Skäms för dålig ekonomi

Jag har aldrig förstått att det skulle vara per automatik lågstatus att bo i hyresrätt. Det känns som någonting man tycker för att man är uppväxt i en miljö där man såg ner på dem som inte köpt en bostad. En god vän till mig tjänar 50 000 i månaden och har bott i samma hyresrätt - en trea - i 20 år. Han trivs helt enkelt väldigt bra där och tycker att det är bekvämt att inte behöva tänka på extra utgifter om nåt går sönder eller stigande räntor för bolån etc. 

Det är ju dessutom extremt få som inte tagit lån för att köpa sina bostäder och som kommer behöva amortera i princip hela sina liv. Mycket få äger på riktigt sina hem, själva.

Självklart hade det varit roligare att lägga 4000 på nöjen eller att spara än att betala av lån. Men det har ju inget med er boendeform att göra.

Jag tycker att det låter som att ni klarar er förvånansvärt bra med tanke på att din man knappt har någon inkomst att tala om. 

Angående högutbildning är det aldrig en garanti för hög inkomst. I synnerhet inte inom kultursektorn. En gymnasieelektriker tjänar i många fall mer och har framför allt lättare att få jobb än en som pluggat fem år på Konstfack.

Hej Ts, 
Känner igen mig lite i vad du skriver. Nu skiljer sig mycket gällande ålder, yrke och familjelivet. men känner mig rätt misslyckad. 

Är 31 år, bor hos syrran sen ett år tillbaka. Tjänar 29000 före skatt och jobbar som usk. Ingen sambo och inga barn. Det enda jag lyckats göra är att samla pengar så jag kan spara till egen bostad. 
men jag skäms att jag inte har något eget vid den här åldern. Får ångest av tanken om jag hade barn vid den här åldern och i denna situation. 

Men relativ fattigdom måste ju också kunna användas bredare i diskussionen- det är många människor som reflekterar kring hur de avviker från just sin omgivning, eller bara resten av sin familj/släkt.

När man har varit på vissa orter i världen inser man att ytterligt få personer i Sverige är verkligt rika enligt globala mått, men en jämförelsevis stor andel av befolkningen i Sverige känner trots det att de har hyfsat stor ekonomisk frihet.

Och det beror i hög grad på vilka tillgångar som den närmaste omgivningen har.

Så länge man frågar efter priser på saker är man dock inte rik på riktigt.

Då skulle ju så gott som alla i Sverige vara relativt fattiga. Du använder begreppet fel, för att prata om relativ fattigdom bör man ha det dåligt ställt, det har ni inte. Det räcker inte att tjäna mindre än grannarna för att kalla sig relativt fattig. Du urholkar ju begreppet fattig totalt. 

Men jag hoppas du inte säger så IRL. 

Skäms din man?

Jag har gjort en klassresa neråt, ja. Uppväxt i övre medelklass, nedkastad i parasitklassen (inte mitt uttryck) pga att jag föddes sjuk.

Jag känner ingen skam, däremot känner jag sorg och ibland frustration. Inte egentligen över att jag är sjukpensionär utan för att jag inte har råd att göra direkta basic saker. 

Problemet med ditt sätt att använda relativ fattigdom blir ju att du själv har valt att försätta dig i den - genom att bo där du bor, låta barnen gå i en "fin" skola, umgås med en viss typ av människor. Om ni hade bott någon annan stans, bland människor som tjänade likvärdigt eller mindre, så blir ni på ett magiskt ögonblick relativt rika. Men om det inte är ett alternativ för er blir det märkligt att klaga på er "relativa fattigdom".

Sen att känna skam och misslyckande för att man inte är så rik som man trodde att man skulle vara, det är något annat. Men just att förverkliga sig själv, är verkligen pengar det enda tänkbara sättet för dig att göra det på? Kan du inte hitta något annat i liv som känns meningsfullt och självförverkligande att ägna dig åt? 

Tänker att du kanske inte värderar andra människor utifrån hur mycket pengar de har på banken, så varför göra det med dig själv.

Vilken ovanlig och välkommen tråd. Personligen kan jag verkligen förstå och relatera till ditt dilemma och dina funderingar även om mina livsomständigheter och livsresa skiljer sig väldigt från din.

Vad jag i huvudsak kan relatera till är försämringen i livskvalitet och status  mestadels i omgivningens ögon utifrån den förväntade normbilden som gäller.

Att tex vara den enda riktigt fattiga och den enda som gjort resan neråt och inte har något som tåls att visas upp, varken karriär eller kapital och i princip enbart ha ett ännu fattigare åldrande att glädjas åt.

Jag vet hur det är att inte kunna vara delaktig i ett socialt liv. Inte ha råd med de  basalaste nödvändigheter som medicin och tandvård tex  och utöver det den ständiga oron för att saker ska gå sönder som aldrig kan ersättas pga bristen på ekonomiska medel och alla komplikationer det medför.

Också att behöva ljuga konstant för att man inte kan berätta hur illa det verkligen står till. Att man tex inte har några kläder för olika ändamål eller fungerande skor att bära till som inte är utslitna och vardagstrasiga och skulle förstöra helhetsbilden ytterligare tillsammans med ett ofriserat hår och den dåliga självkänslan som huvudkostym och ett kors i pannan.

Den outhärdliga och förnedrande skammen som fattigdomen innebär. Vad pratar man om liksom...vad svarar man på alla frågor? Samtal som tystnar eller en bordsgranne som vrider sig obekvämt och letar flykten.

