Leva ihop med olika matpreferenser?

Enligt min erfarenhet, nej. Det måste finnas en stor gemensam grund när det gäller mat, annars kommer en eller båda vara olyckliga. Och nej, ni kommer antagligen inte heller orka tillaga två maträtter varje dag. Slöseri på tid, energi och pengar dessutom.

Preferenser angående mat på vilket sätt?  Det är stor skillnad på att vara allergisk/ha sjukdomsanpassad kost/etiska motiv och på att vara kräsen.

Som sambos kommer man få lära sig att både kompromissa samt anpassa sig vad gäller mat.  Kanske dags att tänka nytt och båda två lär sig nya recept som passar båda parter? 

Efter tre veckor kommer ni annars att vara trött på skräpet I kylskåpet och börja gnälla över kass mathållning och att aldrig kunna äta tillsammans. 

Hur ska ni göra om ni får barn? Laga tre olika varje gång ni ska äta eller lära er anpassa maten?  

Jag hade inte brytt mig ett skvatt. Jag flyttar inte ihop med någon för dennes matvanor, som singel hade jag ändå lagat all mat själv.

I vår familj på 7 personer finns en vegetarian, en diabetiker, en som inte gillar skaldjur, en som äter allt, en som är riktigt kräsen. Inget större problem faktiskt. Man utgå från tex pasta/ris/potatis och så ser man till att det finns saker till som passar var och en. Tacos är guld för då finns allt möjligt och man tar det man vill ha. 

Jag levde i många år med en man som ansåg mat vara ett nödvändigt ont. Det mest exotiska han kunde tänka sig, var biff med bambuskott från lokala kinahake. En juste middag var annars ett besök på McDonalds. Cola var livets dryck. 

Jag kommer aldrig göra det igen. Det är så sjukt tråkigt, om man själv är intresserad av mat och tycker att det är roligt att laga och äta mat. 

Så svaret är, nja. Det beror nog på hur olika och hur olikheterna ser ut. 

Jag har levt tillsammans med en man som växte upp på makaroner och ketchup i stort sätt.
Det var super svårt att hitta rätter som passade oss båda. då det var så mycket han inte åt. Tur var att han jobbade natt varannan vecka och på så sätt lagade vi gemensamma middagar varannan vecka.
Idag flera år senare så har jag en massa intoleranser och lever själv med mina barn och jag gör alltid en bas rätt på fisk, fågel eller kötträtt som alla kan äta och lite olika tillbehör. Märker mer och mer att barnen väljer ? mina ? tillbehör så det blir lättare. Levde jag med en man idag så skulle jag önska att han åt samma mat som oss dvs hemlagat med viss modifikation. 

Jag tänker att olika mat faktiskt ger ett litet I-landsproblem som såväl kan vara ett väldigt litet problem, eller faktiskt väldigt uppenbart inte alls kompatibelt.

Jag tänker att det handlar om hur man löser vissa frågor, snarare än att man har olikheter och olika vanor.

Spontant tänker jag att två människor med stort matintresse och helt olika preferenser faktiskt passar bättre ihop än bara en människa med preferenser och en annan som faktiskt upplever sig som allätare.

Ni får väl diskutera mat och era varor innan ni flyttar ihop och faktiskt hitta de gemensamma grejerna som förenar, snarare än det som skiljer er åt.

Om ni båda tycker att just er mathållning är rätt och att ni innerst inne vill att den andre också är vegan/proteinbesatt/närodlat-junkie så kommer det inte att funka. 

Jag känner flera par där en är vegetarian och den andre inte, och det funkar bra. Därför ser jag inte att just mat skulle vara något hinder för samboskap.

Kanske lite lättare och roligare om man gillar liknande mat, men herregud, låter som om du försöker hitta en anledning till att inte bli sambo. 

Känner f.ö. också par där en bantat lång tid och inte den andre, så det blev ju också lite olika mat, funkar bra. Jag gillar starka kryddor men min son tillsätter ändå alltid extra chili etc för han är smakmässigt sett indier. Funkar bra. 

Frågan är väl snarare om ni försöker hitta en anledning till att inte flytta ihop eller om ni faktiskt tillsammans vill hitta en lösning för att få det att fungera?  

Vill ni tjafsa om vem som ska ha rätt eller tänker ni vara vuxna och se över möjliga lösningar och alternativ?  

Det är inte "roligt" men vill man så funkar det! Livet är ju så mycket mer än bara mat! Var och en sköter sin bit, inte mer med det! Han vill såklart att jag gärna ska "lära mig" laga hans vidriga mat som inte ens går att titta åt, och jag skulle gärna vilja att han uppskattade min mat. Men det är som det är. Kärlek eller mat. Valet är inte skitsvårt....