Skäms för dålig ekonomi

Nej, men man väljer att i te x börja spara till boende innan sjukdomen, man väljer att skaffa barn, man väljer sin utbildning osv. 

Om mannen var sjuk redan från början så har ju TS gjort ett val där och då. Blev han sjuk efter de skaffade barnen borde de kunnat sparat innan barnen kom. Bara för att en i förhållandet är eller blir sjuk betyder det inte att man inte har val. 

Ett tips är att läsa trådstarten innan man kommenterar. 

Nej du är inte ensam i världen om att jämföra dig med andra (till din egen nackdel) och att vara avundsjuk. Tror att det är en ganska genomgående egenskap hos stora delar av mänskligheten? :)

Oavsett hur man har det, finns det alltid någon annan som har det ännu bättre. Även i allra dyraste villaområdet är det ju någon som äger det DYRASTE huset. Och med sociala medier har man inte bara sina närmaste krets att jämföra sig med, nu kan du se hela världens fina bilar och nyrenoverade kök.

Tror ärligt det är väldigt svårt att "göra" något åt saken, förutom att fortsätta jobba med dina egna känslor och tankar. Vi har ju tyvärr ett narrativ i samhället där framgång och och välmående mäts i pengar och konsumtion. 

Kan du hitta kollegor inom kultursektorn att spegla dig i? Min erfarenhet är att betydligt fler där bor i lägenhet och sätter värde i andra saker (resor, kulturupplevelser, mat & dryck, umgänge) än i att renovera villan och bygga pool. Dessutom många vänsterpersoner som tar klimatet på allvar och undviker långflygningar, handlar second hand, etc.

#9 Anonym (S)

Apropå ?det finns inte så mycket att skriva...? och att vi har den situation vi har pga ?val? vi ?gjort?. 

Jag frågar ju i min tråd: Är jag ensam i världen om att ha det såhär? 

Dvs, finns det någon mer som är ofrivilligt plågad av statusstress (trots att det egentligen inte ingår i ens värderingar typ)? Finns det någon mer som gjort en klassresa neråt?

Kanske behövde jag skriva av mig och hoppades på tröstande svar så att jag kände mig mindre ensam och fylld av SKAM.

Du är saklig och har rätt till viss del i att många av oss människor i stor utsträckning kan styra hur ens liv utvecklar sig.

Men FYI, jag själv led av svår psykisk ohälsa i tonåren och 20-årsåldern. Det ledde till inga eller extremt låga inkomster i många år där livet inte erbjöd något som helst utrymme för sparande. Sedan blev jag friskare, träffade min sambo osv. Och visst, ska man vara extremt fyrkantig så kanske jag borde ha valt bort honom pga hans tillkortarkommanden (sjuk osv), men nu gjorde jag inte det.

Och i många år plågades jag heller inte av vår enkla livsstil. Det är NU det kommit som en chock, dessa tankar där jag jämför mig och skäms. För barnens skull osv.

Jag FÖRSTÅR med mitt förnuft att jag förmodligen inte kan göra något åt den faktiska situationen, att det finns andra som har det värre osv, men jag ville väl mest bara kolla om det fanns någon mer som jag. Som skäms för sin relativa fattigdom.

Men till dig vill jag bara skriva: Nej, alla val gör man inte själv. Kapacitet att spara har inte alla. Kriser kan man inte alltid vara förberedd på. Ibland DRABBAS man, hur väl förberedd man än trodde att man var?

Klart det är jobbigt, det förstår jag. 

Själv är jag uppväxt med en lågavlönad mor (också kommun/kultursektor), som dessutom försörjde min styvfar som blev av med jobbet, blev deprimerad/fick alkoholproblem, aldrig sökte hjälp och därför inte arbetade- i 30 år!

Det jag har fått med mig:

- Det man vill ha här i livet, det får man fixa själv.
- Det jag har fått av mina utbildade föräldrar är en bra hjärna, och med den har jag skapat mig välstånd.
- Mitt självförtroende är närmast orubbligt eftersom jag har skapat min egen framgång med hårt arbete.
- Jag har med mig att alla inte har det lika och att en del inte kan hjälpa de hinder som livet har ställt upp för dem- så jag hjälper andra när jag kan.
- Eftersom jag inte alltid har haft champagne i glaset uppskattar jag det så mycket mer. Jag njuter varje dag nu i mitt liv när jag kan göra allt som inte gick när jag var barn, och erbjuda mitt barn det som inte mamma kunde ge mig. 

Och vi har också vänner som på väg genom livet har råkat ut för livsförändrande olyckor vilka resulterat i låg arbetsförmåga eller förtida pension. Man umgås med respekt på deras villkor, den som har mer får ibland vara mer generös, inget konstigt med det. Vi ses i naturen eller hemma hos varandra snarare än på krogen eller dyra resor, även om vi bjuder ibland när vi ser att det kan tas emot väl. Vi har andra vänner som vi kan cityshoppa med.

