Ångrar min otrohet

Din partner kanske hade tyckt de var värt lite bråk för att slippa leva med en skithög, men det sket ju du i så du skulle slippa det.

Jag hade faktiskt inte velat veta om min man var otrogen.
Det räckte med att mitt ex berättade om sitt fyllemisstag.
Det man inte vet kan man OMÖJLIGT må dåligt över.
Jag hade sluppit må dåligt när jag var ung om mitt ex inte hade varit så jäkla patetisk så att han ville spela offer.och erkänna hur mycket han ångrade sig.
Nej tack jag hade helst sluppit det patetiska med just den situationen.Jag höll på att spy bara...Och jag hoppas att OM min man är otrogen att han HÅLLER KÄFT! 😄

Jag vill INTE veta.

Så jag håller med dig..Varför berätta om ett misstag..Finns liksom ingen mening med det..
Dom som tycker att man ska berätta om ett enda misstag tänker först och främst på hur dåligt dom själva skulle må av att inte få berätta om det förfärliga misstaget dom gjorde..
Dom berättar ju INTE för att dom tänker på sin partner som dom redan svikit..utan BARA på sig själva.
Det kallas att "lätta sitt hjärta" tror jag..😂 

Beror på hur man ser det. Tror många inte vill leva i en lögn. Att att ens partner är trogen och snäll, när den inte är det. Slösa tid i onödan. Lurad. Totalt.

Att dölja en sådan sak är värre än otroheten i sig. 

Så nej, det är inte för ens egen skull. Det är för den andres skull.

Däremot att inte berätta anser jag bara är att man tänker på sig själv. 

Jag tycker du gör en ganska stor tankevurpa här. Vad får dig att tro att det bara stannar vid en gång?

Om du inte vill veta så har du också avsagt dig all slags möjlighet till att påverka någonting eller göra egna val. Och då är det fritt fram för din partner att göra "fyllemisstag" hur många ggr han vill, hur länge han vill och med hur många han vill.

Varför skulle han bara hålla det till en gång när det du i praktiken säger är att det är fritt fram för honom att göra som han vill bara du slipper veta det?

Genom att berätta så gav ditt ex dig chansen att förhålla dig till det han gjort och göra dina egna val, och nej det är absolut inte egoistiskt, egoistisk hade varit att skita i vad du tyckte och manipulera dig att vara kvar i relationen så länge han kände för det så han kunde springa runt och ligga med andra ostört.

Du har inte funderat på att det kanske finns viktigare saker i livet är att slippa bli sårad? Som tex slösa bort sitt liv på en otrogen skithög? Vem vill tex skaffa barn med en sån person? Och hur ska man kunna undvika att skaffa barn med en sån person om man inte får reda på vad hen pysslar med?

Ditt resonemang är som att säga att det är bättre att inte veta om att man har cancer för då slipper man bli sårad... och om en person berättar för dig att du har cancer så du ska kunna göra något åt det så är det jätteegoistisk och personen tänker bara på sig själv. 

Jag har varit med om det du skriver om, fast jag var den som blev drabbad. Min partner berättade. Det blev en ganska stor kris i förhållandet (vi var unga då). Jag minns att jag sa att om det händer en gång till så vill jag inte höra om det, då är det bara att packa och dra. Min partner ville vara ärlig, men jag kände att ärligheten mest var för egen räkning, för att skuldkänslorna blev för jobbiga att hantera på egen hand. Personligen så hade jag inte velat veta. Alltså om det bara hade hänt en enda gång och aldrig mer. Och om det hade kommit fram senare, ja då hade det väl det då. Det är väl straffet man som otrogen får ta, att leva i ovisshet om det kommer en dag när det uppdagas.

Håller med!

Såklart lockande att bara låtsas som att ingenting hänt. Men med det följer två konsekvenser att ta i beaktande.
Om du verkligen älskar din kille och vill leva ditt liv med honom så kan du räkna med dåligt samvete och att det vid tillfällen kommer att känna dig jävligt billig.
Kommer två är att så länge du lever med din kille så kommer det finnas en rädsla hos dig för att din otrohet på något sätt ska komma fram till honom.
Jag tror att om det kommer ifrån din, så kanske er relation tar slut, eller så ville han kämpa. Får han reda på det på annat sätt så är det nog ganska kört.
Två av mina barndomsvänner blev ett par när dom gick på högskolan. Under en period så arbetade han som konsult i ett annat land och hon passade på att åka till Spanien på semester.
Där hände något liknande. Hon säger iallafall själv att hon drack för mycket (ingen ursäkt) och hamnade i säng med en annan kille. Sen mådde hon såklart kass. När hon kom hem så valde hon att berätta direkt för honom. Sen hade dom en superjobbig tid. Han kunde inte förmå sig att röra henne. Hon kände sig smutsig och han kände sig omanlig. Men dom jobbade vidare tillsammans och idag har dom byggt hus och har tre barn tillsammans.
Jag förstår att det inte är enkelt för dig och jag kan inte sätta mig till doms och säga vad som är rätt för er. Du får helt enkelt fundera noga på de olika alternativen och vilka konsekvenser som medföljer. Vad hade du själv velat om situationen var omvänd?
Jag hoppas att ni löser det på bästa sätt.
Lycka till!

Det är väl ändå du som gör en tankevurpa av gigantiska mått.

Det jag inte vet mår jag inte ont av.

Att inte få veta att jag har cancer hjälper föga, jag kommer få väldigt ont av det, oavsett om jag får veta det eller inte.

Men med det jag inte vet följer inga som helst konsekvenser och inga svåra känslor av något slag. 
Att bli sjuk i cancer går ju inte på något enda sätt jämföra med detta.

Nog klarar väl även du att förstå det, åtminstone nu när du fått dessa två tydliga skillnader förklarade för dig?

Diskutera gärna ämnet men avstå från att hitta på dina som vanligt så extremt ogenomtänkta exempel, som oftast saknar all anknytning till ämnet.
Förstår du inte att du gör så du alltid ställer dig själv i en mycket dålig dager?

Väldigt många otroheter förblir okända.

Men flera i tråden verkar inte kunna ta till sig och förstå detta utan hittar på massor av svåra följder och massor av svåra tankar.

Men självklart gäller det som fler i tråden mycket riktigt har påpekat.
Det man inte vet mår man inte ont av.

I de fall man väljer att inte berätta, alla de fall som förblir okända, så får det överhuvudtaget inga konsekvenser och det skapar inga svåra känslor hos någon.

Detta bör man åtminstone försöka ta till sig, och den sanningen måste man klara av att acceptera, om man ens ska kunna föra en vettig diskussion i en sådan här tråd.