Vad är kärlek, egentligen

Jag vet inte om du är kvinna, men det är vanligt att kvinnor tröttnar och blir uttråkade först i ett förhållande. Speciellt om man bor ihop. Många kvinnor fantiserar om att träffa andra, vill ha mer spänning och äventyr.

Jag är kvinna, jo. Och i vårt fall (som hetero) stämmer det. Har pratat om detta med min sambo och han kan också känna igen att han inte känner sig pirrig så som i början. skillnaden är att han tycker att den här tryggheten och vardagslivet är lugnt och skönt, medan jag får panik av tryggheten.

har tidigare varit i otrygga relationer där jag jagat uppmärksamhet Och bekräftelse.

jag fantiserar dock inte om andra. Blir rädd bara av tanken att va med någon annan än min nuvarande 

Ja, män är ofta nöjda. Med sexet också. Kvinnor behöver ofta mer variation och överraskningar.

Känner du dig inte kär efter bara 2 år så är det troligen inte rätt?
Jag har varit i ett par längre relationer och jag har ALDRIG tröttnat på min partner.
Många kvinnor tröttnar aldrig, oftast är det männen som tröttnar letar nytt och lämnar så fort de fått en ny kvinna på kroken. Kvinnor behöver inte någon ny man utan lämnar och lever ensamma när kärleken tagit slut.
Min nuvarande har jag levt med i snart 3 år och jag är extremt kär, han också.  Inte en chans att jag kommer lämna honom någonsin om det fortsätter som nu.

Känner du dig lika kär som i början?

Det är vanligt att kvinnor blir uttråkade redan efter 1 år, speciellt om man flyttat ihop.
Du och din man är väl ett av de perfekta paren då. Så som man ska vara. Enligt Normen.

Nej, mycket MYCKET mera kär för varje dag som går. Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Som tur är är det besvarat till 100%.

Skönt! 

men vad tycker du är skillnad på förälskad och kär?

Jag fick det förklarat här när jag skrev om en yngre tjej jag var kär i. Några skrev att jag bara var kåt.
Några skrev att bara var förälskad. Kärlek är nåt annat. Där krävs det att man varit tillsammans under lång tid, att det fördjupas.

Jag är kvinna och har varit i mitt nuvarande förhållande 11 år. Pirret försvinner, men jag blir fortfarande alltid glad av att se min man. Jag tror att många förhållanden spricker för att dagens bild får vi genom romantiska dramer - där skildras jakten, längtan, "will he/won't he"-undringarna. Det är klart att det okända och nya alltid är mer "spännande" eftersom man inte vet hur det ska gå, så lite får man nog bara träna i att tänka om. Och att ens partner ska vara ens förlorade hälft, att hen ska göra dig hel.... det tror jag är rent skadliga tankar, som ger människor en helt skev bild av partnerskap. 

Jag känner som sagt fortfarande en glädje varje gång jag ser min man, och jag skulle aldrig vilja mista vår gemensamma historia - alla ögonblick vi delat, alla stunder som vi har haft tillsammans skulle jag ju vara ensam om, om vi gjorde slut. Det som är "vi" är ju på något sätt större än bara han+jag, och det är kanske det jag känner är kärlek.  

Förälskad är jag i början när vi dejtar men inte blivit ett par. Kär är jag när jag tänker på honom alla dygnets vakna timmar, längtar efter honom när vi är ifrån varandra,  känner pirr (inte alltid men väldigt ofta) när jag tittar på honom och tänker på hur fin han är och hur lycklig jag är för att vi har valt varandra. När jag ser på hans handlingar (inte bara ord) hur mycket jag betyder för honom. Larvigt exempel som skedde i början:
Jag hade vid något tillfälle sagt att jag älskar mango. Ett par dagar senare åkte han hem till mig och hängt en påse mango på min dörr. Jag kom inte ens ihåg att jag sagt det, jag var hemma men hade sagt att jag var lite småsjuk den dagen. Han ringde inte ens på utan skickade bara ett mess. Liknande detta gör vi för varandra ofta fortfarande och på så sätt (bland annat) tror jag vi håller kärleken vid liv. Genom handlingar inte bara ord. 

Du säger att du förut har varit i otrygga relationer. Det är typiskt för otrygga relationer att man då upplever en särskild hög-känsla när det går bra. Men ofta så går det ju dåligt, och framför allt, om det är så att partnern kör med psykisk misshandel eller liknande - då blir man ju mer och mer osäker och tappar självkänsla. Det är ju inte bra. Det är som droger - det är skadligt, men visst kan det kännas häftigt då. 

Jag har själv varit i destruktiva relationer. Jag brukar rekommendera boken som hjälpte mig, Robin Norwoods "kvinnor som älskar för mycket". 

Ja, det kan vara svårt då att uppskatta en lugn och harmonisk relation, men det är ändå det du ska sträva efter. Frågan är bara hur du kan komma dit att du uppskattar den också. Det vet jag inte helt säkert. Jag har nog själv gjort det stegvist. Dvs. det blev lite bättre, lite i taget. Men då tar det förstås tid. 

Jag har varit tillsammans med min man i många år. Igår när barnen hade somnat och han låg ute i soffan tassade jag ut och han gjorde plats så jag kunde lägga mig bredvid och gosa in mig mot hans bröst. Jag sa att jag längtade efter honom och vi låg så länge och bara höll om varandra. När vi gör så låter jag mig känna mig som den unga tjej jag var när vi träffades och minns den snygga snälla killen jag blev så vansinnigt kär i, jag minns tillbaka när vi låg sådär och det bara var vi. 

För mig är kärlek att vi tar oss igenom vardagen med jobb, barn, stress men att längtan till varandra alltid finns där. Att vi vill varandra väl, inte bråkar, skrattar tillsammans, känner oss välmående och gör vårat yttersta för att vi som familj ska ha det bra. Att vi rör vid varandra, att vi vill röra vid varandra, och att efter 15+ år fortfarande vill göra oss fina för varandra varje dag. 

Pirret är väl inte där så ofta längre, men en djup tacksamhet sköljer ofta över mig. 

Fint!

jag satt precis och kollade igenom bilder jag och min partner skickade till varandra i början och fick känna mig som hon som blev störtförälskad igen

Kärlek