Ifrågasätta beslut, barn

Nu är själva frågan att jag inte förstår varför någon kan välja att inte göra abort när personen vet att blivande pappan kommer va en frånvarande far och väldigt dålig förebild.
Är själv av uppfattningen att ett barn förtjänar två bra föräldrar.
Den diskussionen jag är ute efter. Är det rimligt att behålla ett barn när man vet med sig att ungen inte kommer få en far som är värd namnet.
När hon "gnäller" om barnets far så kan jag inte låta bli att tänka att det, åtminstone delvis, är självförvållat. Visst är det barnets fars fel, men hon visste redan innan att han är en idiot.

Hon passar mig perfekt. Nu. Älskar den hon är idag.
Och jag var väl medveten om hela situationen när vi valde att bli sambos.
Det betyder inte att jag har full förståelse för alla val hon gjort.
Alltså valet att få/behålla ett barn när hon vet att fadern är högst olämplig.

Säg såhär då. Skit i mitt case. Hur hade ni resonerat om ni va i en liknande situation?
Att ni av en olyckshändelse väntar barn med någon ni vet kommer bli en (extremt) dålig förälder?

Har du ett annat ord för varierad kombination av genom så varsågod och berätta om det ordet :D 
Försök att ha två tankar i huvudet samtidigt :)
Jag ifrågasätter inte barnet. Jag ifrågasätter min sambos val att ge barnet en urusel far. Inget jag tänkte på speciellt mycket i starten men när man ser hur ledsen barnet blir när kompisar berättar om sina pappor, ja då blir det mer och mer tydligt att det mer va ett egoistiskt val av barnets mor.

Alla gör misstag, jag dömer inte henne som person för det, men jag kan inte tycka att det va ett bra val av henne. Helt enkelt för att ett barn förtjänar en bra, trygg familj.

Självklart är det resonemanget jag ifrågasätter! Trodde det va tydligt från starten.
Hennes barn är utvecklingsstört. Inte så illa som man hade kunnat förvänta med en sådan far, men det är helt enkelt fakta.
Jag som person har varit med henne i flera år och stöttat henne.
Älskar henne för den underbara varma person hon är. För den hon är idag.
Hon vet att jag inte hade gjort samma val som henne, nu eller då, men vi har lämnat det där.
Hon har dock själv sagt att hon ångrar djupt att det är just den personen som är far till hennes barn.

Det är ingen mänsklig rättighet att skaffa barn.

Tack för svar ❤️
Har pratat lite om det. Mest har vi dock pratat uppfostran. Jag ser något jag inte tycker är bra som hennes barn gör, hon hanterar situationen och sen efter så ställer jag frågor om varför hon hanterade situationen på ett visst sätt. Skulle säga att minst 9/10 gånger så låter hennes resonemang helt logiskt även för mig. Intressant att få höra hur hon tänker i alla olika situationer hennes barn skapar under en dag.
Barnets funktionsnedsättning(ar) är dels låg iq. Förstår inte saker som ?vanliga? barn förstår. Växer inte som hen borde (får växthormoner för det), adhd (har börjat med mediciner mot det för ca 1 år sedan), aggressions-/själkontrollsproblem, kissar & bajsar på sig på dagtid, etc.
Sambon har en ?lista? med barnets diagnoser men tror det säger mer att beskriva konsekvenserna av diagnoserna än namnen 🤷?♂️

Rollen som manlig förebild har jag inget problem med, bekväm i den rollen. Kommer nog aldrig se mig som en bonuspappa till sambons barn. Kanske om jag med tiden utvecklar starkare band, men inte just nu iaf.

Om ?barnet? tänker bo här på obestämd tid efter 18 (& gymnasie) så ska hen ut ändå. Hens mor kan välja att flytta med eller inte, men ut ska den då vuxna personen.

Jag förstår inte vad du menar, 18 år är ingen ålder man kan be sitt barn flytta ut hur som helst om han/hon går i gymnasiet eftersom man som förälder är försörjningsskyldig tills barnet gått ut gymnasiet så vet inte varför du upprepar just 18 år. Det gäller ju alla föräldrar, sen kan man ju betala för barnet och ordna annat boende men, bo på internat, ordna egen lägenhet till sitt barn men det är ju inte så vanligt att man har råd med egen bostad till barnet.
Så om barnet inte har LSS boende så kan alltså inte mamman be barnet att flytta.
Om det inte är enbart ditt boende och dom är inneboende kan du ju inte utan hennes medgivande sparka ut barnet. 
Självklart har man förståelse för att du gärna ser att barnet flyttar men bryr du dig inte om vad mamman din sambo anser och vad hon vill för sitt barn?
Hon kan ju inte bara strunta i barnet för att det fyller 18 år.
Men om det nu är din bostad och dom är inneboende kan du ju be dom flytta, det behöver du ju inte vänta tills barnet fyller 18 år.
Men om du vill att barnet ska flytta innan barnet gått ut gymnasiet så får du ju räkna med att mamman/din sambo också flyttar, vad kan hon annars göra.
Barnet kan ju inte bo själv, du kan inte jämföra det med "normala" ungdomar.
Som sagt fråga efter kortis, avlösare, ledsagare så ni kan få avlastning så fort som möjligt så har ni alla fall kommit lite på väg.
Men du förstår väl att din sambo inte bara kan överge sitt barn men hon kan ansöka om LSS boende, sen vet man ju inte när det blir beviljat.
Men om du känner att du inte klarar av barnet och det är starkare än kärleken till din sambo så är det ju bättre att ni separerar. 
Ingen av er ska ju må dåligt. 
Men just 18 år är ingen siffra som gäller, man bli myndig men alla föräldrar är ju som sagt försörjningsskyldiga tills barnet går ut gymnasiet och det blir troligtvis ett år senare för din sambos barn med IF då särgymnasium är det troliga.

Genier. Härligt att det finns folk här som vet allt 😄

Mycket möjligt att vi gör slut senare, eller så gör vi inte det.
Älskar jag barnet? Nej. Hatar jag barnet? Nej.
Barnet är en utmaning. En utmaning jag trots frustration hjälper min sambo med så gott det går. Tänker jag fortsätta med det i all evig tid? Absolut inte. Har gjort det i flera år redan och tänker fortsätta med det tills barnet fyllt 18. Inte längre.