Ni som kommit över otrohet…

De här frågorna du ställer måste respektive som är berörda ställa sig själva, och är det är inga svar som jag kan ge dig, tyvärr. 

Ja det är ju inga lätta frågor och jag förväntar mig inte att just du ska kunna svara på de frågorna för det är ju något som var och en som hamnat i den situationen behöver ta ställning till.  Min poäng är att det nog är betydligt mer komplicerat än om det KAN gå eller inte. Är det värt det? är en minst lika viktig om inte viktigare fråga.

De jag hört om (Finns youtube videos också om det) talar om att det är värt det, säger de. Jag vet att det låter helt uppåt väggarna. Jag är med dig. Tycker dina frågor är mycket väsentliga och mycket viktiga att ställa. 

Jag tror att en viss typ kan man inte ändra på, min egen pappa var den typen, där var det inte lönt. Pappa hade behövt terapi och genombrott för att ändra på sig och det skulle aldrig hända, och på den tiden, ha ha, inte en chans. 

Jag vet konsekvenserna. Jag tror inte de som är otrogna fattar hur mycket de förstör, vill nog inte ta ansvar för det från början. Jag fick anknytningsproblem till mamma då hon mådde dåligt, mentalt, över det. Han stal den värdefulla tiden mellan mor och dotter. Han stal den kontakten, den glädjen, det djupet. Det skulle ha varit en givande tid. Hon skulle ha fått vara lycklig. Hon skulle ha fått må bra och njuta av att vara mamman, hon ville så väldigt gärna vara en mamma. Otroheten hade sträckt sig, sina tentakler. Förstört ljuset även för hans dotter. Men otrogna tänker på sig själva, på vad de behöver, först och främst. 

Jag visste inte om att jag hade anknytningsproblem förrän långt senare i vuxen ålder. Vad min pappa gjorde för länge sedan som han tyckte hade inget med hans dotter att göra har förstört för hans dotter långt senare i hennes/mitt liv. De relationer jag haft har varit killar som har på något sätt utan att ha pratat med mig om det förstått att jag haft anknytningsproblem (kan vara att de inte känt till ordet, mer hur jag varit) och stått ut, hittat vägar ändå, inte gett sig. Anknytningsproblem kan väl lättast förklaras på att, om jag tar mig själv som exempel, att jag är i start ena stunden och i slutet andra stunden, medan normal människa befinner sig i mitten, så in your face ena stunden, och nästa så lång bort att du knappt kan se mig. Jag har fått jobba bort det. En gång var jag i en relation med en annan som hade anknytningsproblem, k a t a s t r o f. 

Min enda erfarenhet själv är att jag såg något som otrohet då jag och killen hade inte samma syn när det kom till denna enskilda sak, men sedan när jag förstod det ur hans perspektiv så ändrade jag synsätt så långt det var möjligt för mig, för min skull, inte hans, och det gjorde en stor skillnad, men det kom väldig lång tid efter åt, en bra tid efter jag lämnat honom för jag lämnade honom över det. Det var under den tiden jag hittade den terapin och youtubande, utifrån det jag försökte svara på TS fråga utan att lägga min personliga åsikt, vikt i det hela. 

Hade det varit otrohet hade jag inte gått tillbaka till honom. Om jag mådde så dåligt över vad han gjort hade jag inte klarat av riktig otrohet, det vet jag. Där måste finnas en gräns och att man själv respekterar den gränsen, inte offrar sig för andras skull, andras gränser eller vad de tror är rimliga gränser, eller för att andra inte kan förstå eller vad fan nu andra än tycker och tänker och killen, för det gäller inte dem och deras mående och deras relation. Bli självisk. Ta dig själv på allvar. Man behöver inte andras jävla förståelse. De ska fan bara respektera och hålla sig utanför. Jag fick höra att jag var känslig. Och? sa jag till slut. Då är jag det. Jag var ingen överraskning. Han kände mig när han ingick i en relation med mig. Han kunde ha tänkt hon är för känslig, det här är ingen bra idé, jag går. Det gjorde han inte. Nu helt plötsligt krävdes det att jag skulle ändra på mig, min känslighet, p.g.a något han gjort? Jag tror inte det.

