Vänskap och borderline/EIPS

Vänskap är ju alltid knepigt oavsett om man har en diagnos eller inte. Det är inte lätt att träffa någon och speciellt inte att träffa någon man tycker om. 

Jag har mkt lättare att skapa relationer i vuxen ålder och även hålla dom på en sund nivå. Jag har gallrat mkt hårdare idag och tar avstånd från folk som är omoraliska. Jag har även insett värdet i att ge och ta men det är gör att jag genuint bryr mig om de jag omger mig av. 

Sen har jag givetvis många ytliga bekanta och istället för att sörja avstånd/tysta perioder så välkomnar jag dom när det är dags att ses eller ens vägar korsas. Jag har på ngt sätt förlikat mig med att man förändras och byter fokus i livet. 

Sen har jag även tagit fasta på att man kan vara väldigt olika och ha olika åsikter i mångt och mycket men man ändå kan vara vänner. 

Min bästa vän har borderline men jag ser henne som den mest ödmjuka och inkännande människa jag känner. Hon är värd att hålla i när det blåser. 

Jag brukar tänka att jag har en ryggsäck jag bär på med mitt bagage. Jag har blivit sjuk i omgångar i ung ålder, varit med om bilolycka, förlorat underbara människor som dött i ung ålder, jag har blivit sviken och bedragen i relationer, i många relationer. Alla dessa händelser har jag valt att de inte ska utgöra vem jag är utan istället att det är värdefulla insikter som gör mig mer förstående och öppen inför andra som kanske haft samma problem eller liknande, men även folk som inte alla delar min erfarenhet i livet. 

Jag har också valt att försöka att inte vara dömande. Stressade/sjuka människor gör ibland tokiga saker och livet är långt, man kan inte alltid vara den de härliga människan man önskade att man var.

MEN, det finns människor som vill utnyttja att man är godtrogen, eller som medvetet har onda intentioner och dessa vill jag inte ha i mitt liv. Människor som tar energi och aldrig ger ngt tillbaka. Dessa ger mig ingenting.

Sen är det viktigt att kunna säga nej till sina vänner. Ibland kan man lyssna, stötta och finnas där utan att lösa deras problem. Förut skulle jag alltid lösa allt för alla, men det åt upp mig och jag insåg att jag kan stötta på så många olika sätt men arbetet för att lösa sitt problem låg hos individen. Inte hos mig. Det gör också att de jag omger mig med kommer till mig för råd, inte lösningar.

Det hände också saker i livet som får mig att skifta fokus, i ung ålder var det särskilda intressen, i äldre ålder skola/utbildning och idag är det småbarnsåren. Mitt umgänge har skiftat här och jag känner att det är helt okej. Man förändras så det är inte konstigt att relationer också gör det. Att hålla kvar i människor av princip blir sällan bra.

 En sund nivå för mig är att sätta gränser. Att man inser att man är värd vänner även om man sätter gränser, ibland inte orkar svara, ibland säger nej. Jag har heller inga orimliga krav på antalet vänner. Just nu kanske jag har 5st riktigt nära och värdefulla vänner och en mängd bekanta som kommer och går. 

Sätter man gränser och blir mer trygg så kommer du hitta likasinnade. Sen är inte du ditt bagage även vad du råkat ut för eller varit med om. Jag var som sagt sjuk ung och har fortfarande sjukdomar men det definierar inte mig som person. Få i min omgivning vet att jag har förändringar i hjärnan tex. Men det är inget jag känner att mina vänner nödvändigtvis behöver veta? För det sitter inte i min personlighet. 

Har du borderline? Har du varit med om trasslig uppväxt?sjukdomar? 

kul att du uppskattade mitt inlägg! :)

Jag har också svårt med "funktionella gränser". Men jag ser inte det som en svaghet så som du gör. När jag applicerar mina ofunktionella gränser på kemi så blir jag mer kreativ som person. De som är mer försiktiga av sig bland människor, de blir även olyckligtvis försiktiga inom forskning också, och det blir inte samma spännande dynamik och det uppstår inte fantastiska idéer att utforska. Alltså gäller det att applicera olika egenskaper på rätt plats här i livet. Det du har kan vara en stor styrka. 

Jag minns när jag dejtade en man som jag var fruktansvärt mycket förtjust i. Han var vacker. Jag bjöd honom på bio 2 gånger utan att han bjöd mig tillbaka. Jag ville jättegärna att det skulle bli han och jag i slutänden, men det blev inte så. Det blir sällan som man vill ha det här i livet... Man ska inte bli deprimerad p.g.a. det, de flesta går runt med ett brustet hjärta, hoppas att de inte lägger allt fokus på detta, då alla känner samma. Man vill väl inte stagnera i den personliga utveckligen bara p.g.a. misslyckad kärlek eller vänskap. Detta är inget speciellt, ingenting nytt.

Alltså ser man att jag var kanske lite väl "på" i jämförelse med honom! Och jag har ett sånt inbyggt tempo i mig, så mycket liv jämfört med andra. Om personen inte kan "hinna med" så kommer denna inte intressera mig tror jag. Jag var bra i sängen också, livlig... Jag föredrar att inte ha en manlig partner alls än om jag ska dämpa min livslust och mitt höga tempo. Jag kommer inte tycka att det känns roligt då. Varför ska jag anpassa mig till andra egentligen, om man tänker efter. Man är ju 2 i en vänskapsrelation eller kärleksrelation. Varför ska jag vara den som måste förändras? Antagligen stämmer inte personkemin bara, och det behöver inte vara fel på någon av parterna.

Fast de med borderline har lite andra svårigheter. De borde inte vara i relationer öht tycker jag. Man måste kunna leva själv under väldigt lång tid, och när man kan hantera ensamheten och ha ett bra liv även utan andra, då är man redo för relationer. Men de med borderline är mycket beroende av andra och tror att de inte överlever utan vissa utvalda o.s.v., massa tragiskt tänkande. Jag skulle nog säga att så fort man kan hantera sin ensamhet på ett sunt lyckat sätt och att man kunnat vara själv i 5+ år, och inte är rädd längre för att bli lämnad av en annan individ, då är man nog redo för förhållande.