Er inställning till värnplikt

Om någon ska vara motiverad att lägga ett år på vedermödor så handlar det väl inte "hyckleri" eller en frånvaro av detta. Det handlar i stor utsträckning om när.
Den som kanske mönstrade på 90-talet, då det inte fanns något (upplevt) krig för dörren, kanske var mindre motiverad än den som mönstrade 1952, eller för all del 2024 när krig är/var något som känns som en påtaglig risk.
Så historieperspektivet är rätt viktigt om man ska döma mönstrande ungdommar. 

Jag är mycket positiv till värnplikt. Tycker det är bra och berikande för alla. Det behöver heller inte alltid vara militärt utan det vore kanon om folk fick göra någon form av civilplikt. Då skulle många också få mer förståelse för vårt samhälle. Det är en bristvara idag. 

Som ett sätt att fylla de krigsförband  vi behöver med soldater till en rimlig kostnada är det bra.

Jag ser det som en del av samhällskontraktet. Vill vi anjuta vårt demokratiska samhällsystem med de friheter och annat vi har behöver man också dra sitt strå till stacken. Det kan vara genom värnplikt, civilförsvarsplikt, skatt eller annat som beslutas av riksdag och regering.

 

Jag är positiv till värnplikt och hoppas alla min barn kommer få göra den.
Det är en erfarenhet som stärker individen och ger dem kunskap att försvara sig och andra om det skulle behövas.
En introduktion till vuxenlivet.

Fast läget idag är så klart samma för alla här och jag tror min make fortfarande är mer inne på att gömma sig i sommarstugan som ligger väldigt ödsligt till eller smita utomlands så fort som möjligt om nåt skulle hända. Och då har han säkerligen bättre uppfattning och information om världsläget idag än vad exvis 17-åriga sonen har.

Jag gjorde värnplikt där jag tillhörde ett specialförband som inte var stridande. Vill inte gå in på mer detaljer än så. Däremot ingick vapentjänst eftersom vi i händelse av kris emler krig skulle kunna vara först på plats och behövde kunna försvara oss om inte "riktiga" väpnade styrkor skulle vara på plats.

Detta var på 1990-talet och för mig var det en självklarhet. Jag hade kunskaper som var väldigt viktiga för försvaret och då ska jag självklart ställa upp. Tyvärr ingår det då att man måste vara beredd att döda fiendesoldater. Även om risken för att jag skulle hamna i en strid var låg så fanns den.

Skulle det bli krig är jag numera för gammal och mina specialkunskaper är inte heller uppdaterade till dagens läge. Däremot har jag varit lärare och skulle kunna rycka in i skolan eftersom det kommer vara lärare som behövs i strid. Jag har även andra kunskaper som behövs i civilsamhället i krigstid. 

Och om det behövs är jag även beredd att använda vapen - även om jag troligtvis inte är till så stor nytta i strid.

Detta har jag redan förmedlat till mina barn. Vi måste vara beredda på att försvara oss. Sedan får vi hoppas att den dagen aldrig kommer.

Jag gjorde lumpen på 90-talet och jag anses inte vara en man.

Så han ska bli flykting?

Hur vi på ett teoretisk plan tänker på hur vi ska agera vid en framtid kris skiljer sig ofta på hur vi verkligen gör när det händer saker.

Handlar den här tråden om din make som du föraktar eller om värnplikt?
Pratar vi om en snöflinga som gråter ut för att tvingas att mönstra, utifrån länkad artikel?
Eller pratar vi om värnplikt generell? Men ja, det är samma för alla i dag, men historiskt har det varit olika.
Så än en gång, vad diskuterar vi?

Vi har inte fler kronvrak idag än vi hade på 90-talet. Krav och förutsättningar har förändrats sedan förra gången vi hade allmän värnplikt. När ett enigt försvarsutskotts maj 2010 beslutade att värnplikten skulle vara frivillig så skärptes kraven i rätt hög grad. Man utbildade då i första hand för att vi skulle ha soldater som med kort varsel kunde skickas på utlandsuppdrag. Främst i FN-tjänst. 

Det är fortfarande dessa krav som dagens värnpliktiga möts mot. Kanske kommer kraven att förändras för att få in fler i Försvarsmakten.