Det sårar mig som mamma till pojkar…

Det kan jag inte tänka mig, att de skulle tänka så? Varför skulle de det?

Jag har två barn, en dotter och en son, älskar dom lika mycket och värderar dom inte på olika sätt. Bland våra vänner har vissa både söner och döttrar, en del bara söner, en del bara döttrar.
Har inte hört någon värdera barnen olika eller tycker att det ena är finare än det andra eller att någon tycker synd om någon som har pojkar.

Jo jag har också läst och hört diskussioner om kön men inga jag känner ser ner på pojkar eller tycker synd om mammor till pojkar, dom som har bägge könen tycker ju inte mer om det ena.

Bland våra vänner träffar barnen oftast både far om morföräldrar, det beror mer på om vart dom bor. En del har antingen morföräldrar eller farföräldrar boende längre bort och då träffar men ju mer dom man bor närmast.

Jag har bröder, min ena bror har flyttat iväg så då träffar inte våra föräldrar hans barn lika ofta men både mina och min andre brors barn träffar våra föräldrar ofta.
Mina föräldrar har dock haft mina brorsbarn mer på helger med övernattning än deras mormor haft, dvs min svägerskas mamma, hon är själv då morfar inte lever längre och har varit barnvakt mer kvällar som vardagskvällar om det varit något
och kommit förbi oftare då hon bor nära, men mina föräldrar som då är två st har övernattningar och åker iväg med barnbarnen. 
Sen blev det likadant när jag fick barn, mina föräldrar är två medans det bara är min mans pappa som lever, så bara farfar. 

Tack.  Det är när jag läst här på forumet det känns så kons bara. Hur folk uttryckt så tydligt att de just är så glada för specifikt döttrar för att de får mer positivt av det.

Min svärmor har två söner och båda har väldigt nära kontakt med sin mamma. Barnbarnen likaså. 
Tror det det är hänger på hurdan er relation blir och sen hurdana svärdöttrar du får. Många av oss har inget emot svärmor.
Även om det här på FL är fullt av elaka sådana.

Om någon skriver att de är så glada att de fått döttrar och inte söner för att döttrar kommer vara närmre dem eftersom tjejer är det. Dvs de tänker att tjejer ger mer.

Så är det ju något de kan tänka även om mig och mina pojkar.

Tycker inte du ska bry dig. Tycker det är oerhört korkat att uttrycka sig på det sättet att flickor ska vara bättre. Det känns så lågintelligent. Vem gör så? Någon som kanske har dåligt självförtroende runt sina barn. Kan inte se något annat skäl. Skulle själv aldrig tänka tanken att skryta om mina barns könstillhörighet.

Du får tänka på att de som skriver här är en enormt liten procent av alla som har barn. Och det är inte direkt så att man ser trådar om hur härligt det är att ens son hör av sig eller att man har en så fin relation med sitt barn utan folk skriver när de har en oro/problem med något, och då blir det lätt att saker blir i negativ bemärkelse.

Jag tror också på att folk som endast ser ditt barns egenskaper som något som grundar sig i vad för kön barnet är får just de egenskaperna, då man skapar det genom att behandla barnet utifrån könsnormer. Man klär sin dotter i rosa och ens son i blått. 

Jag tror 100% att man skapar relationer och går man in i en relation med sitt barn med grundsättningen att den i framtiden inte kommer vara god så kommer det att bli så. 

Välj att se dina barn som barn och sätt inte dom i fack om vad som förväntas av dom.

Vi har en av varje och tycker att det är roligt att vi fick det. Men vi skulle älskat två söner eller två döttrar precis lika mycket. 

Det vissa mammor uttrycker - att de har andra förväntningar på döttrar än på söner - är inte bara orättvist mot sönerna, utan också mot döttrarna. Kan de inte uppfostra sina söner? Det är ju vad de indirekt säger. Även döttrar har rätt till egna liv och även söner kan fostras till att bry sig om andra än sig själva.

Vi gör ingen skillnad på våra barn, inte på det sättet. Jag är glad att de både har en närvarande pappa och en närvarande mamma, samt farmor och farfar som de har bra kontakt med. Och som är pigga och friska. Sin mormor har de också bra kontakt med, men hon bor längre bort och är tyvärr sjuk. Deras morfar dog innan de föddes. 

 En oj!
aldrig hört att man per automatik skulle få en mer nära relation till sina döttrar än pojkar men jag hör dig.
Jag växte upp i en familj med både bror och syster ( jag är mellanbarnwt,dotter) och våra föräldrar gjorde aldrig någon skillnad på oss utan allt var jämlikhet hemma,även vår pappa tog halva ansvaret.

Har vänner som endast har söner,flera stycken och de har jättenära relation med dina mammor,lika fin och nära som jag har till min dotter. Lika familjekära.
Jag tror att allt handlar om vilken relation man skapar under barnens uppväxt och inte vilket kön ett barn har hur framtiden kommer att se ut.
Min bror och hans fru hade en mycket nära och kärleksfull relation till mamma och pappa, så pass att svärdottern firade alla högtider hemma hos oss. 
Vår familj m d respektive firade alltid 1-2 veckor semester tillsammans varje år,så nära var våra relationer.
Vi umgicks med våra föräldrar på lika villkor och jag ser det som att våra föräldrar såg oss lika nära också.

Var stolt över dina söner och låt dig inte ens tänka tanken att du inte skulle få lika nära relation till dem som med flickor.

Jag tror att sån inställning är på grund av att man har kvar en bild av hur det var för några decennier sedan. När pappan inte hade samma möjlighet till föräldraledigt så blev det ofta mormor och morfar hon vände sig till när hon behövde stöd och hjälp. Det var också kvinnan som tog på sig ansvaret för att upprätthålla relationer till barnens släkt. Det var lättare att göra det med sin egen släkt.
Nu är situationen helt annorlunda. Fler pappor är hemma. Far/och morföräldrar är pigga och aktiva i högre ålder än de var tidigare. De söker själva kontakt med sina barnbarn och deras föräldrar.