Vad tycker ni om "lillgamla", brådmogna barn och unga?

Nej, men det är roligt att ge dem information om något de tror sig veta så att de vet ännu mer. Det är ju ändå meningen att intellektet ska utvecklas med tiden.

Ofta tycks ett barn som är lillgammal ha umgåtts mest med vuxna. De brukar ha problem med att umgås med jämnåriga på ett naturligt sätt, och deras föräldrar tycker ofta att det är charmigt att de är så brådmogna och tar deras intresse för att hellre umgås med äldre som ett tecken på intelligens och mognad. Det är dock lättare att umgås med äldre då de har bättre kontroll över sociala situationer och de tar ofta mer hänsyn och visar mer överseende till yngre barn.

Jag har extremt svårt för det uttrycket eftersom det nästan alltid används negativt. Min son blev ibland kallad det som barn vilket är ironiskt med tanke på allt prat om normkritik och inkludering och att alla barn ska få vara som de vill. 

Vi gjorde många aktiviteter som riktade sig till barn när sonen var liten. Samtidigt ville jag inte begränsa honom när han intresserade sig för vissa ämnen. Han var till exempel mycket intresserad av rymden och när barnböckerna inte räckte till tittade vi på dokumentärer och läste böcker tillsammans om rymden som riktade sig till vuxna tittare/läsare. 

Självklart skyddade jag honom från allt som är olämpligt och skrämmande för barn men i övrigt så tänkte jag att han förstår så mycket han vill/kan nu och resten lär han sig när han blir äldre. 

Eftersom jag var ensamstående så pratade vi mycket om allt möjligt som intresserade honom vilket gjorde att han fick analysera och teoretisera på ett sätt som kanske inte hinns med i en familj med två vuxna och flera barn. 

När han började skolan låg han rätt långt före och läste massor av böcker. Jag hade också lärt sonen att visa hänsyn och vara artig. I stället för att tänka att alla barn är olika och att det är positivt att ett barn är artigt och vill lära sig fick jag kommentarer om att han är ?lillgammal?. 

Jag har vänner som bor utomlands och där hade min son varit som de flesta andra barn men i Sverige uppfattas det ibland som suspekt att ett barn lär sig saker tidigt och är artiga. 

Jag kan förstå det om ett barn verkar hämmat och kontrollerat men så har det inte alls varit hos oss. Sonen var lika busig och vild som andra barn i övrigt och jag tror inte på disciplin som självändamål utan på att lära barn hänsyn. 

Det skulle aldrig falla mig in att kommentera andras barn på det sätt som vissa tar sig friheten att kommentera mitt barn som ?lillgammal?. Jag kan ha synpunkter på hur andra barn beter sig men jag vet hur ont det gör när någon annan kritiserar ens barn och att de allra flesta föräldrar gör sitt bästa. Jag inser dessutom att barn är individer med olika behov, intressen och personligheter. 

Det är märkligt att många vuxna och lärare inte tänker på det. Vi ska som sagt tänka normkritiskt och inkluderande men när ett barn uppfattas som ?lillgammal? är det fritt fram att döma trots att barnet mår bra och inte har några problem. 

Jo, det är klart, men dem kan faktiskt vara felinformerade med. Alltså tro sig veta något som inte stämmer. Jag menar inte att nedvärdera barn, men de är underlägsna oss vuxna när det kommer till livserfarenhet. Det är vår plikt att guida dem och lära dem om livet och allt som hör till.

Exakt! Tack för kloka ord!

Bilden av det ideala barnet förändras över tid och varierar i olika sociala och kulturella sammanhang. Verklig normkritik handlar ju om att bli medveten om det och inse att barn är individer med egna personligheter i stället för att döma dem utifrån sina egna referensramar. 

Jag hade kunnat styra min son så att han skulle passa in bättre i samtidens barnideal men jag lät honom vara sig själv.

