Min dotter pratar om sin Dålig uppväxt

Anonym (Barndom): För ts dotters del så hade hon förmodligen haft det bättre i familjehem enn hos sina föräldrar. Och utifrån det ts skriver så hade dottern fått bo i familjehem till vuxen ålder. 

Om man har föräldrar som inte kan ta hand om sina barn så är familjehem helt normalt. 

Varför ska man säga att man bor i fosterhem? 

Jag är uppvuxen i ett familjehem (fd fosterhem) där vi hade massor av "syskon" som var där för att deras föräldrar inte klarade av sitt föräldraskapet. Ingen av de barnen sa att de bodde i fosterhem.  De sa att de bodde med andra föräldrar än sina egna. Och många av de barnen hade det inte br ai hemmet, som i likhet med ts dotter. Jag bode dock med mina föräldrar, som drev familjehem. 

Men visst, självklart finns det dåliga familjehem. Men alla familjehem är inte dåliga. 

Tror det är en fejktråd men såklart finns det vanvårdade barn på riktigt likt detta, som t.o.m. även har det värre. Lyssna på olika avsnitt i äskade psykopat (pod) 

tycker så synd om barn som får erfara barnmisshandel!

Det finns flera sätt att se på detta.
Jag tycker inte barn ska behöva vara med om sådant hon var med om, och tycker både pappan och du som mamma var och är ansvariga. Du måste erkänna det och lyssna på henne. Den största risken är att du annars förlorar henne.
Sen brister alla föräldrar mer eller mindre i föräldraskapet, det är normalt, men förmodligen inte det hon behöver höra. I ert fall handlar det ju inte om småbrister direkt. 
Men i längden har hon ju ett eget ansvar för att läka också. Kanske är samtalen med dig ett av sätten, kanske borde hon gå i samtal också. Vissa detaljer såsom filmtittandet är ju i princip löjligt att bråka om 30 år senare.

#11.

Tanke på åldern tänker jag ,för barn pratar.

Förstår hur du tänker.

Hur du får henne att gå vidare: Du ber om förlåtelse för alla dina brister och frågar om det finns något sätt att gottgöra henne eller åtminstone försöka kompensera något.

Det hade kunnat vara min uppväxt du TS beskriver.
Jag var livrädd för min pappa när jag var barn. Han exploderade för ingenting, skrek och svor och gav mig stryk. Stryk = smisk. Och mamma gjorde ingenting.
Mina föräldrar visade tydligt, och har nu när jag är vuxen sagt att det stämmer, att min syster var bättre än mig och de tog alltid hennes parti mot mig. Min syster var ganska liten när hon lärde sig att hon kunde springa till pappa och anklaga mig för precis vad som helst och då fick jag stryk.
Min mamma var också noga med att tala om vad andra tyckte om mig. Att jag såg ut som en köttbulle, att andra vuxna trodde att jag var höggravid etc. etc. Givetvis säger hon att det var av omtanke.
Mina föräldrar utsatte mig för så mycket som jag tyvärr inte kan nämna då jag inte vill bli igenkänd. Men de utsatte mig för situtationer som hade kunnat gå otroligt fel. Och en del situationer som gick otroligt fel och som jag fortfarande lider av.
Min mamma vägrar erkänna att hon skulle ha gjort något fel mot mig och det är anledningen till att jag idag har brutit med dem alla; mina föräldrar och min syster. Jag vill inte ha dem i mitt liv längre.