Man får tänka att nu är det inte  Petra eller Louise i den här situationen, i den här relationen, utan det är jag. Det gäller mig nu. Man kan "jämföra" det med ett bad. Vissa tål mer värme än andra och samma med kyla, men det är trots allt mitt bad, min temp för vad jag tål. Jämför inte en själv med killen för allt i världen, för han vill att du ska bara sitta där och ha en temp då som han tycker är rimlig, men det är inte hans bad hans heller.  Andra kan sitta i sina bad bäst de vill. De kan dö där om de tycker det är så fantastiskt kul. Lyssna på dig själv, ta dig på allvar. Känner man att nej, det är inte värt det då är det inte det. Då ska man gå. Den som är otrogen måste fatta det. Det kommer med ett pris. Stannar man ska han vara oerhört tacksam. 

Jag vet att skulle otrohet ske så har jag styrkan, kapaciteten i mig att avsluta relationen igen och den här gången inte gå tillbaka så får han bli hur dålig han än blir av det, psykiskt. Han kommer överleva. Man blir stark och målmedveten. 

Min kille blev spattig och svartsjuk och rädd att jag skulle lämna igen eller hitta någon annan en tid. Han fick alla de här symtomen jag hade innan, han fick må dåligt, hans tur. Det kom tillbaka på honom själv. Innan var han bara lagom kaxig och försvarade sig, lite omogen, "alla killar gör det", kanske det, men han hade lovat mig att han inte skulle, innan. Jag hatar smussel, tål det inte. Andra får gärna ha annan åsikt än jag har och jag respekterar dem för det för de respekterar också mig genom att säga det till mig. Att säga en sak och göra en annan är fel. Det är inte att respektera någon. Det är inte att beskydda någon. 

Jag kände mig helt ensam i min sorg och när jag höll på att bräckas itu, ett slags oförstånd från världen också, isolerande. Jag skulle bara "tuffa till mig". Jag ville inte vara i en relation där jag behövde "tuffa till mig", jag ville ha en nära, intim, stark relation, äkta, att man inte döljer saker för varandra, att man talar klarspråk. Att man ömmar för vad ens partners ömma punkter är istället för att leka macho. Han var inte i en relation med Petra eller Louise. Han var i en relation med mig. Jag hade tydligt talat om för honom innan var min gräns låg och han gjorde vad? skrattade åt den i hemlighet? bara han höll det hemligt skulle jag inte lida trodde han, men vad hände den dagen jag kom på det? Då rasade allt. Jag hade frågat honom innan och han hade haft sin chans att säga ja eller nej till det. Jag hade varit glasklar. Tydlig. Inte många är det, men jag hade varit det. För jag visste. Jag visste hur jag skulle må. Han fick mig att lita på honom. 

Jag tror på karma. Allt kommer tillbaka, med all rätt. Har man sån attityd till sin kvinna ska man själv få känna på det, hur det är att må så. 

Det är inte bara otroheten utan allt kring det, tilliten, smusslandet...

Det finns par där ute där de tycker det är värt det, alla slags olika relationer, alla slags olika problem , och hur man går vidare med det efteråt. De säger det är värt det. Vem är jag då att döma dem? Svårt, det här.

Ja, vi kom över otroheten och fick ett nytt liv.  
Det är länge sedan nu som min make inledde ett förhållande med en yngre kvinna. 
Innan dess hade vårt samliv dött, vi hade blivit främlingar för varandra och våra barn började bli vuxna. Vi hade hamnat i en återvändsgränd helt enkelt.

När min man berättade att han träffat en kvinna och att de haft ett förhållande under en tid så blev jag ärligt talat först väldigt förvånad. Hade aldrig trott att min timide och ganska tråkige make skulle kunna göra något sådant och vad i hela världen kunde en yngre kvinna se i honom?

