Jobbigare att vara lindrigt funktionsnedsatt?

Jag tänker att jag måste "dra mitt strå till stacken" och höra av mig ibland för att upprätthålla en relation. Men då brukar jag inte fråga rakt ut om vi ska ses och inte föreslå dag och tid. Jag brukar skriva ett kort, glatt sms i stil med "hej hur är läget". Och så brukar jag lägga till en personlig fråga som visar att jag bryr mig om personen och har tänkt på hen. Till exempel om hen har bytt jobb kan jag fråga hur hen trivs eller om hen varit på nån resa kan jag fråga om hen gift det bra på resan. Eller om jag vill hålla lite lägre profil så skriver jag ingen fråga utan bara "Grattis till jobbet! Hoppas att du trivs." Om jag får positivt svar på det inom rimlig tid så brukar jag skriva lite lättsamt att "det vore kul att ses nån gång i sommar. Hör gärna av dig om du har vägarna förbi så kan vi ta en fika" och så kram och glad smiley. Jag visar att jag gärna umgås men utan att ställa krav. Det ska inte kännas som nåt tvång. Så tänker jag. Jag vill inte tränga mig på. Sen låter jag det vara upp till den andre att höra av sig om hen vill ses. 

Eftersom jag vet att det brukar bli fel så är jag rädd att göra fel igen. Jag vet ju inte hur man ska göra och jag brukar göra fel så då blir jag nervös. 

Det är det jag inte vet... Jag vill visa att jag bryr mig och finns för andra utan att tränga mig på och ställa krav. 

När jag var ung tolkade jag saker bokstavligt. Så om nån sa att "det vore kul att ses snart" så blev jag jätteglad och frågade vilken dag hen kunde. Nu förstår jag ju att man inte gör så. Det kan jag också tycka är jobbigt om nån gör. Typ som Ove i Solsidan. Och nuförtiden kan jag också slänga ur mig att det vore kul att ses snart för nu har jag lärt mig att det är artigt att säga så, att man inte bara säger hejdå och så går man eller lägger på luren utan man säger åtminstone "vi hörs". Har också lärt mig att "vi hörs" oftast betyder "jag vill helst inte höras igen nånsin". Om en kille säger "vi hörs" betyder det "dra åt helvete".

Ja precis. Så är det ju. 

Det är en av alla saker som jag gillar med mina autistiska vänner och andra med autism - att de flesta tänker som du och är noga med tiderna!

Jag ser alltid till att hålla tider och överenskommelser. Jag är extremt noga med sånt och alltid ute i jättegod tid och ser till att ha marginaler (bussen kan ju fastna i trafiken!). Med mina närmaste vänner som jag delar allt med så tänker jag "en gång ingen gång" - alltså att "nån enstaka gång" (=max en gång om året!) är det okej att jag råkar bli sen eller får ställa in p.g.a sjukdom. Hör då av mig före arbetstid, d.v.s. senast 7 på morgonen om jag är sjuk och måste ställa in och det sker max en gång per år oftast mer sällan. Att jag blir sen sker ungefär lika sällan och då har jag nåt "giltigt skäl" som kaos på jobbet eller trafikkaos och jag hör av mig i god tid innan avtalad tid och meddelar hur jag ligger till osv. 

Tack igen för allt du skrivit här! Nyfiken fråga: på vilket sätt tänker du att vi verkar olika du och jag? Om du vill svara alltså. Jag lägger ingen värdering i det och det finns förstås inget bra eller dåligt/bättre eller sämre/rätt eller fel i det, utan självklart skiljer vi oss åt så som alla människor gör och det är ju så det ska vara. Jag bara undrar av ren nyfikenhet om det var nåt särskilt du tänkte på. 
 

Haha ja, så är det nog för alla, med eller utan autism, skulle jag tro.

