Han vågar inte

karl är psyksjuk och han har fått en gratis vårdare i dig

Jag vet inte. Jag hoppas inte det. 
Vill gå vidare. 

Och vad behöver du för att gå vidare? Kanske behöver du kunna acceptera att avsluta detta utan förklaringar till honom. Du själv vet väl dina anledningar, det borde räcka faktiskt.

Ingen annan än du behöver förstå var du behöver, och göra någonting åt det. Men jag misstänker att du väldigt gärna skulle vilja att han ska ta på sig något slags ansvar för vad du behöver, förstå hur du känner och kanske till och med göra allting bra - bara han förstod dig. I så fall lägger du ditt öde och välmående i hans händer i stället för att själv ta rodret. På det sättet kommer du inte kunna gå vidare, så länge du hänger kvar och väntar på honom och hans förståelse för hur du känt och tänkt.

Du behöver på något sätt komma till punkten att acceptera att han behöver inte förstå något, att du behöver faktiskt inte förklara någonting för honom för att kunna avsluta och säga nej tack hädanefter.
(Och OM han sen bryr sig och är intresserad av hur du känner och tänker så ligger det faktiskt på honom att engagera sig, visa intresse och fråga.  Men faktiskt, bara ett nejtack det här känns inte bra för mig längre, då inser han om han är normalbegåvad, att du inte mår bra av det här umgänget och att du inte får ut det du behöver för att det ska kännas bra, så det beskedet är egentligen i sig förklaring nog.)

Men jag tror det bästa är om du kan lyckas komma till punkten att det spelar faktiskt ingen roll vad han förstår eller tänker, att det spelar ingen roll om du inte gett någon utförlig och detaljerad förklaring. Du behöver på något sätt släppa den idén du har att du behöver göra det för din egen skull, och istället tänka att det är just för din egen skull som en förklaring till honom inte ska vara nödvändig. För om den måste vara nödvändig, om hans förståelse är nödvändigt, då blir det svårt för dig att komma ur det här och komma vidare. Så för din egen skull - släpp det och acceptera att han kanske aldrig kommer få någon förklaring eller förstå dig

Konstruktivt och mitt i prick anonym (o) ⬆️
Tack.

Ok, ja jag var ju inte helt säker men jag tycker mig känna igen tankegångarna lite, det är som att på ett sätt läsa om mig själv hur jag varit i så kallade relationer där jag bara gett och gett och får knappt någonting. Tycker mig känna så väl igen att gå och vänta och hoppas och tro att man kanske kanske missar något om man inte verkligen ger honom chansen, han måste ha möjligheten att kunna lösa detta med mig först, så det går inte att släppa. Och samtidigt är man själv så full av välvilja och månar om honom så man vill inte pressa något så att det blir fel eller få honom att må dåligt på nåt sätt eller att jag ska framstå som skurken mot honom i hans ögon. Han ska ju verkligen tycka om mig och tycka att jag ger och tillför mycket för honom och inte skadar honom. Men till slut så inser man att det går inte att vara i limbo och vänta i evighet på att det ska bli som man önskade, man kastar pärlor för svin så att säga. Man får ta hand om sig själv istället för han gör det ju inte. Jag tänker inte ge av mig själv gratis längre så nu bli det nej tack när han vill ses. Det han visat att han erbjuder mig räcker inte, jag är inte intresserad av det. Och här får man acceptera att det blir inte bättre än så här, det blir ingenting mer, jag kommer inte få det jag behöver från den här mannen. Det jag säger till honom är Nej jag vill inte det här känns inte bra för mig längre. Inga anklagelser, inget aggressivt utan bara ett besked i all enkelhet och välvilja. Och där -det hjälper mig också att veta inför mig själv-  där HAR han faktiskt möjligheten att följa upp det om han är intresserad, men jag räknar inte med någonting mer - man får lägga ner alla sådana förväntningar/förhoppningar - och är beredd att om han bara accepterar det, tillägga kanske - men tack för det som var, önskar dig allt gott, eller liknande, beroende på vad eller om han svarar. Då vet jag inför mig själv att jag har nu gjort mitt bästa och kan gå vidare

Verkligen så. Tack för dina ord.
Jag vet ju att det inte är jag som sabbar, men det känns verkligen så när jag sätter en gräns. Som att jag inte försökte tillräckligt. 

Ja, han har ju hört av sig igen. Bara artighetsfraser även den här gången, om jag jobbar eller är ledig i helgen. Inte mer än så. 

Jag vet inte, för mig känns det helt okej att ha en liten sån kontakt. Bara som att vi är lite vänner. Att jag kan skicka någon rolig Instagram reel till honom, sånt som påminner mig om oss eller han eller nåt vi har pratat om, att han kan fråga mig om min dag.
Det känns inte som att jag är desperat att träffa honom, snarare så är jag mer lugn och tänker på hur olika vi är istället för att bara tänka på hur bra han är. Känns inte lika tomt om vi kan ha lite kontakt helt enkelt, för det kändes för mig som att jag tappade en vän (jag vet, jag vet - det var inte så) och så småningom kanske allt tillslut bara rinner ut i sanden?

Är det jättedumt? Det känns nästan som att jag har lättare att stå emot en eventuell invit än om han skulle varit helt tyst (jag känner mig bortkastad) och plötsligt hör av sig igen. 

Ja, det är jättedumt. Förstår inte varför du håller på och frågar. Alla säger att du ska bryta, ändå frågar du om det är dumt att ni hörs?

Räkna med att frågan om träff kommer att komma. Möjligtvis så hoppas han att du kommer fråga. Eller vad tror du att han är ute efter med den här kontakten? Men ja, du visar ju ett intresse tillbaka åtminstone. Det kanske räcker för honom, åtminstone för nu. Kanske kommer han behöva dig för att prata om sina problem.

Nåt som påminner om er? Varför vill du påminna honom om er?

Han kommer inte vilja prata om sina problem och jag kommer inte fråga om att träffas. 
Jag vill inte påminna honom om oss, som jag sa; sånt som jag ser som påminner mig om oss. 
Tanken på det gjorde mig lugnare, det var bara det.