Utanför i sitt eget hem...

Jag tänker att du verkar hyfsat sansad, ni har allihop en ordentlig omställning, och givetvis kan det vara tufft. Det hjälper ju inte direkt att ni går isär, framförallt om ni ändå vill vara med varandra. 

Jag tänker att det är en vaneperiod, men det verkar lite onödigt att du bara sitter hemma på soffan och väntar på att han ska natta klart, det om något är ju upplagt för att skapa negativa känslor. 

Sen tänker jag att du får försöka vända dina tankar, och därmed känslor. Ni ska förhoppningsvis leva såhär kommande 10? åren. Hur kan du göra för att inte skapa agg och konkurens med barnet? 

Vad skulle du gjort om du var ensam? Inte hade honom? Lägg upp dina kvällar så att du gör något du vill göra istället, som inte hänger på honom. Träna, förbereda mat till morgondagen, titta på film. Vad som helst, bara inte sitt och vänta. 

Varannan vecka så planerar ni att vara med varandra, varannan vecka planerar du din vecka utifrån att din karl är upptagen. 

Kan inte citera, men du skriver att mannen känner sig klämd mellan två som vill ha hans fulla uppmärksamhet, här bör du ju inse att det inte är rimligt att förvänta dig hans fulla uppmärksamhet när han har sitt barn hos sig. Det är liksom inte möjligt. Och det kanske är där du måste börja, med dina förväntningar, att sänka dem. Att de veckor barnet är hos er planer in andra saker på kvällstid när hon går och lägger sig, passa på att träffa vänner, träna, hitta nån hobby. Som nån skrev, du har honom ju för dig själv 100 procent varannan vecka, något barnet aldrig har. Jag och min man, pappan till mitt barn, får kämpa för att hitta tid och ork för varandra, för vi behöver också lägga mycket tid på vårt gemensamma barn (som sig bör), uträtta sysslor i hemmet och sen är vi dödströtta. Vi försöker få till en-två kvällar i veckan när vi bara kan pusta ut i soffan tillsammans. 

Du skriver att du vill att det ska kännas som att ni är en liten familj, då behöver du börja se utifrån barnets behov och se henne som en del av familjen, inte som att hon är en accessoar på familjefotot som efter uppvisning kan läggas åt sidan. Nu menar jsg inte att du ser det så, men bara för att exemplifiera tydligt. Kanske kan du närma dig henne, bygga en egen relation till henne, och inte bara vara pappas otåliga tjej? 

Tack för ditt kloka svar. Ska försöka ställa om och se tiden vv som "min tid" och sluta att jämföra med hur det såg ut innan hon bodde här vv. 
Bara svaren jag fått om att det är normalt att natta nioåringar å att dom inte vågar vara själva hjälper mig att förstå och anpassa mig på ett annat sätt. 
Vill så gärna att allt ska kännas bra å bli "perfekt" från början men antar att det tar tid för alla att vänja sig vid allt detta nya. Få ha lite tålamod helt enkelt. 

Alltså. För mig är basen i relationen de två vuxna. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att relationen fungerar, även när flickan är hos dom.
Barnens behov är också viktiga och att de känner sig sedda och hörda.
Så det bör och ska finnas utrymme för de vuxna och flickan även om flickan är där.  En vuxen man bör kunna vara både pappa och partner, speciellt när flickan är 9 år och inte har särskilda behov, även när flickan är där.
Och faktiskt, ts och pappans relation kan vara ett föredöme för hur en bra relation fungerar och något hon kan ta med sig när det blir aktuellt för henne 

Som skilsmässobarn själv så kommer jag aldrig förstå hur man som förälder utsätter sitt barn för att tvingas dela hem med en person som inte har nån vidare relation till barnet. Jag tycker pappan har gjort fel, relationerna här är uppenbarligen inte redo för detta. Jag tror säkert du menar väl Ts, men pappan borde ha avvaktat med att flytta ihop. Nu är det ju så dags, så det viktigaste här är att ge dottern det utrymme hon behöver, och försöka skapa en bra relation till henne med förståelse för att hon är barn och kommer först när det gäller de basala sakerna såsom trygghet, tid och uppmärksamhet. 

