Han vågar inte

Nu har det gått ett tag. Du har inte skrivit på länge.

Jag hoppas att det är ett positivt tecken, men jag tänker på den här tråden ibland och att det  vore trevligt att veta hur det går? 

Det är inte så konstigt om man följt tråden från start att vilja veta vad som händer. Tack för uppdateringen 🙂
Låter som att du inte investerar fullt ut i honom åtminstone. Att dina förhoppningar att det ska bli ni, är mer realistiska? 

Det är ett svårt dilemma att behålla kontakten och ha svårt att investera och känna känslor för andra. Kan det vara så att det fortfarande ändå finns hopp kvar från din sida?
Är det han eller du som er till att kontakten upprätthålls? Beter han sig lika dåligt fortfarande eller har något ändrats?

Positivt ändå att du börjat må bättre, för det är en förutsättning för att orka göra något överhuvudtaget. Bra att du börjar se livet mer positivt.
Har du fortfarande kontakt med psykolog? Det är svårt att bli stark på egen hand.

Önskar dig lycka till ❤️

Vad är det som gör att man orkar ge sig ut där igen? Riskera att bli så sårad igen?
Jag bestämde mig för att börja dejta igen. Jag har bott in mig i mitt nya hem och lusten börjar komma tillbaka. Jag har ju gjort de här försöken tidigare men utan att på riktigt vilja, jämfört de jag mött med vad jag kände för honom och vad han fick mig att känna och så har jag tappat intresset direkt för det finns ju inte där. Dels för att jag inte varit mentalt redo men också för att de känslorna växer fram, de finns ju inte där direkt.

Mina vänner har pushat mig, godkänt texten jag skrivit på dejtingappen och till och med godkänt matchningar åt mig. 
Nu hade jag en matchning med en man och för första gången såg jag verkligen fram emot att träffa honom! Vi hade inte skrivit så mycket men jag föredrar att ha det så, jag vill helst ses relativt snabbt så man vet om det är något att fortsätta slösa tid på.
Han skrev och föreslog en dag där vi skulle ses för middag - so far allting bra. Samma dag som dejten hörde han av sig på eftermiddagen och ställde in men med ett gärna en annan dag. Sånt händer, livet tar mycket tid ibland och det gör verkligen inget. Jag svarade att det var lugnt och jag var flexibel med en annan dag. Nu två dagar senare utan något meddelande är matchningen borta. 
Missförstå mig rätt, det är inte hela världen och han var förmodligen inte rätt för mig, eller jag inte för honom, om det nu blev så här men jag tappar verkligen sugen! Men ja, jag blev besviken. 
Hur fasen ska man orka???

Vad är det som gör att man orkar ge sig ut där igen? Riskera att bli så sårad igen?
Jag bestämde mig för att börja dejta igen. Jag har bott in mig i mitt nya hem och lusten börjar komma tillbaka. Jag har ju gjort de här försöken tidigare men utan att på riktigt vilja, jämfört de jag mött med vad jag kände för honom och vad han fick mig att känna och så har jag tappat intresset direkt för det finns ju inte där. Dels för att jag inte varit mentalt redo men också för att de känslorna växer fram, de finns ju inte där direkt.

Mina vänner har pushat mig, godkänt texten jag skrivit på dejtingappen och till och med godkänt matchningar åt mig. 
Nu hade jag en matchning med en man och för första gången såg jag verkligen fram emot att träffa honom! Vi hade inte skrivit så mycket men jag föredrar att ha det så, jag vill helst ses relativt snabbt så man vet om det är något att fortsätta slösa tid på.
Han skrev och föreslog en dag där vi skulle ses för middag - so far allting bra. Samma dag som dejten hörde han av sig på eftermiddagen och ställde in men med ett gärna en annan dag. Sånt händer, livet tar mycket tid ibland och det gör verkligen inget. Jag svarade att det var lugnt och jag var flexibel med en annan dag. Nu två dagar senare utan något meddelande är matchningen borta. 
Missförstå mig rätt, det är inte hela världen och han var förmodligen inte rätt för mig, eller jag inte för honom, om det nu blev så här men jag tappar verkligen sugen! Men ja, jag blev besviken. 
Hur fasen ska man orka???

Nej men det känns inte som att jag har orimliga förväntningar, och jag vet mycket väl att man kan träffas på andra sätt. Men det är svårt att flytta och lära känna nya personer i den här åldern. Jag har jättefina kollegor, absolut, men de flesta har ju redan sitt liv, familj osv. 

Det här att bara söka sex gör mig inte så mycket, är det någon jag vill träffa för det så gör jag det, annars sållar jag bort dem.

Mitt inlägg var mest en liten klagan att jag har samlat rätt mycket kraft att orka börja söka nya kontakter och att jag tappade sugen nästan direkt.

Nej men det känns inte som att jag har orimliga förväntningar, och jag vet mycket väl att man kan träffas på andra sätt. Men det är svårt att flytta och lära känna nya personer i den här åldern. Jag har jättefina kollegor, absolut, men de flesta har ju redan sitt liv, familj osv. 

Det här att bara söka sex gör mig inte så mycket, är det någon jag vill träffa för det så gör jag det, annars sållar jag bort dem.

Mitt inlägg var mest en liten klagan att jag har samlat rätt mycket kraft att orka börja söka nya kontakter och att jag tappade sugen nästan direkt.