrade" som ung och lever nu i ett ordnat svenssonliv med bra karriär och fin familj. Jag älskar min man och mina barn, trivs på mitt jobb och har egentligen ingenting att klaga på (utöver brist på vänner då jag inte riktigt verkar matcha så bra med andra, jag är lite för intensiv och partyglad för åldern).

Min man är egentligen som mig (men med skillnaden att han har mognat bättre med åldern) men har ett jobb som gör att han inte kan flytta. Inte att jobbet i sig håller honom kvar, men han kan bara göra det i Sverige så en flytt utomlands skulle kräva att han började med något helt annat och sedan ha svårt att komma tillbaka i branschen igen vid en hemkomst.

Och våra barn mår bra där vi bor och jag kan inte slita upp dom för mina egna egoistiska skäl.

Det som jag gör är helt enkelt att jag planerar för att när barnen flyttar hemifrån så kan jag och mannen börja försöka få till så vi kanske kan åka iväg 3-4 veckor i sträck på vintern. Tjänstledigt eller att man får ta med sig lite jobb och sedan som pensionärer så räknar jag med att vi spenderar månader utomlands. 

Tänker inte då av typen "köpa lägenhet på marbella och åka till samma ställe hela tiden" utan snarare åka till nya ställen varje gång och få uppleva världen som vuxen med pengar, jämfört med när man var ung och bodde på vandrarhem.

Och tills dess så försöker jag att njuta av allt jag faktiskt har. Det är inte livet jag lever som är fel, bara min inneboende rastlöshet som gör att jag längtar efter annat också. 

Du vill ha mer, men mer av vad? Man kan inte få mer av allt. Det blir svårt att både spara tillräckligt för att gå i pension i 50 års ålder och samtidigt resa och prova nytt. Du måste bestämma dig vad är viktigast för dig. Själv tycker jag att pension vid 55 låter hur tråkigt som helst, men det är jag. 

Jag var djupt missnöjd med mitt jobb. Att det var för banalt, att det inte ledde någonstans. Jag hoppade på läkarlinje, 39 år gammal. Visst är det extremt ansträngande att balansera allt, och på ett sätt känns det som tillbakagång, men för mig är det vär det. Jag lever, jag får anstränga mig intellektuelt och jobbet som snart komma skall känns mycket, mycket mer meningsfullt än den där corporate bullshit. 

Måste våga i livet.

Låter som din kompis är rätt klok. Tycker synd om de som sätter Sverige på piedestal och höjer upp Sverige som så bra land. 

Kallt, snöigt och trist. Pallar inte mer av detta land trot att jag är blond och blåa ögon sedan generationer.

Du verkar till att vara den typen som hela tiden vill förverkliga dig själv, det vardagliga och familjära ses mer som skällsord än eftersträvansvärt. 
Kanske borde du aldrig skaffat familj utan ägnat dig åt dig själv och ditt självförverkligande? 

Nu har du dock en familj, jag tycker att du ska lägga pengar på resor och nöjen som kan ge dig den känslan. Ibland vet man inte vad det skulle vara men då får man prova sig fram.