Sambo prioriterar datorn över våran nyfödda son

Vem har sagt att ts föräldrar ska ta hand om barnet?

Men sorglig inställning tycker jag, mina föräldrar älskar både barn och barnbarn  och har alltid tagit emot med öppna armar. Och jag kommer göra likadant med mina barn. Behöver de mig så kommer jag finnas där.

Ni som inte vill öppna era hem för lite besök av barn och barnbarn måste givetvis inte. Ts föräldrar verkar ju dock inte ha något emot det eftersom hon funderar på att göra så.

Obs ni älskar säkert era barn och barnbarn också även om ni inte vill ta emot dem som gäster en längre stund i ert hem, men att inte ens ställa upp för sina barn när de behöver en är förkastligt tycker jag. Glad att jag har en familj, både föräldrar och syskon, där vi alltid är välkoma till varandra och särskilt om det är nöd och kris.

Nu har jag tonårsbarn men givetvis är dom alltid välkomna i mitt hem, jag kommer att göra allt för att hjälpa oavsett ålder. Nu är dom mkt självgående redan nu så det är inte så att dom skulle hjälplöst lämna allt ansvar till mig men självklart finns jag där i med och motgång. Fattas bara annat.

Det låter ju som att du tror det. Alternativt att alla morföräldrar bor i en icke barnvänlig tvåa. 

Ett tips när du skriver i ett forum: utgå inte från att alla lever sina liv exakt som du. Det blir så himla konstigt om man gör det nämligen. 

Vi fick våran son för 3 veckor sen och ändå sen dess har min sambo blivit allt mer och mer distanserad från oss, jag får nästan kräva att han ska ta sonen så att jag kan få duscha eller äta min mat efter han ätit sin då jag inte kan lägga ner sonen då han vaknar i stort med en gång när jag gör det. Ser han knappt när han kommer hem från jobbet utan han sätter sig med en gång vid sin dator och spelar, kollar serier eller pratar/spelar med vänner. Får även känslan att när han tog beslutet "tidigt" runt 22 på kvällen att komma och umgås med oss att han förtjänar en klapp på axeln men då lägger han sig i sängen, tar sonen om han vaknar för att avlasta mig lite, sätter på en serie och så går det 2-3 minuter så tar han telefonen och sätter sig och spelar något spel på den istället medans han håller sonen. Jag har haft rätt så mycket baby blues ändå sen han började med det och det gör mig otroligt ledsen, upprörd och arg samtidigt och får mig att känna mig så utnyttjad mer eller mindre. Har påpekat detta någon gång men då blir han irriterad på mig och då får jag känslan av att jag gjorde fel som påpekade detta medans han går tillbaka till datorn och inte kommer ut på 2-3 timmar.. Börjat bli lite tröttsamt och det tär på mig så otroligt mycket då jag inte har någon fritid alls just nu utan försöker lära känna våran son och ta hand om honom och komma in i rutiner, men jag bryter ihop snart totalt då jag har inte får känslan av att han tycker det är lika viktigg att hitta gemensamma rutiner och att han spenderar lite av sin tid att knyta an med sin son även om han fortfarande är väldigt liten? Känner mig väldigt elak att jag blir upprörd/arg på honom över detta men hjälper inte att prata med honom heller då han inte alls ser det på samma sätt.. Övertänker det allt för mycket på att jag överreagerar och bara ska låta han vara men det känns inte rätt att det ska vara så här, behövde bara få skriva av mig då jag inte orkar gå och bära på det längre... 😮?💨🥲
Hur hade ni resonerat/hanterat detta om eran sambo/partner kommit med dessa tankarna till er? 

// 
Förvirrad och sårad mamma