Sonens pappa har skaffat en ny familj och glömt bort vår son

Det är jättetufft att vara i din sits. 

Problemet är ju att du inte kan få din sons pappa att vilja vara pappa till honom. Han ville inte ha sonen och det kan du ju inte säga till honom så klart vilket jag tar för givet att du inte gör heller. 

Det här är ju det man tyvärr riskerar när man väljer att behålla ett barn som pappan inte vill ha. Givetvis ska man inte göra abort om man inte vill, men den här aspekten av ens val är kanske inget man tänker på där och då. 

Jag vet faktiskt inte vad du ska säga...  Om det ens finns något att säga som faktiskt gör skillnad. 

Är detta dina tankar och känslor? Du skriver att du märker att han tänker på pappan och saknar honom, men har sonen behov av att du säger något alls?

Du kan erbjuda din son att ni pratar om det. Om han tycker det känns jobbigt så erbjud honom att hjälpa honom att få prata med en kurator eller samtalsterapeut. 

Kanske räcker ändå din kärlek och att du finns, samt övriga i er närhet som jag ju antar älskar din son. 

Du kan aldrig ge honom hans pappa, så enkelt, men så svårt är det. 

Mina barns far ville ha dem, men efter skilsmässan försvann han i stort sett totalt och det är klart att de har saknat honom, men jag har alltid sagt att han älskar dem och jag tror att de faktiskt vet att om de behöver ringa honom och be om hjälp så skulle han göra allt han kan för att hjälpa samtidigt som att de, som vuxna nu förstår att det inte har med dem att göra att han inte funnits för dem utan att det helt ligger på honom och hans oförmåga. 

Tråkigt! Hade själv en liknande uppväxt och det var ju inte alltid så kul, samtidigt som jag hade en fantastisk mamma som gjorde livet roligt ändå.

Alltså jag blir arg på ditt svar faktiskt! Vi ska aldrig ursäkta dessa män och jag blir arg på människor som ursäktar dom med att dom ? ville inte ha barn.
vi kan inte kräva det av dom?  Om han inte vill ha barn, ska ha inte ha sex eller använda kondom eller kastrering! Nu har han barn och ANSVAR! Barnet har rätt till båda sina föräldrar, men mannens rättigheter väger över som vanligt!!  Om en mamma begår umgängessabotage då får hon vite men om pappa umgengesvä så tycker alla att det är hans rätt! En man som överlämnar sitt barn borde få höga vite och tom bli kastrerad han är fan oduglig att vara pappa och borde inte få bli det igen!
Set jag stör mig mest på  alla människor som försvarar dom! Det ska aldrig bli normalt att överlämna ett barn, och vi ska inte normalisera det! Spelar ingen roll om han inte ville ha barn, ett barn är fött och han har ANSVAR!

Visst är det trakiskt för din son men du var väl medveten om att risken var stor att pappan inte skulle vara intresserad då han var ärlig med att han inte ville ha barnet? 

Han verkar ju aldrig ha varit särskilt intresserad av ert barn? Det verkar ju inte komma som en överraskning att han inte är superinvolverad i ett barn han aldrig ville ha? Vad tänkte du skulle hända?

Och vill pappan inte träffas är det ju bättre (för barnet) att de inte träffas, än att försöka tvinga till ett umgänge som pappan inte vill ha.

Man överger aldrig sitt blod. 
Förstår mig inte på mammor och pappor som gör det! 

Försök att alltid finnas där för pågen, så gott det bara går. Verkar som att du lyckats bra 14 år såhär långt. Se om han kan få en annan fil manlig förebild om det behövs. 

En lärare, granne, vem som. 

Ja han låter som en sopa. Knullar fram en unge utan att axla ansvaret. Och du gjorde själv det inte särskilt snyggt, skaffade barn med någon som inte ville ha barn. Nu står ni här.

Man kan diskutera i all oändlighet, vems ansvar är det att skydda sig, vems fel är det när någon blir gravid, vad bör man göra när kvinnan vill ha barn men inte mannen. Men det spelar liksom ingen roll, ingen av er tog ansvar över framtiden för det barn ni satt till världen, och nu är det han som står där utan en närvarande far.

Finns inte så mycket att göra, men han skulle absolut behöva en trygg fadersfigur, sen om det blir en tränare på fotbollen eller en man i ditt liv spelar kanske ingen roll, men det behövs 

Ja men så konstigt då ts... Han ville inte då och han vill fortfarande inte. Inget att bli förvånad över, även om det så klart är ledsamt.

Vad ska du säga till din son? Sanningen kanske. Att du skaffade barn mot pappans vilja och att du är hemskt ledsen mot din son för det. För det är faktiskt ditt val som har satt sonen i den här situationen, tyvärr.

Det är lika mycket pappans fel som gör en kvinna gravid och sen inte är man nog att ta sitt vuxenansvar.

samtidigt kan man inte tvinga någon att älska en människa. Men det är märkligt hur man kan älska vissa av sina barn men inte den andra. Som kvinna går den ekvationen inte ihop.

Ts var glad att du slapp en så vek man. Kanske kan du träffa en man som kan bli en bra manlig vännina förebild för din son? 

På vilket sätt har jag försvarat män? Mina barns far? Jag är skitförbannad på honom, men varken jag eller mina barn blir hjälpta av ifall jag snackar skit om honom. 

Jag har gjort mitt bästa för att mina barn ska ha det bra ändå och faktum är att de ggr någon av oss har behövt hjälp så har han släppt allt och hjälpt oss. 

En man som inte vill ha barn men ändå riskerar det genom att ha sex, tja, vad ska man säga om dem? Jävligt ego så klart men vänd på det: kvinnor som ligger med män som de inte vet ifall de blir bra fäder eller inte har också ett ansvar. Antingen accepterar de att de kan bli ensamma om föräldraskapet eller så gör de abort eller har inte sex med de männen. 

Finns dock ingen garanti som sagt, mina barns far var helt med på noterna men var ändå inte bra i slutändan. 

Oavsett, det är barnen som är förlorarna. Men vad ska man göra? 

En person som inte vill vara förälder bör inte tvingas. Tänk dig själv om du hade bott hos din pappa varannan helg eller varannan vecka utan att han ville ha dig där, hade det blivit bra tror du? 

Det blir det inte kan jag säga, jag arbetar inom skolan och har träffat många barn som mår dåligt för att de känner sig oönskade av sin ena förälder. Både de som känner så för att de aldrig träffar sin pappa (för det är oftast pappor) och de som faktiskt bor hos sin pappa då och då, men inte känner sig välkommen och älskad där.