Borderline=dålig flickvän/fru?

Du låter som en Kaffedraken. Om en man har valt henne trots hennes diagnos, vad är då problemet?

Så länge man är öppen med en diagnos så kan ju den andra själv välja. Den kan också vara ett stöd när det är jobbigt. Mycket förutsatt att den med diagnosen själv engagerar sig så gott den förmår.

Japp, brukar vara otroligt psykiskt påfrestande för partner medans eips-personen drar nytta av förhållandet. Skulle rekommendera precis alla att inte ingå ett förhållande med någon med eips. Finns ju massor om detta att läsa på nätet.

Från en dotter till en förälder med eips.

Jag är inte Kaffedraken. Ja det var en bra följdfråga.Både min mamma och storasyster har samma diagnos som mig. Ok inte officiellt på mamma men hon borde ha det. Min mamma graderar jag till lika störig som mig själv fast på ett annat sätt. Min syrra får mig att verka normal relativt. Så det skiljer från person till person man är en person utöver störningen också. 

Är ett förhållande att dra nytta av varandra? Jag trodde det var att älska varandra och dela livet med varandra.Sant. Tack. 

Det är att bli tillsammans med en berg och dalbana utan slut. Skulle aldrig någonsin bli tillsammans med någon som har den diagnosen. Har en anhörig som har det och hen har förstört både sitt eget och alla anhörigas liv. Never ever!

Börjar misstänka att jag kanske har borderline. Önskar att även vi kan finna någon att dela livet med.

Män kan också ha borderline. Men ja, de med borderline bör vara singlar eller endast dejta andra med samma diagnos. Ond är ett starkt ord de är inte onda median inte ha sunda relationer heller det ser man så fort man läser diagnoskriterierna. De med borderline kommer misshandla sin partner psykiskt och bryta ner personen det ingår också i diagnosen. Det positiva är att det går artbildning frisk med terapi. 

Jag anser inte att man ska vara i en relation där man far illa, oavsett anledning. Det spelar ingen roll om någon har npf, personlighetsstörning, är bipolär eller inget alls. Är relationen osund bör man lämna, och någon med problem kan inte förvänta sig att en partner ska stå ut med det. Det är ingen mänsklig rättighet att ha en partner.

Därmed inte sagt att personer med svårigheter inte kan ha relationer. Allt beror ju på hur omfattande svårigheterna är och hur de yttrar sig. Man ska aldrig dra alla över en kam. Vi har alla styrkor och svagheter. 

Problemen kanske är hanterbara. Det kanske finns annat som kompenserar. Men är det inte så, bör man lämna eller inte inleda en relation från början. 

Borderline har ju en av kriterierna att man går upp och ner i diagnosen och vänder sin typ ilska mot den man är närmast (ungefär) så det är ju det man väljer om mam väljer en partner med det.

Gör du något åt din borderline då? Behandling mm? Du är ju uppvuxen med diagnosen kring dig och vet då heller inte vad som är mer normakt och inte. Du var ju eller är rätt fartblind. Med tanke på dina tidigare erfarenheter med jobb som cam girl och utmanande klädsel på jobbet. Men visst! Låter din 18 år äldre pojkvän låta dig hållas så är det väl inget hinder att ni lever ett kärleksfullt liv tillsammans. 

Borderline är en farlig personlighetsstörning och en kvinna med obehandlad borderline blir ingen bra flickvän, fru eller mamma. 

Det tycker jag inte att det betyder. Jag var tillsammans med en bordeline tjej. Väldigt bra förhållande som inte va stormigt. Upp och nergångar i humöret och känslorna kring olika saker men inte riktat mot mig. Hon va väldigt medveten om sin diagnos och arbetade med den aktivt med olika insatser av hjälp. Ett av dom bättre och lugnare förhållande jag har varit i. 

Diagnosen och personlighet spelar stor roll, även personen dom träffar. Utan hjälp av vården blir de desto kämpigare. Tänk även på att man kan bli frisk från diagnosen. Agera inte på känslan direkt, stanna upp och hinn tänka till. 

Hoppas du hittar rätt match för just dig! 

Tar en medicin som jag inte kan stava till...quetiapin något. Har också benzodiazepinpreparat mot humöret och för sömn men jag vill inte ta dem så jag har fått något som heter theralen istället. Insomnia har jag nog alltid haft och det stör mig inte så värst om det inte är helt sömnlöst.. har kontakt med psykiatrin. Jag jobbar på att försöka vara den personen jag vill vara. Jag har en slags bild i huvudet av "En sådan här person vill jag vara" och så försöker jag leva upp till det. Hur hade hon agerat? Istället för hur hade jag agerat?

Hon jag vill vara är väldigt kärleksfull, snäll, lugn och är helt ok med att inte vara i centrum. Ältar inte saker och tänker efter före hon svarar elelr agerar i affekt. Jag har lånat många av de kvaliteerna från honom.Jag tycker mig ha hittat en perfekt match. Dels hur han är som person och dels att han är äldre och redan har barn. (Hade jag inte vart störd hade jag väldigt gärna velat ha barn men fattar att det är en dålig idé) Det känns inte som att jag tar någonting ifrån honom genom att vi inte får barn. Ett nästan vuxet väldigt skötsamt bonusbarn är nog precis lagom mycket mamma för mig :D

  

Har en släkting med borderline och adhd. Numera märks adhd mer än något annat hos henne. 

Borderline-grejen har hon bearbetat så pass att det i princip inte märks längre. Förr om åren var hon spritt språngande galen, men det finns ju faktiskt bra behandling för borderline som kan göra att man är helt symtomfri så småningom. Om du är en person som tar ansvar för din diagnos och går på behandling tycker jag att det borde gå bra att ha en relation när man börjar må lite bättre.

Vill tillägga att min släkting är lyckligt gift sedan 5-6 år, har startat eget tillsammans med några kollegor, utbildat sig samtidigt som hon har fött ett antal barn sedan hon gifte sig (ibland är det bra att ha adhd och vara extra energisk). Hon lever ett liv som man skulle önska vem som helst som man ville väl. 

Samtidigt har jag en annan vän som jag tror är borderline, hon har ingen diagnos (ännu). Hon har knepiga relationer som går i kras, någon kallade henne en röd flagga, det har gått till handgemäng från båda sidor med en av dem, det är konflikter på konflikter. Hon har lång väg till ett harmoniskt liv. Hon självmedicinerar med alkohol och tabletter, även om hon har ett vanligt heltidsjobb och livet under relativ kontroll. 

Skillnaden är ju om man väljer att ta hjälp eller inte.