Lögner i en relation

(Det blir några extra frågetecken trots att jag skrev punkt, fl är knepigt ibland när man skriver från mobile )

Grattis, du har gjort samma misstag som så många före dig.... tro att man kan förändra människor till det bättre.... och det sker tyvärr väldigt väldigt sällan.

Det är ju inte så förvånande att du känner dig osäker för grundproblemet (hans falskhet) är ju inte löst det enda ni gjort är att hantera just ett av förmodligen väldigt många saker som orsakats av samma grundproblem. Och det är ju lite som att försöka bota benbrott med med smärtstillande, visst värken lättar säkert men det som orsakar värken är kvar och till skillnad från benbrott så självläker inte störningar i personlighet som tex falskhet. 

Problemet är alltså INTE att du inte kan komma över din osäkerhet, det är snarare en ganska naturlig och självklar reaktion för snubben ÄR ju falsk och går inte att lita på.  Så det enda sättet du någonsin kommer känna dig säker och din tillit till honom återuppbyggas är när HAN kan BEVISA för dig i handlingar och över lång tid att han slutat vara falsk och går att lita och för det räcker inte diskussioner och vädrande. Att han dessutom inte vill ta ansvar för sitt agerande gör det såklart omöjligt för dig att kunna lita på honom. 

Så kort sagt, det är tyvärr nog ganska kört för er och det beror INTE på att du inte kan acceptera hans falskhet utan för att HAN är falsk och inte tillräckligt mogen för att ta ansvar för det och göra något åt det, Så sluta slösa tid på att försöka förvandla honom till en bättre människa, det kommer du aldrig lyckas med för han vill inte det, det han vill är att kunna fortsätta vara falsk och få sig att acceptera det vilket du givetvis inte ska göra.

En sak som folk tyvärr har lite svårt att komma till insikt med,  är att en person som kan ljuga om allvarliga saker, just har den förmågan (eller ska jag säga bristen?).
Dom kan utan vidare ljuga för att vad dom tror är - att rädda sig själva.
Dom är inte som vi. Dom får inte dåligt samvete. 

Som jag ser det så är hedern _det enda_ man har. Om man ljuger och våldför sig på någon annan så har man ingen heder. Vem är man då?

En person som saknar heder kan inte återfå den hur som helst. Hur ska en sån person på riktigt kunna få sig själv att inte ljuga helt plötsligt? Vilka verktyg ska denna använda för att ändra ett så grundläggande personlighetsdrag?
Tro mig - det kommer INTE att ske. 

Har man låst in sig i en relation, måste man börja väga för och emot. Är det värt att ta på sig 4-5 nya problem (ekonomi, delad vårdnad, andra relationer, nytt boende osv.) mot att bli av med ett ännu större problem?
Här brukar jag kunna tänka att när jag är 80 år och ser tillbaka på mitt liv. Kommer jag då tänka "det var bra att jag stannade. Jag har iofs inte varit riktigt lycklig en enda gång dom senaste 40 åren men ändå... eller kommer jag tänka "hur fan kunde jag vara så dum och stanna. Alla tecken fanns ju där! Varför varför varför lämnade jag inte??"
Där har man sen svaret kring hur man ska göra - oavsett hur svårt det är. 
Väljer man att stanna får man helt enkelt förlika sig med att det är det beslutet man tagit. 

Jag är själv i en relation jag borde lämna, så jag lever inte riktigt som jag lär, men det är jag medveten om och - får förlika mig med det. 

Jag börjar inse det du beskriver. Och det är en läskig insikt. Det gör både ont och är extremt ångestframkallande. Jag har inte energin att lämna nu och jag är inte redo att lämna. Denna man har andra kvaliteter som berikar relationen och livet. Men avtar inte denna obehagskänsla inom tex ett år så förstår jag att vi måste gå skilda vägar. Då är det inte värt det.

Hur gör du för att förlika dig med det? Har du respekt för honom? 

TS man kan inte följa klockan/tiden här utan det som räknas är det inre jobb som gjorts, ibland kan det gå fort, ibland inte, ibland inte alls, ibland pauser...

Så som du beskriver dig själv att känna, vara nu skulle jag identifiera med när jag själv varit i ett läge av oro, ångest, du litar inte på honom än och du tuggar samma sak men han kan inte förändra det förflutna, vad han gjort, i detta nu, i framtiden.

Du måste lära dig skilja på när det är ditt eget trauma kring det han gjort och det här andra. Jag skriver inte detta för att försvara honom på nåt sätt utan för att du ska bättre förstå dina egna signaler. Jag märker med mig själv att jag fortfarande har triggers, om jag vet med mig att det och det här kommer (som jag innan varit utsatt för i den miljön) så blir det så att så fort jag vet med mig att jag ska dit så sätts det igång och yttrar sig på lite olika sätt. Förr vägrade jag (det var för mycket), sedan gick jag med på det men mådde pyton. Jag var på min vakt. Han ville få en andra chans. Bevisa att det inte var som förr. Att han förändrats. Att jag kunde lita på det. Jag vet att jag tuggade också innan som en förälder till ett barn, förmaningar, men det var för att jag var rädd själv, jag litade inte på att han förändrats. 

Det tar mycket kraft att ta sig igenom ett trauma och tiden är knapp här. Terapi kan också vara omvälvande även om det är en hjälp. Många känslor. Kräver mycket av oss.

Bara för att det är han som ställt till det så här illa så betyder inte det att detta inte är ett trauma för honom också. Hans kyla som du beskriver kan vara hans försvar att stänga ner, för han är också människa. Han klarar inte att ta emot ditt tugg. Sedan kan man fnysa åt det och tycka jag är för honom, tar honom i försvar men det handlar inte om det. 

Jag kan inte uttala mig om vad som är rätt eller fel för er att fortsätta eller avsluta. 

För min del kan jag bara berätta att det har blivit bättre, både för jag har sett att han har förändrats men när jag får mina triggers så fnyser jag åt det och tänker att har han verkligen förändrats, tagit igen, allt det som han förstört? Jag nästan ber om att få tillbaka samma situation/er igen så att jag ser hur han väljer att agera motsatsen till förr. Bara för att jag ska känna mig mer trygg. Men det är inte bra det heller. Ska inte provocera fram något. 

Det enda jag kan säga är att jag vet man önskar att den inre resan följer ett visst schema, tidstempo, så fort som möjligt, men vi människor funkar inte riktigt så ju (tyvärr!). Du måste känna igen dina egna signaler. Är det tugg eller är det berättigat i detta nu? Hur ska ni kunna hjälpa varandra? Tugget är ett del av traumat och är inte en del av bearbetningsprocessen, att föra det framåt, det är ångesten som knackar på. Och visst du har all rätt att tugga på men det kan också vara som en LP-skiva som har fastnat, hakat upp sig. Rädslan. 

Jag har blivit mycket mer trygg och jag tror det kommer avlägsna sig allt mer, mitt eget tugg. Både han och jag har blivit starkare på andra plan. I mitt fall tror jag det kommer bli bra. Hur det än kommer gå för dig och er så önskar jag dig bara det allra bästa för ditt välmående.