• Jämna plågor

    Skäms för dålig ekonomi

    Hej.

    Är ny på Familjeliv så detta är första tråden någonsin för mig. Vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Men okej, såhär: Finns det någon mer än jag som liksom har gjort en klassresa neråt? Och är plågad av det (trots att man kanske inte är ytlig egentligen)?

    Min situation: Är 44 år, arbetar med ett kvalificerat yrke i kultursektorn (krävs studier på högskolEU-nivå), har medelinkomst (37500 före skatt). Jag är dock sambo med en sjukpensionär med extremt låg sjukpension pga att han knappt hann jobba innan han blev långtidssjukskriven (= dålig SGI). Han är dock deltidsfrisk på 25 % och frilansar då även han, som kulturarbetare. Även han är skapligt utbildad och utifrån sett framstår vi nog som både bildade och intellektuella.

    Mitt problem: Att jag mitt i livet har drabbats av någon slags statusstress/komplex för vår materiella situation - trots att jag EGENTLIGEN inte bryr mig om sånt (trodde jag i alla fall). Vi bor i hyresrätt i ett område som är rätt fint faktiskt (vettiga människor som bor här och inget stök), men det ÄR ju dock ett hyreshusområde = låg status. 

    Vi lever till största delen på min inkomst (min sambo får ut kanske 7-8000) och pga en svår kris i livet för några år sedan blev vi (jag) skuldsatt rätt rejält. Har nu blancolånskulder på 300 000. Jag gör avbetalningar på de lånen varje månad (ca 4000 kr) och har aldrig misskött det. Inget har gått till kronofogden och jag har inga anmärkningar. 


    Men vi kan inte spara NÅGONTING, vi lever liksom ur hand i mun. Vi klarar det alltid, och jag bryr mig inte ett dugg om märkeskläder och sånt. Men jag skäms så mycket ändå. 

    Jag skäms över att jag med min medelklassbakgrund (uppvuxen i villa i fina området) och med min utbildning, hamnade HÄR! 44 år och inte en sparad krona, bor i hyresrätt, skulder osv. Nästan alla mina barndomsvänner har ett heeelt annat liv materiellt sett.

    I övrigt är jag egentligen ganska tillfreds med livet. Jag har vänner, 2 fina barn, jag lever ett mycket rikt liv på andra plan, men det här jämförandet plågar mig. ?Vad ska folk tro om oss?? typ. 

    Jag och min sambo har aldrig haft möjlighet att köpa en bostad när vi var unga. Vi har inte kunnat göra ?bostadskarriär?, och pga vår pressade situation när han inte har haft möjlighet att jobba så har vi aldrig kunnat spara pengar i någon större omfattning. Och nu när jag har högre lön än tidigare så klarar vi visserligen lånen men samtidigt svider det. Tänk om vi i stället hade kunnat spara 4000 varje månad.

    Att jag nu bekymrar mig beror som sagt egentligen inte på att jag faktiskt själv bryr mig om ekonomisk status. Jag gjorde inte det förr iaf. Men nu, efter att barnen har börjat skolan (de går i de lägre åren i grundskolan nu) så känns allt jättejobbigt. De går i en skola som vi valt. kommunal, men ligger lite längre bort än vår närmsta skola. (Vår närmsta skola var skitstökig och har dåligt rykte.) På barnens nuvarande skola bor dock majoriteten i klasskompisarna i fina villor och radhus och lever materiellt sett väldigt privilegierade liv. Och det är här skon klämmer. Jag skäms inför de andra föräldrarna. Och jag oroar mig för att mina barn ska känna sig underlägsna så småningom. 

    Det känns som att min sociala bakgrund, utbildningsnivå och intressen inte stämmer överens med det område jag bor i eller den det liv jag och min sambo nu lever. 


    Och samtidigt tycker jag att det är skitlöjligt med all statusjakt, alla nyrenoverade kök, snygga bilar, prat om bostadsköp mm. Ändå avundas jag dem som är en del av den kulturen.

    Är jag ensam i världen om att ha det såhär? 

