Vår situation är så udda! Eller?

Fattar ju att allt jag skriver låter galet! 

Där av tråden! Det är en jättekonstig situation, där jag mår som bäst när han är hemma och vi pratar, äter mat, gymmar... 

Kanske kalla det inneboende istället? Jag vet inte?!! 

Det är en sjuk situation där jag bara försöker bena ut allt nu. 

Ja då får du skylla dig själv om du lever med någon som är tillsammans med någon annan, faktiskt. Du tror att du mår bra nu, men du kommer att må fullständigt skit i slutänden. Och du har säkert någon fantasi om att det blir ni igen. Två möjligheter: antingen blir det inte så eller så är du hans andrahandsval efter att ha fått knulla av sig ett tag med henne. Är du inte värd mer....?

Ja, han är en skitstövel vad han än säger eller hur lugn han än är när ni pratar. Faktum kvarstår. Han har skaffat en annan bakom din rygg och vill vara med henne. Du är bortvald, vad du än tror.

Nja, jag tror du befinner dig i en chock och försöker bearbeta er relation. Det förstår man ju efter så många år tillsammans.

Du behöver ta en sak i taget. Men det blir nog bäst om ni separerar och bor på varsitt håll till slut. Om han ska vara exklusiv med den andra kvinnan så kan inte ni hänga er kvar vud varandra. Om ni alla känner att det är okej så kan ni ju dela på mannen. Kan kanske fungera en tid, men sen kommer nog konflikterna. Du behöver släppa honom, och du vet det.

Det låter som att du är i chock och därför inte känner så mycket. Särskilt som du beskriver dig som att du vanligen har "känslorna utanpå". 

Det är inte konstigt att du mår bra när han är hemma och ni umgås, lagar mat, gymmar. Det blir en förnekelse där du kan låtsas att allt är som vanligt. Eller hur du beskriver att du kan "släppa allt" när du inte tänker på deras sms, vad de gör de när umgås. För att du inte låtsas om det!

Men du kommer inte undan dina känslor genom att begrava och förneka dom. Att din man sedan 20+ år, som du har barn och hus med, är otrogen inför öppen ridå och sedan lämnar dig ÄR ett känslomässigt trauma. De behöver inte känna att du ska bete dig "schysst" eller "lugnt" eller hantera saker på ett "bra sätt". För vems skull? För din mans, som är otrogen och lämnar dig för en annan?

Det enda som händer är att HAN kan gå vidare med en ny partner, nöjd över att det gick så lugnt till. DU blir ensam kvar med all sorg och ilska att hantera. För den kommer, det kan jag nästan garantera. 

Tack för ditt svar jag fattar exakt hur du menar. 

Att lämna lugnt är mest för dotterns skull tror jag, eller hela situationen. 
Vill inte vara ett par som lämnar i ilska eller hat, vill att vi ska kunna kommunicera även efteråt. Att dottern ska vilja umgås med sin pappa. 
Och ja just nu önskar jag att vi ska kunna umgås hela familjen med i framtiden. Som vänner. 
Och just nu, kanske av chocken, känns denna väg som den lugnaste. 
Jag vet att det inte är vi längre på det sättet, men måste bara låta hela mig fatta det med.
Jag måste lära mig att hålla distans nu, att vi fungerar när vi träffas men att jag inte går runt och hoppas. 
Det är så sjukt färskt! Fattar ju att jag inte resonerar klart, men just nu gör jag bara det som gör mig lugnast. Inte efter vad han vill. 
Han har frågat 100 ggr hur jag vill göra, för att jag ska må bra. Han bryr sig genuint om vår familj och att allt ska lösa sig så bra det bara gåe i en sån här situation. 

Jag tycker det verkar helt fantastiskt att ni har varit ärliga rakt igenom. Alla här verkar tro det sämsta om folk. Det alla alltid tjatar om är ju ärlighet och det är precis vad din man varit. Man kan inte hjälpa vad man känner.

Var du också ärlig, känn efter vad du behöver.

Allt är inte svart eller vitt.

Men vet du, man kan känna ilska utan att känna hat. Och det är okej att du är arg nu, och visar dig arg, utan att det kommer förstöra er kontakt för all framtid. Om det skiter sig framåt så är det HANS fel. Inte ditt. 

Minns inte om du skrev hur gammal din dotter är, men om hon inte är jätteliten är det klart att hon förstår att mamma blir ledsen om pappa drar med en ny kvinna! Det är inget som du behöver vara rädd för att förmedla eller visa (på lämplig nivå). Vad lär du henne annars - att man kan bli behandlad hur som helst, bedragen av sin partner, men man ska bara fortsätta le och hålla ihop?

Visst, självklart ska du agera som känns bäst för dig själv. Men passa på att visa känslor för din man NU, när han finns kvar i din tillvaro. När han är borta ur ditt liv är det för sent. 

Och sorry men självklart är snubben ödmjuk nu... han har antagligen extremt dåligt samvete, som han försöker lindra genom att vara "schysst". Men nej. Han bryr sig faktiskt inte genuint om er familj. Om han gjort det så hade han aldrig fortsatt att dejta och träffa den nya kvinnan. 

Nu var er familj värd att offra för något som kändes "bra" för honom själv.

Tack igen du både förstår och ger goda råd som är mkt vettiga... 

Dottern är tonåring, men med mkt psykiska besvär. Därav är allt detta extra känsligt. 

När berättar man? 
Hon fyllde just år så ville ej berätta. Då. 
Snart jul... 
Hon har redan ångest dagligen för tex skolan... Rädd att hon ska crasha helt.

Tänker att vi berättar när vi gjort klart med huset men då känns det som vi går bakom ryggen på henne.. 
 Usch.. 

#16 Maac 
Kunde ej citera! 

Det var lite det jag ville höra om det ändå kan finnas ngt positivt i våra reaktioner? 

Ja fullständig ärlighet och öppenhet från hans sida. Han kan inte dölja saker det är ej i hans natur, därav att han fick ångest o berättade om hånglet direkt efter. 
Just DET gör att jag ändå tror att vi kan avsluta detta på ett sjyst lugnt sätt. 

Just Nu behöver jag bara vara i vardagen lite..  Träffa honom så vi kan fortsätt prata, lyssna och ta oss igenom detta på ett sätt tillsammans...
För nej han är inte lycklig heller och vill inget annat än att lämna så lugnt det går för att både jag dptten o han kan fortsätta ha en relation efter detta.

Hur relationen kommer se ut eller fungera vet ingen av oss. 

Vad du skriver är inte alls galet. Har varit med om detta fast på ett lite annorlunda sätt.  Mannen och kvinnan hade varit ett par i 20+ år och älskade varandra och var varandras bästa vänner. Delade mycket med varandra, hade vuxna barn och plötsligt hittar någon av dem den romantiska kärleken i en annan person.

I mitt exempel förblev de bästa vänner och de har var sitt nytt förhållande. Alla är nöjda men visst måste deras nya partners acceptera att banden fortfarande finns där. Men de var ju medvetna om detta när de påbörjade relationen.

Tror faktiskt inte att det är så ovanligt att man känner så här. Man har ju ändå levt halva sitt liv tillsammans och respekterar varandra, är måna om varandras lycka