En tanke - du har inte funderat på att natta henne själv en kväll i veckan? Det skulle dels stärka er relation och dels skulle det avlasta din man så han vill och kan umgås med dig sedan. 

Fundera på vad du läste i den ålder och kör högläsning med henne en kväll i vecka med den boken. Låt det bli er stund. Du behöver inte älska henne, men det kommer ge er något gemensamt. 

Eller be om boktips och gå till biblioteket. Jag har läst böckrna om Nina av Eli Gunér som min dotter gillade i den åldern. Kalle och chokladfabriken är ett tips som brukar funka också. 

Det stora misstaget var att bli sambo. 

Ja, det är normalt att natta en 9-åring men att inte ens kunna vara ensam inomhus för att man ska greja i trädgården låter inte normalt. Det låter som han daltar med henne oerhört. 

För att återgå till ämnet - du kan inte göra något åt detta. Det enda som kommer att hända är att han blir defensiv, barnet gillar dig mindre och ni kommer längre ifrån varandra. 
Flytta ut, var särbo, slipp vara hushållerska och sällskapsdam och umgås varannan vecka. 
Det är omöjligt att förstå hur det är att vara ensamstående förälder innan man varit det. Speciellt om man inte har barn själv.

Jag är särbo med en man som har ett barn som är lika gammalt som mitt (10) och jag har varit otroligt tydlig med från första början att jag under inga omständigheter kommer att flytta ihop med honom. Både för att jag inte pallar med andras barn, och att jag värdesätter mitt eget liv högt och inte vill behöva tjata och tjafsa om disk, tvätt, mat, räkningar och barnuppfostran. Bästa beslutet någonsin som jag rekommenderar till alla.

Håller med om allt, förutom att det skulle var konstigt att barnet inte vill vara själv inne. Det handlar nog mer om att hon vill vara med, och nära sin pappa. Och varför skulle hon inte få vara med ute i trädgården med de andra? 

Låter väldigt sunt hur du valt att leva! 

Mannen klarar uppenbarligen inte av er båda. I ett förhållande ingår det att hålla sin partner nöjd och lycklig också. Han måste ta hand om sitt barn men han kan ju kompensera på andra sätt. Fixar han inte det så kan han vara utan partner.

Hej TS! Ser att du fått en del ganska dramatiska svar om att ni borde flytta isär mm. Så tycker inte jag. Inte i första taget iaf. 

Jag tycker däremot att du behöver göra ett omtag med dig själv och dina tankar och liksom börja om med inställningen att varannan vecka är det barnets behov som styr. Och så kommer det att vara i flera år till. Aktiviteter, mattider, sovtider, kalas på helgerna mm. 
Antingen försöker du bli en del av detta (rekommenderas) eller så ser du till att boka upp en massa eget de veckorna som dottern är hos er.

Jag tycker att du ska försöka göra följande: 

1. Sluta genast vara sur när sambon nattar. Han ska inte behöva känna stressen i att inte vara tillräcklig för dig pga att han uppfyller sitt barns behov av närhet. Det kan på sikt döda er relation. När han nattar kan du passa på att röja i köket och göra er en kopp te. På sikt kanske du kan få gå upp och läsa en saga någon kväll i veckan (om du och dottern vill) och han röja i köket och koka te. 

2. Försök hitta på/hänga med på roliga gemensamma aktiviteter under helgen. Åk på utflykt, spela något spel, laga någon god helgmat mm. Lär känna varandra på ett naturligt sätt. 

3. Försök skapa en egen relation till dottern. Bjud in henne att vara med och laga mat. Rita/läs tillsammans (om hon gillar det). Stick till henne en liten glass/kaka i smyg innan maten någon gång som er egen lilla hemlighet. Ni behöver inte älska varandra ohejdat, men det är ju trevligt att iaf tycka om varandra!

Om det ändå inte blir bra så kan det faktiskt funka jättebra att vara särbo i några år!
Men jag tror nog att ni kan lösa detta:)