Jag går kanske lite OT nu, men ibland känner jag mig lite som en hycklare när jag inte är mitt vanliga jag, så att säga. Visst, det ska mycket till innan jag brusar upp, men när jag väl gör det så tar det hus i h*lvete. Är det någon mer som känner igen sig, eller är det bara jag? 
Jag kan också ibland tänka att förtjänar personen att jag blir arg på den. Inte så att den har varit dum och förtjänar det på det sättet, men blir jag arg då är det bara för att jag bryr mig och ibland måste jag väga det. Antingen så bryr jag mig och blir arg, eller så bryr jag mig inte och släpper det bara.
Du verkar först och främst vara en intressant person av vad jag läst på forumet.
Jag har en väninna som har EIPS och ADHD, (vi är båda kvinnor) hon har lärt sig hantera vissa aspekter bättre med åren, t.ex. när jag inte orkar svara direkt är det oftast för att jag är utmattad och/eller deprimerad, om jag inte orkar umgås är det ofta av samma anledning. Detta har jag väldigt ingående förklarat för henne också, men tidigare kunde hon bli väldigt intensiv, svartsjuk och arg/ledsen när jag gjorde så. Hon har t.o.m. brutit kontakten med mig i flera år för att jag inte orkade vara tillgänglig.
Förr förstod jag inte när hon i mina ögon ballade ur och blev otrevlig, nu har hon förklarat det på ett bättre sätt, tex att hon inte klarar av att vara ensam, att hon känner med vänner ungefär som med en partner, att man bör ha kontakt hela tiden, annars känner hon sig övergiven och som att jag stött bort henne och inte tycker om henne. Själv har jag ju då add och asperger, så jag måste ibland vara ensam i perioder för att orka med normala saker som mitt arbete.
Vi har ändå varit vänner i 24 år i år, så kommunikation har löst väldigt mycket. Kanske ålder också.
Vad är det du känner att du behöver som du inte får i många relationer? Vad är det exakt som sårar dig? Kommunicerar du det eller bara stänger av så de inte förstår?
Du verkar först och främst vara en intressant person av vad jag läst på forumet.
Jag har en väninna som har EIPS och ADHD, (vi är båda kvinnor) hon har lärt sig hantera vissa aspekter bättre med åren, t.ex. när jag inte orkar svara direkt är det oftast för att jag är utmattad och/eller deprimerad, om jag inte orkar umgås är det ofta av samma anledning. Detta har jag väldigt ingående förklarat för henne också, men tidigare kunde hon bli väldigt intensiv, svartsjuk och arg/ledsen när jag gjorde så. Hon har t.o.m. brutit kontakten med mig i flera år för att jag inte orkade vara tillgänglig.
Förr förstod jag inte när hon i mina ögon ballade ur och blev otrevlig, nu har hon förklarat det på ett bättre sätt, tex att hon inte klarar av att vara ensam, att hon känner med vänner ungefär som med en partner, att man bör ha kontakt hela tiden, annars känner hon sig övergiven och som att jag stött bort henne och inte tycker om henne. Själv har jag ju då add och asperger, så jag måste ibland vara ensam i perioder för att orka med normala saker som mitt arbete.
Vi har ändå varit vänner i 24 år i år, så kommunikation har löst väldigt mycket. Kanske ålder också.
Vad är det du känner att du behöver som du inte får i många relationer? Vad är det exakt som sårar dig? Kommunicerar du det eller bara stänger av så de inte förstår?
Slås av en tanke i din tråd, och det är hur du själv vill ha dina vänskapsrelationer? Vill du ha dom såhär dramatiska, eller skulle du egentligen må bra av något lugnare?
Man kanske inte ska använda ordet "normalt" men de flesta vuxna har inte vänskapsrelationer i de termer du använder. Det vill säga, vänskaper som skiftar högt och snabbt och där man blir sårad, emotionellt avstängd, "sätter hårt mot hårt", bygger skyddsmurar, upplever konfliktsituationer eller vill hämnas genom att visa att någon är "ointressant för mig". Det låter mer som en destruktiv kärleksrelation.
