Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Förlåt mig. Jag menade inte att trampa på dina tår.

Med prioritering menar jag att om man till exempel pratar med någon och denne inte förstår så kan man välja att försöka få den personen att förstå.( Oftast till ingen nytta), eller så kan man välja att låta bli. Man får nog välja sina strider.

Jag kan relatera till mycket av det du skriver utan att gå in närmare på det och jag vet hur jobbigt det kan vara med relationer och hur man ska uppföra sig och så.

Vissa saker kan man inte få tillräckligt med hjälp med för att det är saker som händer i stunden. Vi säger en person som slänger ur sig opassande kommentarer konstant, har både autism och adhd och som ändå klarat en högskoleutbildning och de bitarna. Omgivningen blir jättearg och provocerade och personen förstår verkligen inte varför folk drar sig undan eller blir provocerade. Det blir ett annat sorts lidande och svårt att få hjälp och stöd med. För adhd:n leder till impulsiviteten när den pratar och autismen gör det svårt att veta hur man ska formulera sig. och vid varje tänkbart ögonblick krävs ju olika formuleringar. Personen kanske lär sig att man inte får kommentera att ens frus övervikt är oattraktiv men man får inte säga att grannfrun är sexig, men man får säga det till frun. Den här typen av svårigheter behövs ju ett dygnet runt bollplank i varenda sekund för att inte göra fel och det blir ju slutligen omöjligt.

Vissa saker går inte att kompensera upp för. Någon kan ju exempelvis vara superkunnig inom ett område, men vägrar att samarbeta med okunniga personer, allt fungerar bra när det blir precis så som den personen tänker och tycker. Den har svårt att ta in andra människors perspektiv. Den kommer få svårt att få en vanlig anställning. Dennes förmåga på arbetsinsatser kan alltså vara riktigt hög, men alla som har med samspel med andra kan bli katastrof.

Haft en lärare på universitetet som hade doktorerat, han va svinsmart, men fick inte jobba kvar, han kunde inte hantera eleverna. Han kunde bli upprörd över att inte vuxna studenter rörde sig precis på det sättet han önskade, satt på det sättet han önskade, han kunde inte planera hur lång en föreläsning skulle vara, han kunde uppskatta att kan kunde ta med allt på en lektion, om han gjorde en powerpoint så ville han hinna med den. Han kunde inte ge oss paus för att då skulle han inte hinna med allt. Han fick spader om någon gick ut för att kissa trots att han kunde ha en föreläsning i 3 timmar utan paus. Hans intellektuella förmåga kunde han ju inte få maximal utdelning för.
Vad skulle hans stöd vara? Universitetet försökte hjälpa honom, men han ansåg att problemet va att eleverna inte satt kvar efter och lyssna på föreläsningen för den va inte klar, för han hade inte hunnit med allt, problemet va att eleverna satt fel, ställde fel frågor, han ville ändå att eleverna skulle ställa frågor, men det skulle va på det sättet han ville ha det. Det blev ohållbart och han sades upp. Det blir ju lättare att ge hjälp till någon som känner att den är i behov av hjälp. Men om personen tycker problemet är att alla gör fel och att den gör rätt och den är inte i närheten av att förstå att de själva är en del av problemet då blir det jobbigt. Då kan man försöka med hur många insatser som helst.

Som en person med adhd som lever i ett berg av saker hemma. Det är liksom gångar i bostaden, man får tillslut kliva över saker för att ens kunna ta sig fram, man har inte sett golvet på flera år. Personen vägrar att kasta även om den får hjälp, den vägrar att sluta köpa och den vill behålla precis allt, men den är ledsen för att inte kunna ta hem kompisar för att det finns inget köksbord och liknande man kan sitta och äta vid för att det är saker precis överallt då. Personen är alltså tillräckligt funktionell för att kunna åka och handla själv, den har ekonomi för att göra detta, men konsekvenstänket kring konsumtionen gör det omöjligt för personen på många sätt och vis. Den är inte beredd att göra sig av med saker trots hjälp med psykolog, organisatör och även om någon faktiskt skulle gå och göra rent och organisera upp i hemmet så skulle ändå inte personen börja leva på något annat sätt så efter några månader så skulle problemet dyka upp igen. 

Vad bra! .