  • Svar på tråden Skäms för dålig ekonomi
  • Anonym (sjukpensionär)
    FuckGoggleAskMe skrev 2023-06-25 18:08:08 följande:
    Men hur brett kan man använda uttrycket relativ fattigdom, om man inte håller sig till den gängse definitionen? Finns det någon gräns utan att uttrycket urholkas? 

    Kan jag klaga över min relativa fattigdom trots att jag tjänar väldigt bra enligt statistiken, har fint hus osv, bara för att jag har flera släktingar, vänner, grannar och kollegor som tjänar mycket mer och har mycket tjusigare hus? Jag känner även de som har det sämre ställt än jag förstås, men den omgivning jag umgås mest med är rikare. 
    Kungen är fattig, för Elon Musk är rikare än honom. Om vi ska relativisera, alltså.

    Nej jag håller med dig. Definitioner måste vi förhålla oss till annars blir det bara löjligt och då faller hela diskussionen ändå. 
  • Anonym (Masterclass i klassresa)
    Anonym (sjukpensionär) skrev 2023-06-25 18:46:32 följande:
    Kungen är fattig, för Elon Musk är rikare än honom. Om vi ska relativisera, alltså.

    Nej jag håller med dig. Definitioner måste vi förhålla oss till annars blir det bara löjligt och då faller hela diskussionen ändå. 
    Så vad ska man då kalla sitt tillstånd när man jämför sig med folk omkring som har mer, tycker ni? 
  • Anonym (Det otillgängliga livet som än gång var mitt)
    Anonym (Masterclass i klassresa) skrev 2023-06-25 19:51:58 följande:
    Så vad ska man då kalla sitt tillstånd när man jämför sig med folk omkring som har mer, tycker ni? 
     Avundsjuka och habegär
  • Jämna plågor

    Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

    Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

    Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 


    För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

    Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

    Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 


    Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 


    Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 


    Var kan jag höra hemma liksom???


    Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

    Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

    Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
    Hyra: 12500
    Lån: 4000
    CSN: 1500 
    Försäkringar/A-kassa: 1200
    Fritids: 1400
    Busskort x 2: 2000
    Mat: 6500

    Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 


    JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?

  • Anonym (M)
    Anonym (Det otillgängliga livet som än gång var mitt) skrev 2023-06-25 16:53:11 följande:

    Vilken ovanlig och välkommen tråd. Personligen kan jag verkligen förstå och relatera till ditt dilemma och dina funderingar även om mina livsomständigheter och livsresa skiljer sig väldigt från din.

    Vad jag i huvudsak kan relatera till är försämringen i livskvalitet och status  mestadels i omgivningens ögon utifrån den förväntade normbilden som gäller.

    Att tex vara den enda riktigt fattiga och den enda som gjort resan neråt och inte har något som tåls att visas upp, varken karriär eller kapital och i princip enbart ha ett ännu fattigare åldrande att glädjas åt.

    Jag vet hur det är att inte kunna vara delaktig i ett socialt liv. Inte ha råd med de  basalaste nödvändigheter som medicin och tandvård tex  och utöver det den ständiga oron för att saker ska gå sönder som aldrig kan ersättas pga bristen på ekonomiska medel och alla komplikationer det medför.

    Också att behöva ljuga konstant för att man inte kan berätta hur illa det verkligen står till. Att man tex inte har några kläder för olika ändamål eller fungerande skor att bära till som inte är utslitna och vardagstrasiga och skulle förstöra helhetsbilden ytterligare tillsammans med ett ofriserat hår och den dåliga självkänslan som huvudkostym och ett kors i pannan.

    Den outhärdliga och förnedrande skammen som fattigdomen innebär. Vad pratar man om liksom...vad svarar man på alla frågor? Samtal som tystnar eller en bordsgranne som vrider sig obekvämt och letar flykten.

    Att inte kunna ta hem nya människor eller kunna gå på dejt för att man inte kan visa upp sina gamla nedsuttna möbler som knappt håller ihop.

