Hur vet man att man vill separera?

Är du nöjd med ditt liv generellt? Har du ett jobb där du trivs, umgås du med vänner och hinner du utöva något fritidsintresse? Om inte, så kan det ju vara värt att fundera på om dina känslor för din man handlar om att du inte är nöjd med livet generellt. 

Har ni nyss flyttat dit där din släkt bor?

Generellt så borde alla inse att relationer kan ta slut. Vilket de ofta gör också. Så i "avtalet" er i mellan så ingår ju det scenariot också. Det bör ju alla vara medvetna om.
Samtidigt är ju en relation ett kollektivt projekt där man har ansvar för varandra. Det är också en del av "avtalet".
Speciellt viktigt blir det ju om man gjort stora förändringar i sina liv, exempelvis då flyttat som ni har gjort.
Men när du skriver vidare i tråden, känns det också som det är mycket annat som du inte mår bra över, och som inte är kopplat till din partner och relationen.
Så där kan man ju tänka sig att det är viktigt att ta tag i de sakerna. Jag vet inte vad du menar du har "jobbat" med och på vilket sätt, vilket du tar upp.
För där låter det rimligt att ta in hjälp på olika plan. Sedan kanske känslorna är slut och ni bör separera ändå.
Men gör du inte den "hemläxan" först, så är ju risken att ni separerar. Sedan när du kanske mår bättre så inser du att ditt beslut var fel. Finns ju rätt många sådana trådar här inne på Familjeliv.

Har ni nyss flyttat dit där din släkt bor?

Exakt samma situation som du är i är jag..lever med en kvinna sen 22år och känner bara att det inte räcker till längre.Finns ingen lust till att fortsätta alls och känt det ett bra tag,men kommer inte vidare för jag inte vill såra henne och barnen..Trampar verkligen vatten här och håller mig sysselsatt så mycket som möjligt för att få kvällarna att gå..vet det är helt fel för alla parter men på nåt vis känns det bäst,att åsidosätta mig och det jag vill för att jag är för feg för att ta steget.

Ja jag tycker inte att det är läge att separera för på din text låter det mer som du har en medelålders kris och tror att allt blir bättre med en nyförälskelse. Förälskelse går över i kärlek som går över till djup vänskap. Det är ganska naturligt tänker jag och skapar ett fint band inför ålderdomen. ni har ett treårigt barn som knappt kommer minnas ert  familjeliv. Nä jag tror vi är så jäkla fokuserade på kickar och egna behov i dagens Sverige så vi inte uppskattar det fina vi har omkring oss. Nämen visst, separera och börja om. Ekorrhjulet snurrar för oss alla och att ta sig ur det kräver också en hel del jobb. Men ja ensamhushåll är ju billigt, eller inte... 

Du låter som min morsa när hon separerade från min far, sin bästa vän som hon sa. Sen hamna hon i en trist lägenhet med en ny spännande snubbe som så småningom visade sig vara ganska trist på flera sätt. Tror inte hon blivit ett dugg lyckligare än om hon valt att fortsätta med min far och haft kvar sitt fina hem och sin älskade trädgård. Hon hade definitivt någon åldernojja och sökte meningen med livet och halka in på nyandlighet och sånt som många kvinnor runt 40 gör. Det är inte bara män som får åldersnojja, kvinnor får det också. 

TS, jag tror att du helt enkelt inte längre är kär i din partner, iallafall inte på det sätt som du vill vara för att känna dig tillfreds. Det där är ju väldigt olika för olika personer, en del är nöjda bara relationen flyter på, andra kräver passion och pirr för att det ska kännas bra (jag och min man har de olikheterna, vilket är ett problem i vår relation).

Att du inte vill leva ett liv i ekorrhjulet känns dock som att du försöker hitta en godtagbar ursäkt (att "bara" inte längre vara kär kanske inte är tillräcklig orsak för att separera?).

Att du tvekar inför separation för att inte vill såra honom är egentligen ganska ego. Det blir en ursäkt att inte behöva ta tag i det (för det ÄR ju såklart skitjobbigt att ta det steget) och man behöver ju inte heller riskera att ångra sig.

Tänker samtidigt att han måste väl undra när ni inte haft sex på 1,5 år och du inte vill ha närhet? Du skrev i något inlägg att du kan fortsätta att låtsas, men det blir förstås omöjligt i längden när man inte vill ha intimitet. Och det är ju faktiskt taskigt mot honom också. Bättre att ni får hitta kärlek på nytt på varsitt håll (ni är väl dessutom relativt unga?). Lite synd att du inte involverat din partner tidigare, tror man kan hitta tillbaka om man jobbar på relationen i tid, gärna med parterapi. Nu verkar du redan bestämt dig på egen hand. Parterapi kan ju vara bra i vilket fall, även om det blir separation kan det hjälpa relationen framåt.