Bonuspappa känner mig utkastad

Du har verkligen läst situationen fel! En person med aggressionsproblem ska man inte vara tillsammans med, det är DÄR ditt värde som partner ligger så jag är inte förvånad att hon inte "uppskattar" den sidan av dig. Din särbo gjorde rätt som sa att ni skulle flytta isär, dessvärre missade hon att göra slut samtidigt.

Är det pga dottern som hon inte sover över hos dig alltså, eller? Du verkar inte förstå det där med autism, en sådan person kan ha väldigt starka behov och som mamma tar särbon sitt ansvar där och gör det som är bäst för sitt barn, så klart. Har inget med ålder att göra, man blir inte friskare från sin autism bara för att man blir äldre. Sedan är det nog inte så konstigt att ni inte kan träffas lika ofta nu när ni inte bor ihop för hon måste ju sköta hemmalivet också.

Nej, hon borde inte lägga mer energi på dig, faktiskt. Förhoppningsvis håller hon på att fasa ut relationen långsamt för att sedan få den att ta slut. Antagligen är hon rädd för dig så att hon inte vågar göra slut rakt av utan tar den långsamma vägen istället.

Om du har agressionsproblem förstår jag henne mycket väl. Jag skulle aldrig ens vara tillsammans med en person med aggressionsproblem. Är detta något du försöker göra något åt? 

15-åringar kan vara mogna men gissar den här tjejen inte är det, så nej, inte alltid så att en 15-åring ska sova ensam, klara av att komma upp i tid nästa morgon och åka till skolan etc. 

Helger? tja, hon kanske inte vill vara med dig? 

Jag försöker jobba på mina agressions problem, men fattar inte hur vi ska kunna jobba på saker om vi ses så sällan. Hon resonerar såhär att hon tog in mig i hennes familj och sen så förstörde jag det, om vi hade bott ihop så hade vi haft tiden tillsammans och nu får jag ta konsekvenserna av hur det ser ut annars så får jag gå, punkt. Hon menar att hon inte kan ge mer än vad hon gör och säger att jag stressar henne då hon enligt henne måste lägga tid på sitt barn. Jag fattar inte varför hon måste lägga den här tiden. 

Helger kan hon väll iallafall spendera med mig, men hon menar på att veckodagar är stressiga och hon vill även ha endel helgtid med sitt barn också.

Men det är ju inte ni som ska jobba på dina problem, det är du. Jag fattar att hon inte vill att hon och hennes dotter vara försökspersoner för dina svårigheter. Hon gjorde uppenbarligen ett misstag som flyttade ihop med dig så tidigt men har rättat till det nu.

Ett barn, även en tonåring, med funktionshinder måste få prioritet. Kan du inte leva med att komma i andra hand ska du nog dejta barnlösa personer, eller vara singel.

Det är ju du som ska jobba på dem, inte ni tillsammans. När du har jobbat med dig själv något år eller så kanske hon känner sig tryggare att vara med dig.

Nej, det är tydligt att du inte har några barn själv eftersom du inte förstår varför man lägger tid på sitt barn......

Personer med aggressionsproblem ska inte vara i relationer förrän de fått proffshjälp att komma över det en gång för alla. 

Du kan visa henne tråden= då löser sig nog alla problem för henne. Inte så värst troligt scenario med tanke på hur många fel det är bara i trådstarten men...

DU, och enbart DU, ska jobba med DINA aggresionsproblem. Inte ni tillsammans. Uten DU. 

Vad är det för aggressionsproblem som du har haft? Vad har utlöst det? Har du haft det tidigare eller är det något som kommit med detta förhållande? Jag menar vem som helst skulle kunna lacka ur på en tonåring, och definitivt en funktionsvarierad, när mamman står bredvid och tydligt tar ställning. I så fall är det ERT problem, inte DITT!! Jag hävdar att I en familj så samarbetar man! Man kräver respekt från alla håll, sen behöver man definitivt inte älska varandra! (Jag är själv autistisk, men ändå uppfostrad att respektera människor och inte alltid få precis som jag vill, att världen inte kretsar kring mig!). Men allas åsikter, tankar och känslor är värda lika mycket om man ska leva ihop. Det funkar inte att en alltid har "rätt" och en alltid har "fel", oavsett vad det gäller! Som det har en tendens att bli i "bonus"-familjer. Och så får "den nya/e" skit för precis allting!
Ärligt talat så verkar hon inte ens vilja umgås med dig! Alltid bortförklaringar och "skylla på" dottern. Du kanske ska dumpa henne och låta henne leva i symbios med sin dotter, så kan du skaffa ett värdigt liv, med någon som uppskattar dig och ser dig som en del av sin familj?

Om du däremot har aggressionsproblem så att du brusar upp för minsta lilla, så att omgivningen blir rädda för dig, då har DU nåt att jobba med!