Tack för att du delar med dig! Det betyder otroligt mycket för mig och antagligen många andra. Beklagar det du varit med om! Men tack för att du berättar. Det känns som om jag inte är ensam, om du förstår hur jag menar. 

Jag känner igen det du beskriver om att inte veta hur hårt man ska ta i när man skriver. Som 7-åring fick jag min första "riktiga" dagbok med lås (innan hade jag vanliga skrivböcker som jag skrev dagbok i från 6 års ålder - det tog timmar att skriva en sida och jag fick ont i armarna). När jag skulle skriva i dagboken lossnade sidorna. Pappa sa att det nog berodde på att jag suddade för hårt med suddgummi och att jag suddade för många gånger på samma ställe - det blev ju fel om och om igen när jag skrev för att mina händer inte lydde. Så han gav mig en bläckpenna och sa åt mig att bara rita ett streck över det som blev fel och skriva om samma ord bredvid. Men sidorna lossnade ändå. Det var inte roligt när jag kämpat en timme med att skriva en sida och sidan lossnade. Så Pappa limmade fast sidan (och lovade att inte tjuvläsa). Till slut var sidorna så trasiga så vi fick åka och köpa hårdare papper i bokhandeln och så bytte Pappa ut sidorna i dagboken mot det hårda pappret som han limmade fast och så klistrade jag på de sidor jag redan skrivit ovanpå det hårda pappret. På liknande sätt löste man det mesta i min familj. Kärlek, tid, engagemang och pengar rådde det inte brist på. Men att inse att jag hade svårigheter och be om hjälp var det inte tal om. Nejdå, det var ju inget fel på deras (mina föräldrars) lilla prinsessa (jag) som var så smart och tidig i tal- och språkutveckling och så bra på att läsa och räkna osv. Mina föräldrar brukade skylla på att jag var "för noggrann". "Du behöver väl inte sudda ut allt så fort det inte blir helt perfekt?", brukade de säga. Min lärare i lågstadiet sa samma sak så delvis var det kanske så. Men jag fick också sitta många timmar hos speciallärare och öva på att "hålla pennan rätt". Sen kom datorerna och då var den övningen tydligen bortkastad. Eller ja, det tog mig 10 år att lära mig använda och skriva på en smartphone. Beklagar som sagt det du varit med om! Ändå "intressant" eller vad man ska säga, att läsa om nån annan med liknande erfarenheter, för jag har aldrig hört talas om det tidigare. 

Jag kan inte hyvla ost. Har varit tvungen ibland på nåt jobb och då har det inte blivit några "riktiga ostskivor" som det blir när andra hyvlar. Folk skrattar när jag skalar potatis. (Personen som tyckte att autism är ett spännande personlighetsdrag kanske har nåt klokt att säga om detta?)

Tack för att du kommenterar! Det hjälper mig så mycket att få höra att det inte bara är jag som tänker så. Ja, det där är svårt. Tv-programnet "Inte ok" i Tv4 hade ett avsnitt om just det. Att vara mitt emellan kollega och kompis och hur man tar steget från att jobba bra ihop till att ses utanför jobbet.