Jag förstår dig. Alla är vi olika och gör olika. Det gäller att göra det man mår bra av, även om det kanske inte alltid är rätt i andras ögon. Jo, jag är öppen med det och det trivs jag med. Annars känns det som att jag ljuger och jag är alltid ärlig! 

Jo, det är väldigt svårt med relationer och att hitta en partner, men jag vet inte om det beror på att jag är för ärlig. I många fall är det för att jag är för intensiv. När jag väl tycker om någon(och det gör jag inte ofta) Då tycker jag om den personen helhjärtat. 

Haha wow så jag känner igen mig i det som du skriver ❤️

inte Ok, var ett jättebra program, önskar att man kunde se de programmen igen.  För man fick lära sig mycket.  Jag vet att en av dem handlade om hur Man hälsar på kolleger när man träffats flera gånger, och då kallades en hälsning för typ aphälsningen.  

personligen så tycker jag att det är jättesvårt att gå förbi människor som man redan hälsat på, jag vet inte vad jag ska säga mer än Hej, igen då. Det kanske är någon härinne som kan ge lite tips? 

Jag visar starka känslor för snabbt. Jag har ibland lite svårt att läsa in situationer och tror bland att det är mer än vad det är.

Oj, det lät jobbigt. Jo, jag gör också det misstaget att jag tolkar allt för bokstavligt, men jag är sån.

Jo, men säger man en tid då tycker jag man ska hålla den tiden, vilket din dejt i det här fallet inte gjorde, så jag förstår om du ändå blev upprörd. Du hade ju fixat i ordning dig och så där.

Jag har liknande svårigheter med psykiatrin, direkt jag fick min autism-diagnos så skrevs jag ut från min psykologkontakt eftersom enligt dem kan jag inte få terapi när jag är så pass stressad i livet. Men jag är alltid stressad, det har jag varit hela livet, mina problem är för stora för terapi enligt dem. Oklart hur det ska bli bättre utan terapi och när få mediciner fungerar för mig. Jag har även add, men jag kan inte ta adhd-mediciner. 

På jobbet vill jag inte berätta om mina diagnoser, sist jag gjorde det i samband med sjukskrivning för att få någon form av anpassning (byte av schema då schemat var för socialt för mig), gjorde den chefen och hennes chef allt för att jag skulle säga upp mig. De till och med föreslog det till mig när mitt fackliga ombud inte var på plats vid rehabmöten, och då är det en kommunal arbetsplats. Jag har då skött mitt jobb så pass bra att de inte förstod alls vad problemet var, så det handlar bara om deras egna fördomar och okunskap. Detta trots att vi alla jobbar med personer med funktionshinder. De trodde att jag fått diagnoserna i samband med sjukskrivningen och inte haft dem innan det. Diagnoser jag alltså är född med.

Just nu är jag åter igen i en situation där ingen lyssnar, jag får tex ansvar för alla bredvidgångar, jag har en dålig arbetsmiljö allmänt. Alla på mitt jobb har problem med den, men tar jag upp mina diagnoser riskerar jag få samma bemötande igen.

Det är inte patienterna som är problemet, tvärtom, det är när jag får för många kollegor och för stort ansvar över dessa, nu har vi dessutom en ny chef som kör över anställda och skriker när det inte blir som hon vill.

När jag kommer hem har jag ingen energi kvar, mitt hem är ostädat och jag försöker även hjälpa mitt vuxna barn med samma diagnoser. Det är svårt att hjälpa någon när man vet hur psykiatrin ser ut.

Jag förstår. 

Jo, men det är bra att du kan säga till innan att om ni ska hitta på något så kan vännen eller vem det nu kan vara, hör av sig i tid.

Tack för dina fina tips ❤️  Är det på min dagliga verksamhet så är det bra, där minns jag alla ansikten, men jag glömmer aldrig när jag låg inne på mava här på sjukhuset pga jag hade fått diabetes typ 2, så hade jag svårt att se skillnad på ansiktena. Så jag sa hej så fort jag gick förbi någon i korridoren, till slut var det en som sade med väldigt gestikulerad röst: H.E.J.    Ungefär som vi har redan hälsat. Då förstod jag att Ojdå, sagt hej redan till den personen. 

men så mindes jag ju inte hennes ansikte, så då vågade jag inte riktigt säga hej mer. 

Det låter bra. Jobbigt om man ska behöva vänta eller planera om om man nu har sagt en tid.