Att inte kunna ta hem nya människor eller kunna gå på dejt för att man inte kan visa upp sina gamla nedsuttna möbler som knappt håller ihop.

Skillnaden mellan att ha levt ett relativt bekvämt liv i tvåsamhet och social rikedom, någorlunda frisk och arbetsför, att ha ett okej och ganska kreativt jobb, årliga semesterresor, ett frekvent nöjesliv, möjligheten att kunna gå ut och äta på restauranger, gå på konserter, föreställningar, ta spontana beslut utan att behöva svälta resten av månaden, kunna köpa snygga kläder och vara en del av de obekymrade och attraktiva storstadslivet, för att sedan istället hamna längst ner på skalan innan man loggar ut helt dvs får ett liv under broarna eller tvingas leta ölburkar. Att plötsligt vara en del av en svensk underklass som är så sällsynt att de flesta inte tror att den existerar och mest blir provocerade.

Att vara fattig innebär i princip att varje stund mer eller mindre går ut på att tänka på de stundande utgifterna, skämmas, försöka dölja skammen och få ekonomin att gå ihop ännu en månad..

Man blir specialist och en överlevare av stora mått. Finns kanske en viss charm i det, men samhället har förändrats så extremt bara sista decenniet och statusfixeringen och ängsligheten kring att vara "rätt" och konkurrenskraftig har aldrig varit större.

Den största statussymbolen numera har blivit en kritvit perfekt tandrad och ett perfekt hem på rätt adress. Var man bor och hur man bor, vad man äger och hur stora summor man investerat i sina nya tänder, i justeringar av kroppen, självklart till den allenarådande mallen som media så flitigt förser oss med har aldrig varit viktigare. Vilka möbler man har, hur ofta men renoverar, går på dyra restauranger ger dyra bjudningar man ger, hur stora investeringar och karriärmässiga framgångar man gjort osv

Allt handlar om att komma sig upp och ständigt framåt och till en bättre variant
än den man var och det man hade. Kunna lämna något efter sig, vara ekonomiskt oberoende, fri.

Jag tror de allra flesta oroar sig idag även de som i våra ögon har allt, för att allt kan man förlora på en tiondels sekund.

För mig tog det några år av kronisk sjukdom, en separation, dubbelt ökade levnadskostnader under en längre tid och förlust av hälsa och arbetsfömåga, för att hamna i denna evighetsmisär som jag inte kan se något slut på, som äter upp självkänslan och allt jag tidigare trott på och värderat..

Det är väldigt svårt att stå emot de rådande idealen och stå upp för andra värden och försöka bli lycklig bortom dessa. Det räcker att man går in på nätet så står det ju klart och tydligt vad som anses vara en loser, vad som föraktas mest och vad allas värsta fasa är.....Att förlora anseende och status i andras ögon. Bli utfrysta ur gruppen...avvisade, förbisedda.

För din del är ju inkomsten en stor tröst så länge du har den och kultursektorn har ju ganska hög status ur ett samhällsperspektiv tänker jag. Något du kan vara stolt över, kanske också att du kan unna dig ett jobb som du trivs med trots att det inte är så välbetalt.

Konstnärer och kulturarbetare förväntas väl nästan vara ganska bohemiska till sin natur och ickematerialister? På så sätt kanske du kan lindra en del av skammen och orka kämpa på. Många skulle säkert vilja vara i dina skor.

Så länge man har någon form av trygg inkomst och bor trivsamt i ett väl ansett område skulle jag se det som en vinst även om jag om någon förstår din resa neråt och oron det bär med sig. Jag tex älskar kläder och vackra föremål och lidandet det innebär att inte kunna få omge mig med sådant är nästan outhärdligt och gör att livsmeningen för mig försvinner.  Att bara vara vid liv är ju inget värt i sig. Det krävs saker som kärlek, njutbara erfarenheter, vänskap och att kunna berika sin vardag och äta sig mätt och inte vara berövad samhällslivet och de som omger en. 

Det blev väldigt långt det här och längre skulle det kunnat bli.  Förstår om du inte kommit ända ner hit men kanske kan du känna dig lite mindre ensam i denna skoningslösa ytliga värld?!

Men hur brett kan man använda uttrycket relativ fattigdom, om man inte håller sig till den gängse definitionen? Finns det någon gräns utan att uttrycket urholkas? 

Kan jag klaga över min relativa fattigdom trots att jag tjänar väldigt bra enligt statistiken, har fint hus osv, bara för att jag har flera släktingar, vänner, grannar och kollegor som tjänar mycket mer och har mycket tjusigare hus? Jag känner även de som har det sämre ställt än jag förstås, men den omgivning jag umgås mest med är rikare. 

Vad är det du strävar efter? Att trivas i ditt eget liv eller att ha ett liv att visa upp för andra?? Vill DU verkligen ha en BR, ett hus etc, eller är det främst bara pinsamt att inte kunna visa upp ett flådigt hus?? Du skäms över hur dina barn bor?? Jag hoppas de bor hemtrevligt, helt och rent och kärleksfullt?? Med föräldrar som älskar dem!
Jag blir tyvärr rätt provocerad av tråden. Du har en inkomst många av oss bara kan drömma om, du har en man som du trivs med, du bryr dig inte om märkeskläder och sånt. Klart att vi alla vill vara ekonomiskt oberoende men i det här fallet känns det som att DU faktiskt mår väldigt bra i livet egentligen, men mår dåligt över hur andra ska se på er, vad andra tänker??? Tror du att du blir lyckligare inombords om folk blir avundsjuka på er? Tänk, det tror inte jag!