I det läget som du beskriver brukar jag lägga mig på ungefär samma nivå som den som tar initiativ. Svara glatt "ja det vore kul" när kollegan säger så. När kollegan skickar sms svarar jag i samma stil som hen, att jag har det bra och gör xx och frågar samma sak tillbaka, alltså hur kollegan har det och vad hen gör. Eftersom hen hintat så tydligt flera gånger om att ses och givit exempel på fika och träning så skulle jag försöka närma mig ämnet utan att ställa nån rak fråga. Jag kan till exempel skriva "Tack, det går helt okej med träningen men du får gärna ge mig fler bra tips! Friskis i Vasan har uteträning onsdagar 19.00, vore kul om du har lust att haka på nån gång. Ha det bra så hörs vi!" (Obs! Bara om kollegan visat intresse för den träningsformen, har kort på Friskis och har frågat om uteträning på kvällstid. INTE annars. Jag nämner inte aktivitet och dag+tid helt random utan bara om det varit på tal och jag sagt att jag ska kolla vilken dag osv.). Jag visar att jag gärna vill ses och träna som kollegan själv föreslagit och visat intresse för. Men som att det är för hens skull (och trevligt för mig men inte som nåt krav på sällskap eller att umgås), om hen har tid och lust. Jag frågar INTE "kan du komma nu på onsdag?". Utan jag håller låg profil och låter kollegan ta nästa steg. Slutar hen prata träning och börjar prata om fika kan jag skriva "Ja, det vore jättetrevligt! Jag är i Stockholm hela juli och har planerat lite olika musébesök och utflykter i stan. Hör gärna av dig om du är i stan så kan vi ta en fika." (Då finns det ju också en öppning för hen att fråga viljet muséum och om hen får haka på, om hen är intresserad av det.). Ingen fråga om dag och tid eller konkret förslag som hen måste svara på. Utan bara en öppen och glad mening om att jag gärna ses om hen skulle ha lite tid över. Inget kravfyllt eller påträngande. Och jag skriver bara så om det är  kollegan själv som sagt flera gånger (inte bara en gång) på jobbet och sen i sms att hen vill ta en fika. Ifall hen nu bara sa så för att vara artig så kan ju det jag skrev uppfattas likadant, som ett artigt svar på det hen skrev. För när nån skriver att det vore trevligt med en fika så är det ju artigt att svara att man kan höras om det. Tror jag. Det kanske är helt fel. Nån annan kanske kommer med input. 

Tänker också att eftersom din kollega både pratat om träning och fika flera gånger och sen hört av sig under semestern så vill hon nog ses om hon inte har fullt upp. Det kanske inte är det viktigaste i henness liv (sånt vet man ju inte) men hon skulle nog inte tycka att det var konstigt om du hinta om att ses (kanske vänta med konkret förslag). Om det bara var träning som hon pratat om så vore det annorlunda, tänker jag. För "vi borde träna ihop" säger ju alla så fort träning kommer på tal. För det ligger i tiden art vilja framhålla att man tränar inför sin omgivning, i synnerhet på jobbet. Och säger man EN gång att "vi får ta en fika" så kan det lika gärna vara en artighetsfras fast man inte vill, tror jag. Men nu när hon pratat flera gånger om både fika och träning och hör av sig på semestern - då kan man visa lite lättsamt intresse för att ses (allmänt utan att nämna dag och tid osv.) för det "värsta" som kan hända i det läget är att kollegan säger att det hade varit trevligt men tyvärr hade hon fullt upp. Här kan man ju luta sig lite mot yrkesjaget, det är ju faktiskt viktigt att vara artig mot en kollega, säger en kollega att hen vill ses så tycker jag gott att man kan svara på liknande sätt (men låta kollegan ta nästa steg och föreslå nåt konkret). (Om det inte är en manlig kollega som eventuellt kan ha sagt att han vill ses för att "flörta" med mig utan att mena nåt. Jag är kvinna och hetero, alltså. Men om det är en kvinnlig kollega som är gift med en man och har barn osv. så är det ju inte så jättetroligt att hon skulle säga så för att flörta.)

