Svårt att hantera styvförälder-rollen

Japp, har ett riktigt bra råd. Bli särbo igen och träffas främst på hans barnfria veckor. 
Ni har haft alldeles för bråttom och nu får barnet ta smällen av omogna vuxnas val. För barn känner av dina tankar och känslor och hon förtjänar inte detta.

Sedan kommer kanske inte ert förhållande hålla under nån längre tid men då kan du fokusera på barnfria män i fortsättningen.  Lycka till!

Jag hade en styvdotter när jag var i din ålder.
Det svåra för mig var att jag insåg att pappan/min pojkvän var en kass farsa.
Så vi bröt upp.
Du är ung, det är inte ditt uppgift att axla en mamma roll.
Om ungen ramlar så  tröstar du nog och sätter på ett plåster, läsa en bok någon gång, fläta håret kanske.
Jag älskar inte alla ungar, mina ungar är mitt kött och blod.

Som en som tyvärr slängt bort en stor del av mitt liv på att försöka bli en fullvärdig medlem av en familj är mitt råd: gör slut, för din egen skull.

Det kommer aldrig att bli bättre och till sist vaknar du upp en dag bitter och förödmjukad. Du kommer snart märka att vad du än gör kommer hans "första (läs "riktiga") familj att i alla lägen gå före dig och eventuella gemensamma barn.

Du och eventuella gemensamma barn kommer att bli hans familj "vid sidan av" som han kommer ägna sig åt de korta stunder när inte exet eller det "stackars särkullbarnet" spelar på hans skuldkänslor till att helhjärtat gå i deras ledband.

Så för din egen skull, för din framtids skull gör slut. Du är värd ett liv där du inte alltid kommer i andra hand

Som så ofta på FL numera har du fått dåliga råd, av olyckskorpar eller såna som själva misslyckats.

För det första, inget konstigt alls att du inte kan knyta an till hans dotter. Du är ung, inte redo för barn och det är och förblir HANS dotter, inte din. Var snäll mot tjejen, lek med henne som en kompis men försök inte leka extramamma. Ansvar och beslut angående henne ligger på din kille.

Det andra är svårare och om det ska fungera hänger det på att din kille kan och vågar sätta dig före exet men efter barnet. För på många sätt delar du din kille med en annan kvinna och det får du leva med. Men faktum är att många par klarar detta utmärkt, varför skulle inte ni kunna det?
Blir det för jobbigt är särbo ett alternativ, men inte om ni ska skaffa barn ihop. Å andra sidan, om du inte vill ha egna barn är det perfekt med en kille som redan har barn.

Du är för ung helt enkelt och att vara styvförälder kräver en mognad som bara kommer med åldern :) 

Jag har, som "barn" positiva erfarenheter från styvfamiljer och håller inte med flera av kommentarerna. 

Men jag blir förundrad varför du väljer att flytta ihop med någon du känt i 2 månader och inte knutit an till? 

Jag stämmer in i kören, här har det gått alldeles för fort. Jag är bonuspappa åt fyra härliga, nu vuxna ungar, varav 3 fanns när vi träffades. Jag träffade inte ens hans barn förrän ett år efter vi träffades, efter det gick ytterligare ett år innan vi ens började flytta ihop, vilket vi gjorde långsamt för att barnen inte skulle känna som om jag inkräktade på dem eller skulle känna sig undanskuffade..

Flytta isär igen, börja om från början med introduktion mellan dig och dotter och dig i dotterns hem, så kan det funka, men framför allt kommer ni märka om det INTE funkar utan att skada allas känslor onödigt mycket. Vilket iofs kanske redan är för sent.

Jag hade aldrig pallat med att dela en man med en annan kvinna. Därför valde jag en som inte hade barn.
Jag vill att jag och våra gemensamma barn kommer först i alla delar av livet. Jag vill inte bara sexlivet ska vara det som är vårt exklusivt utan jag vill att hela vårt familjeliv ska vara bara vårt.