    Skillnaden mellan att ha levt ett relativt bekvämt liv i tvåsamhet och social rikedom, någorlunda frisk och arbetsför, att ha ett okej och ganska kreativt jobb, årliga semesterresor, ett frekvent nöjesliv, möjligheten att kunna gå ut och äta på restauranger, gå på konserter, föreställningar, ta spontana beslut utan att behöva svälta resten av månaden, kunna köpa snygga kläder och vara en del av de obekymrade och attraktiva storstadslivet, för att sedan istället hamna längst ner på skalan innan man loggar ut helt dvs får ett liv under broarna eller tvingas leta ölburkar. Att plötsligt vara en del av en svensk underklass som är så sällsynt att de flesta inte tror att den existerar och mest blir provocerade.

    Att vara fattig innebär i princip att varje stund mer eller mindre går ut på att tänka på de stundande utgifterna, skämmas, försöka dölja skammen och få ekonomin att gå ihop ännu en månad..

    Man blir specialist och en överlevare av stora mått. Finns kanske en viss charm i det, men samhället har förändrats så extremt bara sista decenniet och statusfixeringen och ängsligheten kring att vara "rätt" och konkurrenskraftig har aldrig varit större.

    Den största statussymbolen numera har blivit en kritvit perfekt tandrad och ett perfekt hem på rätt adress. Var man bor och hur man bor, vad man äger och hur stora summor man investerat i sina nya tänder, i justeringar av kroppen, självklart till den allenarådande mallen som media så flitigt förser oss med har aldrig varit viktigare. Vilka möbler man har, hur ofta men renoverar, går på dyra restauranger ger dyra bjudningar man ger, hur stora investeringar och karriärmässiga framgångar man gjort osv

    Allt handlar om att komma sig upp och ständigt framåt och till en bättre variant
    än den man var och det man hade. Kunna lämna något efter sig, vara ekonomiskt oberoende, fri.

    Jag tror de allra flesta oroar sig idag även de som i våra ögon har allt, för att allt kan man förlora på en tiondels sekund.

    För mig tog det några år av kronisk sjukdom, en separation, dubbelt ökade levnadskostnader under en längre tid och förlust av hälsa och arbetsfömåga, för att hamna i denna evighetsmisär som jag inte kan se något slut på, som äter upp självkänslan och allt jag tidigare trott på och värderat..

    Det är väldigt svårt att stå emot de rådande idealen och stå upp för andra värden och försöka bli lycklig bortom dessa. Det räcker att man går in på nätet så står det ju klart och tydligt vad som anses vara en loser, vad som föraktas mest och vad allas värsta fasa är.....Att förlora anseende och status i andras ögon. Bli utfrysta ur gruppen...avvisade, förbisedda.

    För din del är ju inkomsten en stor tröst så länge du har den och kultursektorn har ju ganska hög status ur ett samhällsperspektiv tänker jag. Något du kan vara stolt över, kanske också att du kan unna dig ett jobb som du trivs med trots att det inte är så välbetalt.

    Konstnärer och kulturarbetare förväntas väl nästan vara ganska bohemiska till sin natur och ickematerialister? På så sätt kanske du kan lindra en del av skammen och orka kämpa på. Många skulle säkert vilja vara i dina skor.

    Så länge man har någon form av trygg inkomst och bor trivsamt i ett väl ansett område skulle jag se det som en vinst även om jag om någon förstår din resa neråt och oron det bär med sig. Jag tex älskar kläder och vackra föremål och lidandet det innebär att inte kunna få omge mig med sådant är nästan outhärdligt och gör att livsmeningen för mig försvinner.  Att bara vara vid liv är ju inget värt i sig. Det krävs saker som kärlek, njutbara erfarenheter, vänskap och att kunna berika sin vardag och äta sig mätt och inte vara berövad samhällslivet och de som omger en. 

    Det blev väldigt långt det här och längre skulle det kunnat bli.  Förstår om du inte kommit ända ner hit men kanske kan du känna dig lite mindre ensam i denna skoningslösa ytliga värld?!


    Beklagar din situation. Du är oavsett väldigt duktig att skriva.
  • Anonym (S)
    Jämna plågor skrev 2023-06-25 20:15:01 följande:

    Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

    Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

    Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 


    För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

    Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

    Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 


    Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 


    Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 


    Var kan jag höra hemma liksom???


    Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

    Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

    Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
    Hyra: 12500
    Lån: 4000
    CSN: 1500 
    Försäkringar/A-kassa: 1200
    Fritids: 1400
    Busskort x 2: 2000
    Mat: 6500

    Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 


    JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?


    Du jämför äpplen och päron. I er familj arbetar endast en person, den  andre är sjuk. Med de förutsättningarna så är det väl självklart att ni inte kan jämföra er med andra där båda arbetar. Och det vet väl alla ni känner, så de har förståelse för att ni inte har råd med t ex resor. 


    Ni har en vuxen hemma, är inte det n vi värt något? 


     

  • Anonym (Det otillgängliga livet som än gång var mitt)
    Anonym (M) skrev 2023-06-25 20:33:45 följande:
    Beklagar din situation. Du är oavsett väldigt duktig att skriva.
    Tackar:) Kul att du orkade läsa!
  • Jämna plågor

    # 36 Anonym (S)

    snällt sagt, men lite mysko att det kommer från dig!

    Du som så otroligt förnumstigt har försökt förklara för mig tidigare att: 1) vi borde ha sparat innan en av oss blev sjuk 2) vi lever med konsekvenserna av våra VAL 3) vi är inte alls FATTIGA och är vi så dumma att vi umgås med bättre bemedlade människor så borde vi förstå att vi känner oss underlägsna 4) jag borde ha valt en annan man redan från början 

    herregud! Och du fattar fortfarande inte att man kan KÄNNA sig så stigmatiserad av sjukdom och misslyckanden att man helst inte pratar om det med folk. 


    Det är just din typ av mästranden och attityd tidigare i tråden som gör att jag tänker att folk i allmänhet kan vara rätt dömande

  • PH76
    Jämna plågor skrev 2023-06-25 20:15:01 följande:

    Jag märker att jag har gjort många förvånade och provocerade med mitt inlägg. Vad har jag att klaga på? undrar man.

    Skulle därför vilja förtydliga några saker. För jag inser att jag nog inte alls var tillräckligt tydlig. Samtidigt är jag tacksam över vad-gnäller-du-för-kommentarerna, eftersom jag får välbehövliga perspektiv åt många håll.

    Men okej, förtydliganden. För det första: Mitt inlägg handlar om en upplevd klassresa neråt materiellt sett och osäkerheten det skapar i mig att känna mig bekväm med (utbildningsmässigt, intressemässigt, gemensamma erfarenheter osv) en viss grupp människor där de allra flesta när de är i 40-årsåldern tycks ha landat i en tillvaro med hus, landställe och starka ekonomier. 


    För mig är det inte alls viktigt att vara RIK, inte status heller egentligen, men när man går på barnkalas med sina barn och det enda folk pratar om är hur de planerar att renovera sitt kök, eller nästa resa till Thailan/Dubai, eller skidsemestern i Åre - då känner jag mig misslyckad och blottad på något vis. Kanske för att jag har ett vokabulär, och ett sätt att föra mig som gör att jag skulle kunna uppfattas som en jämlike till dessa människor rent materiellt? och så är jag det inte.

    Jag har en hyra på 12800. Ändå bor vi inte stort. Området vi bor i är inte fiiiiint. När jag skrev att det var fint menade jag skapligt fint (i bemärkelsen inte slummigt och fritt från bråk). Innan finanskrisen så hade många av mina kompisar (från barndomen) villa/radhus-boenden till BETYDLIGT lägre månadskostnader än vi med vår hyra. Och detta under många, många år. Men jag och min sambo har aldrig kunnat låna till en köpt bostad eftersom vi inte har två inkomster och aldrig har lyckats spara ihop till en insats. Ändå, nu när det är kris och politiker och media talar om krisen, så handlar det offentliga samtalet till typ 90 % om hur synd det är om alla hus/fastighetsägare när boräntan går upp. Och DÅ känner man sig som bottenskrapet. De som räknas i samhället är den välmående medelklassen med ägt boende, två bilar och möjlighet att resa iväg på semester flera ggr om året. Och det är det som skaver. För jag, med min RELATIVT SETT (i jämförelse med VÄLMÅENDE medelklass) dåliga ekonomi - jag och alla med små ekonomiska resurser, det känns som att vi inte finns.