Nån kanske skriver nu att man bara ska fråga kollegan rakt ut om att fika. Och det är ju lätt att säga om man inte har vår funktionsnedsättning. "Vad kan hända liksom?" tänker man kanske då. Och det förstår jag å ena sidan. Å andra sidan skulle jag kunna skriva en hel bok om hur jobbigt och komplicerat det blir ibland för oss när vi bara frågar rakt ut om nåt som för oss verkar helt oskyldigt. Det är ju just detta gemene person inte förstår. De vet ju inte vilka konsekvenser våra sociala svårigheter kan få (nu menar jag inte att skrämma dig, jag vet ju inget om dig och din kollega - hon kanske ser er som bra kompisar och kanske bara väntar på att du ska ta initiativ, det kan ju förstås inte jag veta). Ni som inte fattar kan ju titta på Solsidan och lägga märke till karaktären Ove, som blir tillfrågad om han vill spela tennis (?) varpå han ringer upp och kommer med ett förslag på dag (INTE okej för han borde fattat att de aldrig ska höras eller möjligen om ett halvår len avsolut inte spela tennis, enligt kompisen). Sen blir han tillfrågad om han vill fira midsommar, varpå han försiktigt frågar - när det är en dag kvar - hur de ska göra och får då svaret att de ska "suga lite på det". Han blir utskälld och får veta att "ingen vill umgås med honom" men sen kommer folk krypande och ber om ursäkt och ger honom komplimanger och säger vilken bra vän han är - när de behöver hjälp med nåt eller inte har nån annan att umgås med. Han får gärna ställa upp i vått och torrt och komma sättandes på beställning för att skjutsa Anna till jobbet när bilen är på verkstad och hon är försenad till sin filminspelning. Då är Ove bra att ha. Som vanligt. Men han får inte följa med in på hennes jobb för att låna toaletten, för hon skäms över honom och vill snabbt bli av med honom när hon fått det hon behövde (skjuts till jobbet hux flux). Jag förstår om somliga tänker att det är jag som komplicerar saker. Att det "bara är att...". Men det är ju just detta som är vår funktionsnedsättning! Bland annat.

Ost är hemskt och jag äger ingen osthyvel. Köper skivad ost till gäster. Jag äter inte pålägg på bröd. Inte ens smör. Inte såser eller nåt kletigt som ketchup eller dressing. Inte grädde på nån kaka. Inte tillbehör till mat. Inte lök. Inte mjölk på flingor. Absolut inte fil. Mest torra och rena livsmedel så som bröd, pasta osv. På en pizza skrapar jag av allt pålägg för det räcker mer än väl att brödet (botten) tagit smak av tomatsås och ost och det brukar bli för blött oavsett. Skulle aldrig beställa en macka på café = skräck!!! I min barndom var det två centimeter smör (ursäkta?! som att äta smör med sked?!) på mackorna och nu brukar det vara en soppa av smält ost som det eventuellt ligger nån liten brödbit och simmar i. Det är som om folk inte har några smaklökar. Om man ska dränka allt i tusen olika såser och klet med olika smaker så märker man väl inte ens vad det är för mat under? Då kan man ju ta ett salladsblad under alla såser om man vill banta eller inte orkar laga mat? Varför laga nåt komplicerat i timmar när det ändå dränks totalt i minst fyra olika flytande eller trögflytande tillbehör? Jag orkar inte med recept för jag blir alldeles matt av alla ingredienser som man måste leta efter i affären och som sen ligger och blir dåliga om jag bara orkar laga mat en gång det året. Och alla steg. Skålla tomater. Fräsa lök. Blablabla. Jag köper det nödvändigaste och blandar allt i samma kärl eller så skiter jag i det. Jag kan inte umgås på normalt vis med vänner och jag kan inte ha ett riktigt förhållande för att jag skäms och döljer mina matvanor för andra. När jag bjuder hem en vän eller dejt så "lagar" jag nåt med en "färdig bas". T ex en färdig pastasås och lägger till grönsaker så att det ska se "hemlagat ut" men så jag slipper avgöra hur mycketcdet ska kryddas eller hacka och fräsa lök och sånt. Tar fram kryddor så gästen kan krydda extra. Försöker kompensera med lite olika grönsaker och bröd och smör, fin dukning, tända ljus, fina servetter, efterrätt, fika osv. Brukar få höra att jag är en sån bra värdinna. Men mina gäster kanske bara säger så för att vara snälla. Flytta ihop och dela ekonomi och äta samtliga måltider ihop med nån annan skulle jag aldrig få för mig att göra.