Skäms för dålig ekonomi

Ps. Det är alltså den ?relativa? fattigdomen som är plågsam, jämförandet. Inte oro för pengarna i sig, att de inte ska räcka osv. Vi klarar oss, det är bara det att ?alla andra? har så mycket mer. Och då känner man sig så misslyckad med mindre. 

Jo, det kommer att bli bättre. Det måste man ju tro. Det är bara den där stressen. Om jag betalar av mina skulder i nuvarande takt så är jag 55 när jag är skuldfri. Det är ju en hisnande tanke. Ska jag då börja harva och spara till en kontantinsats? Det kommer jag ju aldrig få ihop!

Du har rätt i att ?borde ha?- tänket bara är destruktivt. Man borde i stället glädjas åt det man FAKTISKT HAR, i stället för att gräma sig över vad man inte har.

Men hur gammal är du? Känner du också stress över omgivningens syn på dig?

Vad konstigt! Jättemånga (584) som har läst, men bara två som har skrivit något... Är det vanligt att det är så?

#9 Anonym (S)

Apropå ?det finns inte så mycket att skriva...? och att vi har den situation vi har pga ?val? vi ?gjort?. 

Jag frågar ju i min tråd: Är jag ensam i världen om att ha det såhär? 

Dvs, finns det någon mer som är ofrivilligt plågad av statusstress (trots att det egentligen inte ingår i ens värderingar typ)? Finns det någon mer som gjort en klassresa neråt?

Kanske behövde jag skriva av mig och hoppades på tröstande svar så att jag kände mig mindre ensam och fylld av SKAM.

Du är saklig och har rätt till viss del i att många av oss människor i stor utsträckning kan styra hur ens liv utvecklar sig.

Men FYI, jag själv led av svår psykisk ohälsa i tonåren och 20-årsåldern. Det ledde till inga eller extremt låga inkomster i många år där livet inte erbjöd något som helst utrymme för sparande. Sedan blev jag friskare, träffade min sambo osv. Och visst, ska man vara extremt fyrkantig så kanske jag borde ha valt bort honom pga hans tillkortarkommanden (sjuk osv), men nu gjorde jag inte det.

Och i många år plågades jag heller inte av vår enkla livsstil. Det är NU det kommit som en chock, dessa tankar där jag jämför mig och skäms. För barnens skull osv.

Jag FÖRSTÅR med mitt förnuft att jag förmodligen inte kan göra något åt den faktiska situationen, att det finns andra som har det värre osv, men jag ville väl mest bara kolla om det fanns någon mer som jag. Som skäms för sin relativa fattigdom.

Men till dig vill jag bara skriva: Nej, alla val gör man inte själv. Kapacitet att spara har inte alla. Kriser kan man inte alltid vara förberedd på. Ibland DRABBAS man, hur väl förberedd man än trodde att man var?

#16 Anonym (S)

Känner du till begreppet RELATIV fattigdom? Googla annars. Det är ju den jag nämner. Inte fattigdom i största allmänhet. Såklart jag fattar att vi inte är FATTIGA globalt sett, eller jämfört med någon i Sverige för all del, som inte har en inkomst alls.

Men det är ju KÄNSLAN av att ha låg status materiellt sett, i RELATION till de människor man ser i sin närmsta omgivning.

Jag tror inte att du vill förstå mig och det är okej. Jag upplever att vi är fattiga (relativt sett) när bilen går sönder för 10:e gången på ett år och vi inte har råd att laga den utan den får stå oanvänd i fyra månader, trots att jag behöver den i mitt jobb. Jag upplever att vi är fattiga (relativt sett) när min sambo inte tycker att han har råd att gå till optikern, när vi inte kan låta barnen gå på simskola eftersom det är för dyrt, när vi inte kan gå och bowla, gå på bio mm mm. Inget av detta är NÖDVÄNDIGT såklart, men i JÄMFÖRELSE med vad barnens skolkompisar gör så känner vi oss fattiga (relativt sett). 

Min tråd handlar om klassresan neråt, om att inte ha lyckats förverkliga sig själv och vara SITT BÄSTA JAG (typ veckotidningssnack) - och att inte känna sig helt hemma där man hamnat. 
Att känna sig rotlös. 

Det är inte synd om mig om jag jämför med en människa som är utförsäkrad, saknar inkomst och kanske har barn som knappt får mat - det vet jag  - men jag kämpar med SKAMKÄNSLOR. Att känna sig misslyckad, trots att jag samtidigt inte tycker att jag borde behöva skämmas.

ingen borde skämmas för sin ekonomiska situation, om man kämpar och gör vad man förmår.

Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 

För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 

Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 

Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 

Var kan jag höra hemma liksom???

Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
Hyra: 12500
Lån: 4000
CSN: 1500 
Försäkringar/A-kassa: 1200
Fritids: 1400
Busskort x 2: 2000
Mat: 6500

Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 

JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?

# 36 Anonym (S)

snällt sagt, men lite mysko att det kommer från dig!

Du som så otroligt förnumstigt har försökt förklara för mig tidigare att: 1) vi borde ha sparat innan en av oss blev sjuk 2) vi lever med konsekvenserna av våra VAL 3) vi är inte alls FATTIGA och är vi så dumma att vi umgås med bättre bemedlade människor så borde vi förstå att vi känner oss underlägsna 4) jag borde ha valt en annan man redan från början 

herregud! Och du fattar fortfarande inte att man kan KÄNNA sig så stigmatiserad av sjukdom och misslyckanden att man helst inte pratar om det med folk. 

Det är just din typ av mästranden och attityd tidigare i tråden som gör att jag tänker att folk i allmänhet kan vara rätt dömande