Min sambo saknar föräldraförmåga...

Det finns hundratals liknande trådar i detta forum; män med ett oerhört tungt bagage, barn sen tidigare och total avsaknad av föräldraförmåga men som ändå lyckas förmå någon stackars kvinna att flytta ihop med dem och deras vidhängande barn.                                                                                                                                         Den fråga jag alltid ställer mig är hur I allsin dar detta kan gå till, hur kan kvinnor flytta ihop med  handikappade individer? Vad är det som lockar? Umgås man inte under lång, lång tid innan man flyttar ihop? Bor man inte ihop på prov och behåller lägenheten under testperioden? Vad är det som gör att självbevarelsedriften sätts på sparlåga? Jag skulle behöva få det förklarat. I någon mån måste dessa kvinnor skylla sig själva.                                                                                                                                                                    Lyckligt barnfri med en tillika lyckligt barnfri särbo har jag naturligtvis inte varit befriad från dessa sökare  under ungdomsåren. De hade alltid en välfungerande radar, det gällde att fortast möjligt efter separationen hitta en kärlekstörstande kvinna, fullt införstådd med att ta över hushåll, barnuppfostran och helst försörja mannen och hans ohängda barn. Men urvalsprocessen måste ju funka! Man besöker någon i ett hem som inte städats på 5 år, dammet ligger som ett snötäcke över möbler och boktitlarna är knappt skönjbara. Badrummet, kakel och badkar, är en sanitär olägenhet, barnen får springa in och ut utan att ta av sig skorna. "Jag tänkte städa idag men jag hann inte". När jag sa upp bekantskapen, givetvis innan några intimiteter ägt rum, sa han "men jag kan lära mig". Tror jag inte, dessa killar lär sig ingenting, de letar vidare tills de hittar någon tillräckligt korkad.

Nu har jag bara läst trådstarten Och vet egentligen inte mer än det som TS skrev där, men jag har det precis likadant som du. Det märkte jag redan efter första barnet. När andra och tredje barnet kom hade jag förlikat mig med tanken att ta hand om dem själva. Det är naturligtvis inte optimalt och jag önskar många gånger att han var mer partner än en extra unge, MEN, jag valde fler barn med den vetskapen och jag har haft många år på mig att lämna. Jag valde att acceptera läget. Det är inte alltid kul, men när jag förlikade mig med tanken och accepterade vem just han var (och att jag trots allt inte ville skiljas) har vardagen varit lättare. Kan du inte förlika dig med det har du inget annat val än att gå. Allt annat kommer få dig bitter och känna avsky mot honom och det är inte rätt mot någon. Han är den han är. Bollen här ligger hos dig och hur du vill att just ditt liv ska se ut. 

Jag har också svårt att förstå hur TS hamnade i denna situation från början. Enligt hennes senaste inlägg märktes det redan när de träffades att det fanns stora problem. Varför flytta ihop då? Varför ge sig in i det? Jag hade mycket mycket hellre varit singel än valt en sådan karl, och vill man hjälpa hans barn kan man ju försöka stötta på andra sätt. Och / eller orosanmäla. Och ser man trots allt något i mannen, kan man ju välja att vara särbo. Då blir man åtminstone inte lika involverad. 

Det är smått ofattbart TS, hur du kunde ge dig in i detta samt har stannat så länge. Jag undrar också hur dina egna barn mår i allt detta. Det har du inte skrivit ett ord om. Du kan inte offra dina egna barn för att hjälpa bonusbarnen.

Det du kan göra är att flytta (ni borde aldrig ha flyttat ihop från början), samt se till att bonusbarnen får hjälp på andra sätt. Deras pappa behöver utredning samt stöd i sitt föräldraskap, men ingen kan tvinga honom. Och så länge du fixar allt, behöver han ju inte ta tag i det.

Jag begriper inte heller var dessa inkapabla män med en skock ungar i släptåg som de inte kan ta hand om, hittar dessa självuppoffrande självutplånande kvinnor som flyttar ihop med dem? Och börjar rodda allt eller det mesta. Hur kan man frivilligt utsätta sig för detta? 

Jag begriper inte heller. När TS träffade mannen var han alltså nyseparerad, ungarna levde på pizza, satt obegränsat framför datorn och hans mamma skötte mycket.

Då tänkte TS: Vilket kap! Låt oss flytta ihop, jag ska bara kavla upp ärmarna först. 

Eller? Jag fattar inte.

Jag förstår att det är svårare om problemen kommer smygande, men här var det ju uppenbart från början. 

Vad man gör?
Man sätter gränser och kompromissar. 

Man gör inte allt själv för att det inte blir nog bra annars. 

Du överfungerar i symbios till hans underfunktion, och tvärtom. Båda delar är lika problematiska. Och det största problemet är: han kommer inte ur sin tilldelade roll, för han gör ingenting tillräckligt bra. Det är den typiska dynamiken. 

släpp kraven, släpp på ansvaret, nöj dig med good enough. 

Om det inte är ett alternativ, separera. 

 

Ja. Jag förstår att det är svårt att begripa. Det känner jag också nu i efterhand. Jag tänker att jag då var en känslomässigt uttorkad individ. Dålig självkänsla. Föll för varenda kille som var trevlig och sa hej åt mig. Tänkte att varenda trevlig kollega var kär i mig, att han i kassan på Ica som var trevlig var det pga att han tyckte jag var snygg. Tröstade efter bekräftelse. Närhet.