    Och jag har så ofantligt lite gemensamt med många av mina grannar så det är svårt att hitta gemenskap där. Det är INGET FEL på dem och jag anser alltså inte att jag är mer värd eller så. Men vi har helt olika referensramar och intressen och värderingar. 


    Det är väl inte så himla svårt att förstå???Klassresor åt båda hållen brukar ju medföra det ?problemet? - att man av ekonomiska skäl hamnar i ett livssammamhang där man inte är hemmastadd eller van att vara sedan tidigare. 


    Jag är absolut inte uppvuxen med lyx, och det är heller inte lyx jag längtar efter. Men jag upplever, precis som någon skrev här ovanför, att normen för hur livet ska ha utvecklat sig för en hyfsat utbildad svensk i min ålder faktiskt är olika typer av ägande och materiell trygghet. Och när jag nu inte har detta så blir jag vilsen. 


    Var kan jag höra hemma liksom???


    Jag FATTAR att det finns mängder av människor i Sverige som är fattiga på riktigt. Jag klagar alltså INTE på bristen på pengar. Jag känner mig bara ensam i min situation eftersom man kanske inte berättar för folk i allmänhet om bakgrunden till varför man hamnade för man hamnade. (Psykisk ohälsa, trauma, sjuk partner mm).

    Det var därför jag ville skriva här - i det s.k KÄNSLIGA rummet - i en förhoppning att kaffe få känna mig mindre ensam?

    Och för er som undrar: disponibel inkomst efter skatt för mig och min partner = ca 34 000. Låter kanske mycket men ska vi räkna lite?
    Hyra: 12500
    Lån: 4000
    CSN: 1500 
    Försäkringar/A-kassa: 1200
    Fritids: 1400
    Busskort x 2: 2000
    Mat: 6500

    Sedan tillkommer bilen (försäkring/skatt/reparatione), bensin, sjukvård, mediciner, terapi, kläder (till barnen), fritidsintressen för barnen, el, mobiler, internet. Pengarna rinner iväg. 


    JAG VET att det inte är synd om mig. Andra har det värre. Men jag känner mig rotlös i en värld där jag liksom inte hör hemma någonstans. Och där man också ständigt får höra från politiker och andra att såna som min man (dvs långtidssjukskrivna) är en BELASTNING för samhället och nog egentligen bara ljuger om sin ohälsa?


    Jag har lite svårt att förstå vilka det är du jämför sig med. Du pratar att du inte är i fas  är det kommer till din utbildning och kulturella status, jämfört med din materiella. Men du har ju studerat, och arbetar inom kultursektorn, vad är det du har förväntat dig? Jag var lite svårt att se diskrepansen. Det finns ett  fåtal inom din sektor som har, fint hus, sommarhus och stark ekonomi, utan att ha ärvt det mesta av det.

    Men du har valt att sätta din barn i Sverige i en skola som har upptagningen från ett starkare socioekonomiskt område. I ditt fall så skulle jag fundera på att byta om det inte är så att du kan förlikas med skillnaderna utan att må dåligt.
  • Anonym (Det otillgängliga livet som än gång var mitt)
    Anonym (Det otillgängliga livet som än gång var mitt) skrev 2023-06-25 20:49:13 följande:
    Tackar:) Kul att du orkade läsa!
    Jag tror inte TS är ute efter att någon ska lösa hennes problem, snarare att få diskutera och ifrågasätta sina känslor kring identitetsförlusten hon beskriver och att inte ha gått samma självklara väg till mötes som sin umgängeskrets där hon intellektuellt och bakgrundsmässigt känner tillhörighet.

    Hur kan detta vara så svårt att förstå? Varför är det så omöjligt att få utrymme till att förmedla upplevelser utan att få pekpinnar och överhopas med lösningar?
    Människor måste ju få vara berättigade till sina känslor oavsett hur svårt andra har att relatera till dem eller upplevt liknande själv.
Svar på tråden Skäms för dålig ekonomi