För att göra en lång historia kort så visade det sig att kvinnan av någon anledning hade lessnat och där stod min make med lång näsa.  Vad skulle jag då göra? Jag bestämde mig för att försöka ta reda på vem min make var innan jag bestämde mig för något drastiskt.  

Å tänk, vi hittade tillbaka till varandra!  Vi har fått många år tillsammans och idag känns det som om jag borde tacka den där kvinnan som lockade fram mannen,

Jag har både varit den som blivit sviken o som svikit. 
Min första sambo va otrogen med två st varav den ena vart gravid o dessutom släkt med mig, den andra var min då bästa vän. 
Detta kom fram pga graviditeten o då vart förhållandet över.
Vi strulade dock runt ett halvår efter att jag hade gått, då vi hade svårt att släppa varandra, men vi bråkade bara när vi inte hade 6 o han sprang mellan oss, vilket jag inte visste o hon fattade det inte ens när hon fick bevis.
Han tog aldrig något ansvar för sin otrohet.
Under dessa månaderna träffade jag en ny pojkvän som bodde långt bort o han var osäker på vad han ville, vi hade ett on/off-förhållande under ett års tid. 
Så jag låg med båda en kort tid.
När det började närma sig födseln, så kände jag, att tycka vad jag vill om den blivande mamma....hon hade vetat om mig hela tiden...men för barnets skull så fick nu kontakten med mitt ex upphöra.
Så jag bestämde mig plötsligt en dag att flytta till pojkvännen, bära eller brista, 
Efter att vi hade bott ihop ett par månader, berättade jag om otroheten, dock sa jag att det hände bara en gång, då jag va säker på att vi var off, när de andra gångerna hände....3-4 ggr. Gången jag erkände, va jag osäker på vart vi stod.
Han va inte glad åt det men eftersom han visste att hans strulande hade varit jobbigt för mig så förlät han mig. 
Vi var tillsammans i 5 år efter det o hade det bra tillsammans, sen kom småbarnsåren o det fixande inte han. Dock har han alltid varit en bra pappa.
Vi är bra vänner idag o jag hade inte behövt berätta om otroheten om jag inte hade velat, för ingen visste mer än jag, exet o tjejen som vägrade fatta.

Exet, som jag var otrogen med, vart sen otrogen mot sina barn mamma, med hennes vän o fick barn med denna, dock vart han utsatt för otrohet av den tjejen o blev lämnad. 
Det var vidrigt av mig att vara otrogen, men jag var kär i båda o sexet med första exet var alltid så härligt, vilt o svettigt.

Jag vet inte om youtube är en pålitlig källa till kunskap, jag menar det kryllar säker av videos där EN person tycker det var värt det för henne/honom och det var det säkert för just henne/honom/dem, men det speglar ju bara just det den enskilda personens/parets erfarenheter, det säger inte så mycket om helheten för alla paren. För det krävs nog objektiv statistik, typ av alla par där det förekommit otrohet, hur många har lyckats gå vidare tillsammans och hur många av dessa är nöjda med sitt val? Och hur många gick det dåligt för?

Sen kan man ju oxå fråga sig hur man definierar "nöjd".. är man lycklig eller har man bara anpassat sig till situationen och är nöjd för att man får träffa sina barn varje dag, barnen är ju trotts allt en väldigt vanlig anledning till att många stannar. En partner kan ju bytas ut relativt enkelt men barnen har man ju livet ut. Man ska heller inte sticka under stol med att människor som är otrogna ganska ofta fortsätter vara det och människor förändras inte alltid beteende/inställning/värderingar/personlighet bara för att de blev påkomna så hur man än gör så är det en risk man får leva med när man väljer att stanna kvar.

Det finns väl inget "rätt svar" på den frågan utan är något var och en får själv komma fram till MEN jag tycker som sagt det är viktigt att tänka lite längre än om det i teorin kan eller inte kan gå, allt går säkert bara man kan tänka sig offra hur mycket som helst eller anpassa sig till vad som helst, men en minst om inte viktigare fråga är om det är värt det?