Det var en svårare väg att gå men idag när han snart är vuxen så ser jag att det var rätt beslut. Han tror på sig själv och har bevarat sin kreativitet och nyfikenhet. 

Om jag hade pressat honom att vara mer som vissa andra ansåg att han skulle vara så hade han vuxit upp med en känsla av att hans riktiga jag är fel. Det skulle sannolikt ha knäckt honom och han hade lagt en massa onödig energi på att passa in. 

Jag jobbade med barn när jag var yngre och det är bland det roligaste jag har gjort. Om man ser och lyssnar på barnen så inser man att de är små personer med egna tankar, oavsett om de är stillsamma och reflekterande eller livliga och extroverta. 

Vuxna ska inte styra barn utan vägleda dem utifrån de personer de är. 

Jag var lillgammal som barn med ett stort ordförråd och lite mer allmänbildad än de flesta. Jag var inte impulsiv och vild som övriga barn. Jag blev ofta irriterad på barn som skrek, härjade och inte kunde sitta stilla och lyssna. Helt ärligt så hatad jag såna ungar. Jag tyckte att de var osmarta och även obehagliga som inte kunde kontrollera sina impulser. Jag tycker samma än idag. Jag har otroligt svårt för barn. 

Jag stack ut som ungdom kan man säga. Jag ville ha ordning och reda. Jag lärde mig tidigt att laga mat, baka och sköta ett hem och tyckte att det var roligt. Jag läste massor och utforskade skogarna i byn. Jag var nyfiken på många olika områden. Jag inte heller osocial och sågs verkligen inte som en av töntarna heller. Jag kunde passa in i många olika grupperingar. Jag var rätt våghalsig och hittade på en del jävulskap med samtidigt som jag var duktig i skolan och ordningsam. 

Jag ser inte detta som någon nackdel. Som vuxen har jag väldigt lätt att skapa relationer då mina intressen och erfarenheter är breda så jag har något gemensamt att prata om med de flesta. 

Fast det är ju barn som älskar kunskap och det är som ett behov att fylla. Har man det jobbigare socialt blir det jobbigare och man kan behöva dra sig tillbaka och ladda batterierna. 
Så även om jag förstår vad du menar, så tycker jag det är feltänkt. De kräver ingen direkt uppmuntran i det akademiska, men man kan inte ta bort ett intresse för att utmana i det som är jobbigt. Det ena behöver inte ersätta det andra. 

Jag håller med och har samma erfarenhet. Idag är jag 35 år och det har fortfarande inte jämnats ut. 

För mig var det just det som var grejen. Jag hade erfarenhet som normalt bara vuxna har och det fick mig att mogna väldigt snabbt. 

Jag håller med. Att vara lillgammal är inget positivt för barnet.

Anmäler naturligtvis detta inlägg.

Jag håller med dig, så länge det är helt upp till deras egen inre drivkraft och intresse. Jag skrev heller aldrig att det ena skulle utesluta det andra utan tvärt om att man skulle jobba för att inkludera båda. Men i min erfarenhet så blir det ofta så att de vuxna runt dessa barn förstärker och uppmuntrar och kanske till och med pushar dessa barn att fokusera på det som de visade en fallenhet för. Kanske för att de inte är så framgångsrika på andra områden. De blir liksom ett intresse eller ämne där de kan vara framgångsrika och inte behöver konkurrera med jämnåriga.

Det är en fin balansgång att ge utrymme för ett intresse utan att låta detta ske på bekostnad av andra viktiga upplevelser och erfarenheter. De flesta föräldrar har erfarenhet att göra det när det kommer till leksaker, skärmar, kompisar, fritidsintressen, godis så att de kan skapa utrymme för läxor, skolarbete, sömn, hygien och andra viktiga men tråkigare saker. Problemet i just det här fallet är att barnets intresse sammanfaller med det akademiska och för mycket av även en god sak är inte bra. Vissa erfarenheter är specifika för barndomen och de har bara den här tiden på sig att få uppleva dem. Ett mer vuxet specialintresse kommer å andra sidan att finnas kvar även ett år eller decennium senare.