De flesta värderar snarare vänskaper där det finns trygghet, förtroende, skratt och värme. Men du kanske mer är en person som frodas i drama och konflikter? Det behöver ju inte vara ett problem i sig (om man nu inte har ex EIPS och det är en del av sjukdomsbilden), men det låter samtidigt ganska dränerande och utmattande.
Ja precis, jag har aldrig givit upp. Det är därför jag idag har nya vänner! När man ser i text sådär i sms och mail hur människor manipulerar blir det mycket lättare att se även i tal efter ett tag. Jag har lärt mig att uppfatta hur människor byter samtalsämne och så även IRL. Allt går smidigare och smidigare och det var faktiskt ganska många år sedan en relation inleddes pangbom med att jag lyssnade, lyssnade, lyssnade till någons liv. Jag tar mer tid på mig att lära känna personer idag. Men det hindrar inte att jag blev intresserad av länkarna jag delade i början, och flera andra har ju generöst delat med sig av sin vänskapshistoria så att jag kan förstå mer.
Men kvinnor går inte igång sexuellt lika lätt på män som män går igång på kvinnor. 8/10 män går bort bara p.g.a. utseendet, och sedan är det något fel i personligheten med 58% också (blir för lätt arg, inte tillräckligt smart m.m.) och om man slår ihop alla egenskaper så känner man sexuell attraktion till bara 1/100 män ungefär. Någon annan i en annan tråd sa att hon blir sexuellt upphetsad av 1/30, vilket är en mycket generös siffra. Sådana män som det inte är något fel på finns inte överallt, vi kommer inte få en ny chans varje dag att träffa någon speciell, utan snarare någon enstaka gång i livet / några gånger. Jag tycker inte att sex är möjligt att genomföra om jag inte känner sann attraktion... I majoriteten av fallen känns sex destruktivt för kvinnan. Det är bara några få kvinnor som får till drömsexet och då kan iaf. inte jag säga att tvåsamhet ser ut att fungera.
Jag vill inte att man ger unga tjejer som läser det här för mycket förhoppningar. Man måste vara ärlig att det krävs mycket arbete, skills på sina hobbier, kanske lite kändisskap också, för att få en snygg Sam Asghari som har fint ansikte, kropp och är yngre än kvinnan (han är 12 år yngre än Britney Spears om jag minns rätt). Sådant händer nästan aldrig av en slump. Det är dem hårt arbetande individerna som får den bästa utdelningen sen. Jag hoppas verkligen att du har haft turen att du tycker om din sambo mycket på det sättet, varför skulle jag önskat dig något annat? Men majoriteten av kvinnorna vill ha förhållandet men inte sexet, och är bara missnöjda med livssituationen. Det är bättre att uppmuntra till att leva ensam, klara sig solo, läka med vänner, läka med familj, och stimulera sig med lång skolgång på 50%, eller 25% eller vad som nu passar. Men man borde inte släppa taget om en lång skolgång och ersätta fenomenet med en kille, tycker jag.
På yrkeshögskole-utbildningarna så är det väl 50/50 nu för tiden mellan t.ex. unga 25 åringar och mogna 45 åringar, vilket gör mig väldigt glad. Alla människor har så mycket lidande inom sig (det hör livet till), män som har svårt att finna en partner (hoppas att deras utgångspunkt inte är att "det finns någon för alla", för detta stämmer inte) och kvinnor som har känt sann attraktion någon gång i livet, men inte kunnat fånga den mannen, och resten av livet njuter de inte av sex igen. Det här är en ekvation mellan människor som aldrig kommer gå att lösa, men vi kan dämpa lidandet genom att fokusera på rätt saker. Det är viktigt att ha sysselsättning av nyttig sort som gör livet intressant. Informationen som flödar in får oss att växa på alla sätt, antalet hjärnceller ökar också. Vad kan vara viktigare än detta egentligen?
//