Håller med om att en kriser oavsett anledning (otrohet eller nåt annat) får en att utvecklas som människa, kanske inte det trevligaste sättet att utvecklas på men ändå utveckling, man får en betydligt mer realistisk och krass bild av relationer (och människor) än den naiva bild man hade innan.

Personligen tycker jag inte att det är värt det, och inte pga av princip utan av ett krasst konstaterande att en partner som ljuger och smusslar och som bevisligen tyckte både jag och vår relation var värt att sätta på spel för sex/bekräftelse eller vad man än nu sökte är inte någon jag vill fortsätta ha en relation med och då spelar det ju ingen roll hur mycket personen säger sig ångra sig, det kommer ju inte förändra att personen bevisligen tyckte det var värt att ta den risken. Dessutom tror jag människor sällan förändrar sitt sätt att tänka, sina värderingar, personlighet, etc bara sådär. Jag tror att risken att en person som är otrogen i en relation kommer vara det igen är väldigt hög (obs inte alltid, men ofta) och det är ju även det något som iaf för min del talar för att inte fortsätta en relation med personen.

Man hör ofta människor som valt att stanna efter att deras partner varit otrogen säga att de fått en mer "liberal inställning till otrohet", men då undrar jag om det är så "liberalt" eller om man bara gjort om sig själv och sina värderingar för att anpassa sig till en falsk partner. Kognitiv dissonans kan nog gå åt båda hållen....

sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans

En individ som är otrogen mot sin partner kan känna skuld och ånger över sitt beteende men bortförklara detta för sig själv genom att ändra sina attityder kring otrohet. Vid ett val mellan två lika goda eller dåliga alternativ kommer man att försöka övertyga sig om att det man valde var bättre än det andra alternativet, eller det som man håller på att bestämma sig för trots allt är bättre. I daglig mun - "att försöka övertyga sig själv".

Precis om den som varit otrogen kan anpassa sin attityd till otrohet efter sin otrohet för att slippa ha dåligt samvete så kan det nog även gälla den som anpassar sin attityd till otrohet för att kunna vara kvar med en otrogen partner och då kan man ju återigen fråga sig, är det värt det?

Min fru har varit otrogen. Jag har försökt att förlåta och gå vidare. Det har gått sju år nu men jag har inte förlåtit henne. Hon är en helt annan människa för mig nu. Jag har insett att hon är en manipulerande, lögnaktig egoist. Vi har varit gifta i över 20 år och har två barn. Allting är förstört, äktenskapet, familjen, barnens barndom, kärlek och tillit. Jag kommer nog aldrig att kunna förlåta henne och funderar hur jag ska skilja mig för att det ska blir så bra som möjligt för barnen. Trots att hon säger att hon ångrar sig så ser jag att det inte stämmer riktigt. Hon fortsätter att ljuga och manipulera och mycket ofta vill hon att man ska tycka synd om henne. Hon hade ingen empati varken för mig eller barnen när hon var otrogen men tycker att man ska ha empati för henne nu. Tro mig, vissa människor förtjänar inte en annan chans. 

Jag tror att det bara är de par som lärt sig något som lyckas gå vidare efter en otrohet.  

Har man inte lärt något så kommer man inte vidare i relationen.

Svaret är givetvis "för att man finner personen anmärkningsvärt attraktiv" och lär ha svårt att matcha om man börjar leta igen.

Fysiskt, psykiskt, begåvningsmässigt, socialt, ekonomiskt, kontaktmässigt osv.

Absolut, oftast väljer man ju en partner för att man tycker personen har attraktiva egenskaper (bla de du tar upp), Men svek, lögner, feghet och manipulation är ju sällan egenskaper man söker hos en partner,  och även dessa är ju egenskaper hos en otrogen partner eller hur?

Att övertyga och förhandla väl är framgångsfaktorer.

Gränsen till osanning och manipulation tangeras inte sällan även i yrkesrollen för de personer som har förmågan. Den som villigt njuter frukterna av framgången får ibland också leva med baksidorna.