Sist men inte minst så anser jag, lite kontroversiellt nuförtiden, att vår sociala förmåga är en färdighet bland många andra, som går att träna upp och förstärka. Och omvänt som kan bli svagare med bristande träning. Läs nu inte detta som att jag uppmanar att man slänger in dessa barn till ett gäng mobbare och låter dem bli slitna i stycken eller nedtryckta tills de passar in i normen. Däremot har de mycket att vinna på att bli inkluderade i gruppaktiviteter med socialt intelligenta jämnåriga, självklart begränsat så att de har en chans till vila och återhämtning. Fixar de verkligen inte det sociala samspelet med barn så får umgänge med vuxna förstås fungera som en ersättning, men kanske med ett långsiktigt mål att klara av även andra relationer.

Varför det? Anmäler du alla inlägg som du inte håller med?

Den här personen har en tendens till att anmäla till höger och vänster. Ta det inte personligt. 

Jag betraktades som lillgammal när jag var barn. En rätt dålig uppväxt med en mor som aldrig haft förmågan att se saker ur annat än sitt eget perspektiv.
Att umgås med vuxna hade jag aldrig problem med men jämnåriga barn som fått vara barn hade jag det svårare med, själv fick jag tidigt lära mig att ta hand om mig själv.

I skolan hade jag lätt för allt. Gick jag på lektionerna så fick jag oftast full pott på kommande prov. Att jag satt tyst på lektionerna, gjorde som man blev tillsagd och hade bäst betyg i klassen gjorde att jag betraktades en plugghäst och smörare.
Plugga var inget som det gavs utrymme till hemma och jag tyckte desutom att jag fått de förklaringar som behövdes under lektionstid.
Med tanke på hur min mor såg saker och ting apade jag efter och tänkte att de klasskamrater som misslyckades på proven var dumma i huvudet.
Hade det inte varit för att jag växte snabbare än alla andra och var mycket starkare så hade jag troligen varit mobbad. Som det var vågade på sin höjd någon som var tre år äldre säga något taskigt, men det var aldrig något som besvärade mig.

Att vara lillgammal gjorde att man blev behandlad på ett visst vis av vuxna. I skolan fick jag alltid ta mer ansvar än andra barn, trots att jag på många plan var lika gröna som mina kamrater.
Oavsett hur lillgammal man är bör vuxna alltid betrakta barn som barn, särskilt om den vuxna är en lärare.

Jag ramlar ibland tillbaka i gamla tankar och tänker om kollegor att de är dumma i huvudet och undrar vad det är som är så svårt att förstå.
Men jag vet att alla har något i ryggsäcken som tynger -stort som smått- och som gör att de inte fungerar i sin fulla potential, precis som jag inte fungerar i vissa sammanhang.

Hur mycket min lillgammalhet beror på miljö och hur mycket som beror på arv låter jag var osagt. Jag har i alla fall slutat lasta min mor för mina brister i alla fall.
Det finns de i min bekantskapskrets som växt upp i kärnfamilj utan mycket till dramatik men som har betydligt svårare att bearbeta sin barndom än vad jag har.

Vilken slutsats jag ska dra av allt det här vet jag inte. Kanske att barn ska få vara barn och att oavsett ålder behöver man försöka se varje enskild individs behov. Samtidigt behöver gränser sättas och man bör se till att barn inte behöver ta mer ansvar än de klarar av.

Men om det är så att modsen automatiskt raderar allt som blir anmält? Då räcker det att en medlem ogillar mig för att mina inlägg ska försvinna.

Jag tror att modsen väger in olika faktorer om de ska radera ett inlägg. Jag hoppas i alla fall det. Den här personen har anmält, eller sagt att hen har anmält en av mina trådar, men den lever än.