Vill inte ha en pojke

När jag väntade min äldsta dotter så ville jag helst ha en son. Alltså inte så att det var jättenoga men hade jag fått välja hade jag tagit en son. För att jag oftast tycker pojkar/män är enklare. Har mest manliga vänner o s v. Kollade inte men hade en känsla av att det nog var en tjej och det var det och det kändes helt ok.

Sen, när jag väntade nummer två så ville jag ha en till tjej. Vet inte varför egentligen men jag tror att jag omedvetet ville ha en till av den perfekta ungen jag redan hade. Alltså jag fattar ju logiskt att det inte är så det funkar men det var känslan under graviditeten. Då var det helt plötsligt mycket viktigare att få en till tjej än vad det någonsin hade känts med en pojke med första barnet. Kollade inte då heller och ut kom en pojke och det kändes helt fel. Han var mager och eländig, kunde inte hålla blodsockret och saker strulade och ja, där och då, i början så kändes allt fel. 

Men det gick över, och det gick över ganska fort. Han fyller snart 18 och är en helt fantastisk ung man. Men det var obehagligt vilka spratt hjärnan kan spela en. Hur man kan få för sig att något man eg inte anser är viktigt helt plötsligt är viktigt och hur en liten oskyldig bebis kan kännas fel. Det är ingen rolig känsla.