Skäms för dålig ekonomi

Vilken ovanlig och välkommen tråd. Personligen kan jag verkligen förstå och relatera till ditt dilemma och dina funderingar även om mina livsomständigheter och livsresa skiljer sig väldigt från din.

Vad jag i huvudsak kan relatera till är försämringen i livskvalitet och status  mestadels i omgivningens ögon utifrån den förväntade normbilden som gäller.

Att tex vara den enda riktigt fattiga och den enda som gjort resan neråt och inte har något som tåls att visas upp, varken karriär eller kapital och i princip enbart ha ett ännu fattigare åldrande att glädjas åt.

Jag vet hur det är att inte kunna vara delaktig i ett socialt liv. Inte ha råd med de  basalaste nödvändigheter som medicin och tandvård tex  och utöver det den ständiga oron för att saker ska gå sönder som aldrig kan ersättas pga bristen på ekonomiska medel och alla komplikationer det medför.

Också att behöva ljuga konstant för att man inte kan berätta hur illa det verkligen står till. Att man tex inte har några kläder för olika ändamål eller fungerande skor att bära till som inte är utslitna och vardagstrasiga och skulle förstöra helhetsbilden ytterligare tillsammans med ett ofriserat hår och den dåliga självkänslan som huvudkostym och ett kors i pannan.

Den outhärdliga och förnedrande skammen som fattigdomen innebär. Vad pratar man om liksom...vad svarar man på alla frågor? Samtal som tystnar eller en bordsgranne som vrider sig obekvämt och letar flykten.

Att inte kunna ta hem nya människor eller kunna gå på dejt för att man inte kan visa upp sina gamla nedsuttna möbler som knappt håller ihop.

Skillnaden mellan att ha levt ett relativt bekvämt liv i tvåsamhet och social rikedom, någorlunda frisk och arbetsför, att ha ett okej och ganska kreativt jobb, årliga semesterresor, ett frekvent nöjesliv, möjligheten att kunna gå ut och äta på restauranger, gå på konserter, föreställningar, ta spontana beslut utan att behöva svälta resten av månaden, kunna köpa snygga kläder och vara en del av de obekymrade och attraktiva storstadslivet, för att sedan istället hamna längst ner på skalan innan man loggar ut helt dvs får ett liv under broarna eller tvingas leta ölburkar. Att plötsligt vara en del av en svensk underklass som är så sällsynt att de flesta inte tror att den existerar och mest blir provocerade.

Att vara fattig innebär i princip att varje stund mer eller mindre går ut på att tänka på de stundande utgifterna, skämmas, försöka dölja skammen och få ekonomin att gå ihop ännu en månad..

Man blir specialist och en överlevare av stora mått. Finns kanske en viss charm i det, men samhället har förändrats så extremt bara sista decenniet och statusfixeringen och ängsligheten kring att vara "rätt" och konkurrenskraftig har aldrig varit större.

Den största statussymbolen numera har blivit en kritvit perfekt tandrad och ett perfekt hem på rätt adress. Var man bor och hur man bor, vad man äger och hur stora summor man investerat i sina nya tänder, i justeringar av kroppen, självklart till den allenarådande mallen som media så flitigt förser oss med har aldrig varit viktigare. Vilka möbler man har, hur ofta men renoverar, går på dyra restauranger ger dyra bjudningar man ger, hur stora investeringar och karriärmässiga framgångar man gjort osv

Allt handlar om att komma sig upp och ständigt framåt och till en bättre variant
än den man var och det man hade. Kunna lämna något efter sig, vara ekonomiskt oberoende, fri.

Jag tror de allra flesta oroar sig idag även de som i våra ögon har allt, för att allt kan man förlora på en tiondels sekund.

För mig tog det några år av kronisk sjukdom, en separation, dubbelt ökade levnadskostnader under en längre tid och förlust av hälsa och arbetsfömåga, för att hamna i denna evighetsmisär som jag inte kan se något slut på, som äter upp självkänslan och allt jag tidigare trott på och värderat..

Det är väldigt svårt att stå emot de rådande idealen och stå upp för andra värden och försöka bli lycklig bortom dessa. Det räcker att man går in på nätet så står det ju klart och tydligt vad som anses vara en loser, vad som föraktas mest och vad allas värsta fasa är.....Att förlora anseende och status i andras ögon. Bli utfrysta ur gruppen...avvisade, förbisedda.

För din del är ju inkomsten en stor tröst så länge du har den och kultursektorn har ju ganska hög status ur ett samhällsperspektiv tänker jag. Något du kan vara stolt över, kanske också att du kan unna dig ett jobb som du trivs med trots att det inte är så välbetalt.

Konstnärer och kulturarbetare förväntas väl nästan vara ganska bohemiska till sin natur och ickematerialister? På så sätt kanske du kan lindra en del av skammen och orka kämpa på. Många skulle säkert vilja vara i dina skor.

Så länge man har någon form av trygg inkomst och bor trivsamt i ett väl ansett område skulle jag se det som en vinst även om jag om någon förstår din resa neråt och oron det bär med sig. Jag tex älskar kläder och vackra föremål och lidandet det innebär att inte kunna få omge mig med sådant är nästan outhärdligt och gör att livsmeningen för mig försvinner.  Att bara vara vid liv är ju inget värt i sig. Det krävs saker som kärlek, njutbara erfarenheter, vänskap och att kunna berika sin vardag och äta sig mätt och inte vara berövad samhällslivet och de som omger en. 

Det blev väldigt långt det här och längre skulle det kunnat bli.  Förstår om du inte kommit ända ner hit men kanske kan du känna dig lite mindre ensam i denna skoningslösa ytliga värld?!

Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 

För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 

Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 

Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 

Var kan jag höra hemma liksom???

Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
Hyra: 12500
Lån: 4000
CSN: 1500 
Försäkringar/A-kassa: 1200
Fritids: 1400
Busskort x 2: 2000
Mat: 6500

Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 

JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?

Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 

För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 

Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 

Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 

Var kan jag höra hemma liksom???

Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
Hyra: 12500
Lån: 4000
CSN: 1500 
Försäkringar/A-kassa: 1200
Fritids: 1400
Busskort x 2: 2000
Mat: 6500

Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 

JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?