beli skrev 2023-07-24 17:23:19 följande:
Jag är också en person som ser pragmatiskt på saker och aldrig har trott på nån gudom. Intressant att du som ateist kom att jobba inom kyrkan! Det skulle jag som ateist aldrig ha kunnat göra.
Jag har genom livet (särskilt i tonåren/20-årsåldern) intresserat mig för religioner och just den här frågan - hur kan folk tro? Jag har sett serier och filmer i ämnet, läst böcker, diskuterat med mormoner, kristna, muslimer... och det enda som hänt är att jag blivit allt mer övertygad om frånvaron av gudar.
På samma sätt som många människor gillar att tro på spöken, andar och annat övernaturligt antar jag att många gillar att tro på en gud. Alltså, att de är mer benägna att tro på nåt mystiskt. Själv är jag alldeles för förankrad i verkligheten - och alldeles för medveten om mångfalden av religioner och vidskepelser - för att jag ens ska vara i närheten av att kunna göra det.
Kyrkan, moskén eller vad det nu kan vara erbjuder säkert en gemenskap som är svår att leva utan om man väl blivit mottagen där. Häromveckan gick jag (som 48-åring) på mitt livs första konfirmation, det var en kompis dotter som konfirmerade sig. En mycket märklig ritual på många sätt, och med tanke på att så många föräldrar verkade vara så glädjestrålande lyckliga över ceremonin, undrar jag hur många av de runt 20 ungdomarna som verkligen trodde på den kristna guden. Generellt sägs det ju att konfirmander mest flyter med strömmen och vill ha presenter (själv gav jag kompisens dotter en grundläggande bok om filosofi, kanske inte den typiska konfirmationspresenten). Jag minns att jag som tonåring var den enda i min klass som inte konfirmerade mig. På samtalen innan bad tydligen prästen mina klasskamrater att hälsa mig att delta nästa gång, så jag fick flera gånger höra av dem att prästen bett mig komma, men det kunde han fetglömma. Jag visste ju redan då (1990) att jag inte trodde på nån gud.
Flera gånger har jag hört kristna säga att man bara måste öppna sig för tron, men nej. Antingen måste man vara en person som är benägen att tro på mystik eller så är man med om nåt hemskt där man når botten och inte har nåt annat val än att tro att det finns en "förälder" som bryr sig om en, så att man tar sig i kragen. Nyfrälsta ex-knarkare o.d. har ju egentligen bara sin egen styrka att tacka för att de överlevt - de har bara _trott_ att de haft en osynlig kraft vid sin sida. Och ibland är det allt som behövs.
Egentligen tror jag inte att jag betecknar mig som ateist, för det är också en slags tro, anser jag. Jag är nog mer agnostiker. Så jag menar att om det, mot all förmodan, plötsligt skulle hända mig att jag upplever nåt som skulle få mig att tro på en gud så är jag öppen för det. Det finns trots allt inte heller några bevis för att det inte finns nån gud. Jag anser bara att sannolikheten är väldigt liten, vilket i praktiken innebär att det är en sanning. 
Men då, när jag började spela orgel som tonåring, så kom jag in i en helt ny värld och ett par år på en kristen folkhögskola gav mig en speciell gemenskap. Och sen, efter högskolan, när jag började jobba så kom jag in i ett sammanhang där min roll var väldigt tydligt definierad och jag var bara genom min yrkesroll respekterad av många människor. Så hela miljön var väldigt välkomnande och jag hamnade i en lågkyrklig miljö där det fanns relativt få konservativa medarbetare. Så jag hade inga problem med det.
På mina första arbetsplatser fanns det många bra människor som ville göra gott i "det verkliga livet" och det fanns en stor social verksamhet så jag tyckte att det var helt OK att jobba i ett sammanhang där det rörde sig så många fina och goda människor. Om jag kunde förgylla deras gudstjänster, som de uppenbarligen hade behov av att fira, så gjorde jag det gärna, för jag hade väldigt kul hela tiden.
Ja, mycket av kyrkans ritualer är lite speciella, särskilt om man aldrig har stött på dem tidigare. Jag konfirmerade mig på 70-talet och då var i princip alla med. bara nån enstaka i varje klass struntade i det. Överraskad över att det var så hos dig fortfarande på 90-talet, för då hade nedgången verkligen tagit fart, men det är väl olika på olika platser.
Det jag såg det sista var att de ungdomar som valde att konfirmera sig var verkliga sökare som också hade ork att inte följa strömmen utan gå sin egen väg.
