Bryta ekorrhjulet

Jag kanske läser in för mycket i trådstarten, men kan känna igen att saker man gör definierar den man är. Att ha varit på den ena och den andra platsen eller att ha varit med i det ena eller andra sammanhanget definierade mig länge, och jag upplevde också att jag fick respekt för att jag gjort det ena eller andra, eller att ha haft den ena eller andra kopplingen till någonting. Jag trodde också att jag blev intressant av att ha det ena eller andra intresset eller den ena eller andra erfarenheten. Sedan kom medelåldern. Man upptäcker andra saker. Volontärarbetet har etiska problem, men kan också vara viktigt. Det politiska engagemanget är ibland halvt falskt och har inte bäring på hur människor väljer att agera i sina liv. De som blir föräldrar visar sig vara lika ofullkomliga som de familjer de kom ifrån och ens vänner trillar därmed ner i backen från sina egna piedestaler om de satt sig själva där. Att ha ett sant intresse för exempelvis dykning eller att leva som på artonhundratalet som komplement till det vanliga livet hade varit kul, men är inte för alla. Så jag tror att många gånger handlar medelålders kriser om att förstå att man blev precis som alla andra trots sina intentioner om att göra det mesta av livet. Det finns några människor som lever mycket speciella öden, som Greta Thunberg eller Carola Häggqvist, men också människor som har fått sina liv anonymt krossade av krig eller bara relativ fattigdom. Jag säger inte att TS ska gå omkring och fundera över sådana saker hela dagarna men vad jag ser omkring mig är medelålders människor som känner att de inte blev så speciella som de tänkte sig att de skulle bli, och det skaver i dem. Ibland så mycket att det hindrar dem att vara närvarande i sina egna liv, men för det mesta är det mer av en sten i skon i en i övrigt medelmåttig tillvaro med genomsnittliga delar glädjeämnen och förtret. 

Bra och insiktsfullt inlägg. Jag håller med om många av resonemangen. Det är nog ganska så huvudet på spiken när du skriver ?att man blev precis som alla andra?. Där
är ingen speciell historia att berätta för eftervärlden. 

Jag är rädd för att ångra  mitt liv. Jag borde fylla det med mer. Jag borde uppleva mer. Jag borde lära mig mer. Jag borde ha fler stunder av lycka och inte bara hårt slit. Jag borde ha fler referenser. Jag borde utmana mig mer. 

Samtidigt är jag rädd för att bryta upp från livet som jag har. Jag vill ju inte göra det utan min man och särkilt mina barn. Är kanske också ledsen att jag inte lever med en likasinnad. Att min man skulle leva i 1800-tals regi är lika uteslutet som att han skulle flytta till Afrika, bara för att göra en jämförelse. 
Jobba mindre kan man ju göra, men inte på jobbet som jag har. Det erbjuds inte som deltidstjänst. en tanke jag leker med- nytt jobb med färre timmar och mer fritid. Fast helst  hade jag haft ett jobb med normal arbetsvecka men möjlighet till långledigt, så man hade det att se fram emot. 

Jag har heller inte helt landat i vad en rejäl lönesänkning skulle betyda- då är jag tillbaks på det här med pensionen. Då kan jag ivf glömma tidig pensionsavgång. 

Bra och insiktsfullt inlägg. Jag håller med om många av resonemangen. Det är nog ganska så huvudet på spiken när du skriver ?att man blev precis som alla andra?. Där
är ingen speciell historia att berätta för eftervärlden. 

Jag är rädd för att ångra  mitt liv. Jag borde fylla det med mer. Jag borde uppleva mer. Jag borde lära mig mer. Jag borde ha fler stunder av lycka och inte bara hårt slit. Jag borde ha fler referenser. Jag borde utmana mig mer. 

Samtidigt är jag rädd för att bryta upp från livet som jag har. Jag vill ju inte göra det utan min man och särkilt mina barn. Är kanske också ledsen att jag inte lever med en likasinnad. Att min man skulle leva i 1800-tals regi är lika uteslutet som att han skulle flytta till Afrika, bara för att göra en jämförelse. 
Jobba mindre kan man ju göra, men inte på jobbet som jag har. Det erbjuds inte som deltidstjänst. en tanke jag leker med- nytt jobb med färre timmar och mer fritid. Fast helst  hade jag haft ett jobb med normal arbetsvecka men möjlighet till långledigt, så man hade det att se fram emot. 

Jag har heller inte helt landat i vad en rejäl lönesänkning skulle betyda- då är jag tillbaks på det här med pensionen. Då kan jag ivf glömma tidig pensionsavgång. 

Bra och insiktsfullt inlägg. Jag håller med om många av resonemangen. Det är nog ganska så huvudet på spiken när du skriver ?att man blev precis som alla andra?. Där
är ingen speciell historia att berätta för eftervärlden. 

Jag är rädd för att ångra  mitt liv. Jag borde fylla det med mer. Jag borde uppleva mer. Jag borde lära mig mer. Jag borde ha fler stunder av lycka och inte bara hårt slit. Jag borde ha fler referenser. Jag borde utmana mig mer. 

Samtidigt är jag rädd för att bryta upp från livet som jag har. Jag vill ju inte göra det utan min man och särkilt mina barn. Är kanske också ledsen att jag inte lever med en likasinnad. Att min man skulle leva i 1800-tals regi är lika uteslutet som att han skulle flytta till Afrika, bara för att göra en jämförelse. 
Jobba mindre kan man ju göra, men inte på jobbet som jag har. Det erbjuds inte som deltidstjänst. en tanke jag leker med- nytt jobb med färre timmar och mer fritid. Fast helst  hade jag haft ett jobb med normal arbetsvecka men möjlighet till långledigt, så man hade det att se fram emot. 

Jag har heller inte helt landat i vad en rejäl lönesänkning skulle betyda- då är jag tillbaks på det här med pensionen. Då kan jag ivf glömma tidig pensionsavgång.