Ja, dock är det ju skillnad på att ha en manipulativ person som kollega och som partner, den ena ska man leva med den andra inte. Och den intressanta frågan här är varför vill man öht leva med en manipulativ person?

Ja gillar man pengar mer än trohet så får man acceptera otrohet för då har man ju gjort sitt val, dock är nog det relativt ovanligt om man slår ut det på alla par.

När jag läser träden så förvånas jag över att det finns familjer där barnen dras in i otrohets problematiken. Hur kan man som förälder lämpa över sina problem på barnen?

Hur tänker man? Det spelar ingen roll hur upprörd man än är över vad som hänt så är det inte OK att berätta om otrohet för sina barn.!   Man förklarar att mamma och pappa har slutat älska varandra och att det inte har något med dem alls att göra och att mamma och pappa älskar dem lika mycket som förut.

För att återgå till ämnet så kommer man inte över relationsproblem genom att demonisera varandra.  Enda vägen är att ta hjälp med att starta om förhållandet. och bygga upp något bättre och starkare. Det förutsätter ju självklart att man fortfarande har känslor för varandra. Har man inte det 'r det lika bra att avsluta men för gud skull demonisera inte varandra inför barnen

Barn ÄR ju en del av familjen så det är ju ganska självklart att de ÄR indragna i en otrohet. Det är snarare en fråga om de är DIREKT indragna dvs som i att man använder den som slagträn mot varandra vilket givetvis är fel eller INDIREKT indragna som i att de får ta del av konsekvenserna av den ene förälderns otrohet.

Jag tycker snarare det är väldigt märkligt hur otrogna människor INTE kan fatta att deras otrohet även kommer påverka barnen? Om barnen nu är så viktiga varför sätter man då deras trygghet och välmående på spel för sin egen njutnings skull, är det bra föräldraskap?

Det är inte otroheten i sig som påverkar barnen utan följden av den.  Det beror helt och hållet på hur vi som vuxna klarar av att handskas med våra inbördes problem. Vi ska inte dra in barnen genom att demonisera eller på annat sätt ge ingående förklaringar till barn. Det räcker gott och väl med att förklara att mamma och pappa slutat älska varandra. Barnen vill oftast inte ha mer förklaring än så.

Det du skriver om att den som är otrogen inte tänker på barnen är nog sant. Troligen tänker hen inte så mycket på barnen i andra sammanhang heller. 

Japp,. konsekvenserna av en otrohet får ju även barnen ta del av och därför är det ju oerhört märkligt att man väljer att strunta i det när man är otrogen. När man är otrogen sviker man ju inte bara sin partner utan även sina barn så barnen är ju redan "indragna" från första början.

Hur man förklarar för barnen beror helt och hållet på deras ålder, man ska inte demonisera den andra föräldern men man ska heller inte idiotförklara barnen. Är de tillräckligt gamla kommer de se igenom BS förklaringar och fortsätta undra vad som egentligen hänt och den sortens osäkerhet är absolut inte bra. Att hålla på och ljuga för barn riskerar ju deras förtroende för föräldrarna.

Det går att berätta sanningen för äldre barn utan att demonisera varandra, och barnens bästa är ju något som BÅDA föräldrar behöver tänka på inte bara den som blev bedragen, precis som den som blev bedragen behöver sätta sin ilska och sorg åt sidan och tänka på barnens välmående så behöver även den som varit otrogen sätta sin skam och skuldkänslor åt sidan för barnens skull. Att använda barnen som sköld är precis lika fel som att använda dem som slagträ.

Håller med dig, är så sjukt många som väljer att berätta för barnen om otroheten. Hur skulle det på något sätt kunna gynna barnen? Det är så osmakligt att en förälder kan behandla sina barn på det sättet. Bara för att den andra föräldern varit ett svin mot en själv behöver inte barnen dras in i det.

Min kompis berättade om sin mans otrohet för barnen, bara för att barnen skulle välja hennes parti och tycka illa om sin pappa. kommer aldrig förstå hennes val där. Hon trodde att hon skulle straffa honom men det var barnen som for mest illa av det.