Håller med de övriga här. Du är såpass ung att du lätt kan hitta en barnlös man som du kan bygga en framtid med. 

Sedan har allt gått för fort och ni borde bli särbos igen för din och flickans skull. Just nu är det bara din sambo som har fördel av samboendet. 

Ni har varit lite för ivriga i detta. Jag sällar mig till de som tycker ni flyttat hop rätt fort när det är barn inblandat. Barnet har inte haft en chans att lära känna dig ordentligt innan (och inte du heller).  

Sen kan du inte förvänta dig att för egen del ska bara allt klaffa. Det kan säkert ta minst ett år innan ni hittat alla rutiner i den nya familjen med traditioner, hur man firar födelsedagar etc. 

Som många andra säger.... har kanske gått lite fort. Men det är mycket annat som spelar in också. Jag har tre "bonusbarn" (11, 13 och 20 år). Inga egna än. Min man är 15 år äldre och fick sitt första barn när han var 19. Vi har varit ihop i tre år och gifta i ett år. Den som är lite snabb i huvudet räknar då ut att han är 39 och jag 24. Nu förfasar sig säkert många över att skillnaden på mig och hans äldsta dotter bara är fyra år. 
Det var lite jobbigt i början. Hon hatade mig innan hon ens träffat mig, mest beroende på att hennes mamma tutat i henne att jag hade förfört min nuvarande man när jag var 14 år och förstört deras äktenskap, vilket inte alls är sant! De andra barnen gillade mig direkt. Min man och hans ex hade ändå varit skilda i fem år så de yngre baren var rätt vana vid att de inte bodde ihop. Jag kommer från en familj med flera barn och jag är äldst. Dvs att jag var van vid att ta hand om yngre syskon/barn. Mitt yngsta syskon är 15. 
Efter att tag förstod min mans äldsta dotter att hennes mamma ljög. Det tog ett år innan vi kom överens men idag är det mig hon ringer när hon vill prata med nån, det är mig hon ringer när hon behöver hjälp med något och hon har till och med släpat med mig ut på krogen med sina kompisar och presenterat mig som "farsans nya kärring". 
Vi tränar även på gymmet ihop. Det är inte så att hon ser mig som sin nya mamma. Vi har inte klassifierat vårat förhållande och tänker heller inte göra det. Vi älskar varandra och jag älskar de andra baren som de vore mina egna. De ser mig lite mer som extramamma. Mycket handlar nog om personlig inställning och till viss del mognad. Den egna viljan är nog mest avgörande. Jag och barnens mamma kommer nog aldrig att komma överens och jag visste ju redan från början att min man har barn med en annan. Då får man det på köpet. Klarar man inte av det ska man nog välja någon utan barn.
Nu ska jag och min mans äldsta dotter iväg och bada med barnen och två av mina yngre syskon. Äääääälskar min stooora familj!!

Det du beskriver är anledningen till att jag aldrig någonsin skulle träffa en man som har barn sen innan, aldrig. 

Man får inse att någon annans barn är just det - någon annans barn. Om du flyttat ihop med din älskade syster, skulle du då förvänta dig att genast knyta an till hennes barn? Alla barn är rätt irriterande ibland, det är därför föräldrarna är försedda med föräldrakärlek och medföljande överseende/tålamod. Sedan går man inte så värst ihop med alla barn som inte är ens egna heller, precis som man inte gör det med vuxna. Men en grundläggande respekt måste finnas där.

Var vänlig och intresserad, gör roliga grejer med henne. Mer krävs faktiskt inte. Du måste inte alls bli hennes nya mamma med en superstark kärlek. Men kommer den så är det bara att vara glad.

Oavsett hur bra kontakt ni får - låt dig inte övertalas till att ta föräldraansvar utan att få föräldrabefogenheter. Det är en kvinnofälla utan dess like.