Så även om du känner dig mindre lyckad just nu så kommer dina barn att vara sugna på revansch, och rätt säkert känna sig lyckade. Antingen det, eller så blir de befriade från materialism och tycker att det är irrelevant! Vår son har klara tendenser åt det hållet och är inte alls intresserad av att köpa prylar, kläder eller åka på långresor för ögonblicket. Han trivs bra hemma.

Hjälp dina barn att plugga, lär dem att bli sociala personer och ha ett gott självförtroende så kommer de att överträffa både sina egna och dina förväntningar. 

Ni är inte i närheten av relativ fattigdom. Ni är inte fattiga. Du ska kanske börja där, inse att ni inte är fattiga. 

Du verkar ha en rätt sne syn på saken. Genomsnittslönen för kvinnor i Sverige är 35 100 kr. Du tjänar alltså över snittet. Du är högskoleutbildad. Du bor i en fin hyresrätt i ett fint och lugnt område. Du gör avbetalningar på 4000kr per månad vilket de flesta gör, om än på andra saker. Du har inga anmärkningar eller ligger hos kronofogden. Dina barn går i en bra skola. 

Du säger att du gjort en klassresa nedåt men det har du ju inte. Du var medelklass innan och är medelklass nu. 

Du verkar ha fastnat väldigt mycket i hyresrätt vs bostadsrätt men det är verkligen inte samma sak idag som det var för några år sedan. Många vill ha en hyresrätt över en bostadsrätt, många vill ha en lägenhet istället för villa. Kanske inte majoriteten men synen på hyresrätt som trashigt är rätt förlegad.

#16 Anonym (S)

Känner du till begreppet RELATIV fattigdom? Googla annars. Det är ju den jag nämner. Inte fattigdom i största allmänhet. Såklart jag fattar att vi inte är FATTIGA globalt sett, eller jämfört med någon i Sverige för all del, som inte har en inkomst alls.

Men det är ju KÄNSLAN av att ha låg status materiellt sett, i RELATION till de människor man ser i sin närmsta omgivning.

Jag tror inte att du vill förstå mig och det är okej. Jag upplever att vi är fattiga (relativt sett) när bilen går sönder för 10:e gången på ett år och vi inte har råd att laga den utan den får stå oanvänd i fyra månader, trots att jag behöver den i mitt jobb. Jag upplever att vi är fattiga (relativt sett) när min sambo inte tycker att han har råd att gå till optikern, när vi inte kan låta barnen gå på simskola eftersom det är för dyrt, när vi inte kan gå och bowla, gå på bio mm mm. Inget av detta är NÖDVÄNDIGT såklart, men i JÄMFÖRELSE med vad barnens skolkompisar gör så känner vi oss fattiga (relativt sett). 

Min tråd handlar om klassresan neråt, om att inte ha lyckats förverkliga sig själv och vara SITT BÄSTA JAG (typ veckotidningssnack) - och att inte känna sig helt hemma där man hamnat. 
Att känna sig rotlös. 

Det är inte synd om mig om jag jämför med en människa som är utförsäkrad, saknar inkomst och kanske har barn som knappt får mat - det vet jag  - men jag kämpar med SKAMKÄNSLOR. Att känna sig misslyckad, trots att jag samtidigt inte tycker att jag borde behöva skämmas.

ingen borde skämmas för sin ekonomiska situation, om man kämpar och gör vad man förmår.

 

Vilken definition av relativ fattigdom tänker du på (i inlägg #18)? Jag får fram detta som första sökträff (källa www.eapn.eu, vet ej vad det är för sida):

Relativ fattigdom definieras enligt Socialstyrelsen m. fl. som att ha en inkomst under 60 procent av medianinkomsten i Sverige, kallas även låg ekonomisk standard.

En kris kan givetvis drabba alla, det är hur man handlar med den och tiden som kommer efter som är viktigt. Mitt råd är att sluta se bakåt och på misslyckanden, man ska notera dem, vad som gick fel och varför, sen fortsätta framåt.

Du får sätta ett mål, vad kommer att få dig att känna dig mer bekväm med dig själv? Är det för orealistiskt först så bryt ner det och börja med några enklare mindre delar.

Sen är det ju också tyvärr så att om fin villa i ett fint område var en stark önskan så är ju inte en utbildning inom kultursektorn den enklaste vägen. Du borde kanske ha tänkt mer i linje med ingenjör, ekonom, läkare eller jurist. Men det går att tjäna pengar inom alla sektorer om man har driv och är villig att lägga ner tiden.

Sen till det viktigaste, lär dig tycka om dig själv utan att spegla dig i andra framgånget.