Nu flera år senare har jag förstått att jag inte mådde bra. Känslomässigt uttorkad. Längtade efter kärlek och närhet. Bekräftelse. Tänkte då att "Jag tar vad som helst bara jag har en vuxen människa att få närhet från." Minns dessa tankar än idag. Att jag inte har några krav. Kom från en destruktiv relation flera år tidigare där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad. Kände efter flera år av ensamhet att jag tar vad som helst, bara det inte är en våldsam man. Jag kan ta städ, tvätt, matlagning osv. Bara jag får någon som kan ge mig närhet. Grät om kvällarna för att jag var så ensam.

Ihopflytten kom "naturligt". Jag bodde i studentlägenhet där kontraktet skulle gå ut när studierna var slut. Hade för lite köpoäng för att få en egen bostad, så ihopflytten kom av sig själv eller vad man ska säga. 

Jag såg förbi alla brister. Har än idag dålig självkänsla, dåligt självförtroende. Fasar för att separera och hamna i den känslan jag hade sist. Det desperata behovet av närhet. Hatar egentligen att vara ensam. Behöver närhet. Kärlek. Är så orolig för att återigen hamna i en sån här relation. Jag blir besviken och ledsen på mig själv för att jag utsätter mig för detta, men rädslan för att hamna där jag var innan är större. Då mådde jag RIKTIGT dåligt.

Det är svårt att begripa för någon som inte varit där eller i min känsla. Men jag tänker såklart att ingen normalt funtad människa som mår bra sätter sig själv i denna situation. Tyvärr. Och jag tillhör den kategorin.

Klarar han av att sköta ett jobb och ta ansvar där så handlar det nog om lättja.

Om du väljer att fortsätta med honom så kan det vara bra att berätta för honom hur förväntningarna ser ut på honom som förälder. (och äkta man)

Man tycker att sånt inte borde behövas.

Stackars dina barn som varken har en lämplig pappa eller mamma. Du gör stor skada på barnen med din låga självkänsla och desperation.

Jag får sån igenkänning. Nu är jag närmare 40 och lever i en stabil relation sedan ganska många år. Men tidigare i livet dejtade jag flera män som hade barn i skolåldern. Samma visa hela tiden. Papporna kan inte se till så att barnen har rena kläder, papporna glömmer att packa gympaväskan, papporna glömmer bort att passa tider vad gäller barnens fritidsaktiviteter, papporna glömmer bort att ge barnen mat eftersom dom själva åt något annat innan och då inte själva är hungriga när det är dags för barnen att äta, papporna kan inte tolka barnens känslomässiga signaler.

Same old story.

Jag lever som sagt i en relation sedan många år tillbaka, och faktum är att även min man fallerar på nästan alla dessa punkter, förutom på den sista punkten. Min man är bra på att ge både mig och vårt barn känslomässigt stöd. Min man är generös både med kärlek, förståelse och även med pengar. Hade inte min man haft de fina egenskaperna så hade jag inte orkat med hans oförmåga att projektleda.

Jag tänker att männens oförmåga när det kommer till att projektleda familjen måste vara evolutionärt betingad. Enligt mina erfarenheter har merparten av alla män den här oförmågan, det kan ju knappast vara en slump. Deras hjärnor klarar helt enkelt inte av uppgiften. Visst finns det individuella skillnader.. men om jag ska generalisera så ser det ut såhär hos merparten av männen.

Så för att väga upp den här oförmågan så behöver ju mannen ha andra kvaliteer. Som att vara kärleksfull, omtänksam, förstående och generös.

Det verkar som att din sambo brister även där..

TS, det är jättefint att du har värnat så om hans barn, jag förstår att hans barn verkligen finns i ditt hjärta. Men din sambo verkar inte värdesätta allt jobb du lägger ned på hans barn, han verkar ta din insats för given. Det är inte okej. Eftersom han tar dig för given så blir det här en självutplånande situation för dig och det är helt ohållbart. Det var han och hans ex som satte dessa barn till världen. Du ska inte slå knut på dig själv för beslut som dom tog tidigare i livet.

Jag förstår tankarna om att det känns som att du sviker hans barn om du lämnar. Du skriver att han mycket väl skulle kunna hämnas genom att inte låta dig träffa hans barn. Tänk lite mer på just den biten, vilken nivå han står på om han hämnas på dig på det sättet. Det skulle innebära att han sätter sina egna kränkta känslor i första rummet, inte barnens bästa. Vill du leva med en man som står på den nivån? Det var han och hans ex som fick de här barnen. Du kan inte rädda dem. Du kommer att köra slut på dig själv. Och du måste finnas för dina egna barn också.

Om du lämnar, se till så att du förklarar för barnen, flera gånger, hur mycket du älskar dom, att din relation till deras pappa är slut, men att du vill fortsätta att finnas som ett stöd för dom, för barnen. Pappan kanske vill svartmåla dig och säger till barnen att du inte tycker om dom och att det är därför du lämnar. Så det är viktigt att du förklarar för barnen hur mycket de betyder för dig och att det endast är kärleken till deras pappa som har tagit slut. Jätteviktigt.

Om du lämnar... jag förstår om du inte vill göra en regelrätt anmälan till socialen. Så om du inte upplever att det är en akut fara för barnen, låt då soc-anmälan göras från skolans håll. Jag tar för givet att de kommer att reagera efter en tid då barnen saknar kläder.

Kram till dig TS och lycka till

Jättefin förklaring TS, jag förstår verkligen, jag har ju varit i liknande sits själv, Bara du kan bestämma var dina gränser går.. hur länge du kan ställa upp på att bli tagen för given.

Kram <3