Dödsångest till dödslängtan?

Det finns bipolärsjukdom i min familj. Min mamma blev inte diagnostiserad på den tiden att ha det, men jag tror hon hade det, jag tror det utlöstes av stress. Jag har syskon som fått diagnosen bipolär, men när allt det började uppdagas fick jag bara veta diagnoserna depression, ångest och psykos. Min uppväxt har blivit präglad av bipolariteten, svårt att förklara det för utomstående som verkar tro man hela livet lever samma liv, bor på samma gata m.m. Jag vet inte hur jag ska förklara hela min uppväxt, alltid haft problem med det, låter som jag levt olika liv. Jag kan se spåren tydligt  när utbrotten har kommit, vad för förändring det gjorde med mitt liv då (min pappa var inte bipolär, men de skildes åt, och han hade svårare att komma åt mig). Med särskilt mitt ena syskon som har konstaterad bipolaritet (manodepressivitet) skiljer det sig så som du beskriver, och hen tycker det är så konstigt själv. Med vår mamma tyckte jag det rörde sig om mkt längre tidsaspekt, med syskonet är det som du har det. 

Jag har förstått senare i livet hur det har påverkat mig, blivit självständig fort, sett till så att jag börjat tjäna pengar tidigt, haft det stabilt i x antal år (då mamma inte var i något av tillstånden) till att senare ha mani  (en gång kommer jag ihåg hon började köpa tyger och slutade inte, hela hemmet fullt at tyger och tygtrasor, såna infall), för att sedan ha det ostabilt, fått höra hur de vill dö. Jag har varit den som kunnat rädda mitt ena syskon från gatan (betalat hyran, forcerat in hen på mentalsjukhus) med mina pengar (jag har lagt undan det lilla jag tjänade på den tiden, så jag studerade, jobbade). När de varit inne i sitt förstår de inte vad de gör, konsekvenserna. Än så länge så har du "bara" de här lycka- olycka under något dygns variation, men jag befarar att det här är första steget på att du är på väg in i en mani. Mani kan bli till psykos. Snälla du, sök vård. Se till så du har människor i din närhet som du vet du kan lita på när det stormar (om du går in i en mani för då kommer du mista omdömet). Min mamma och mitt ena syskon kan vara normalt sätt varma, snälla, älskar mig, men när de blir sjuka blir de dumma mot mig, sårar mig, kräver mycket. Sen på mentalsjukhuset får man samtalen om bara tänkt på mig, vill säga förlåt till mig, älskar mig...
Inte konstigt min tillit fått sina smällar. Jag har lärt mig också att jag är inte älskad när de är dåliga och är kärleken så här, vad är den då värd? Jag kan bara lita på mig själv. Jag har haft det svårt att tillåta mig själv luta mig på någon annan. Om du har barn desto mer viktigt att du söker hjälp. Eller om du vill ha barn i framtiden. 

Jag tror du har vant dig vid långvarig stress på ditt arbete, men det tar nu ut sin rätt på dig, bipolaritet kan också komma senare/sent i livet, där du är nu. 

Jag kan bara önska att man vetat detta förr i tiden, och då satt in mamma på det. Något av det tuffaste jag har gått igenom var när både min mamma och mitt syskon blev dåliga samtidigt. De var bra också på att göra sig ovän med alla andra, bara jag pallade med (en gång fick till och med mitt ex ryka in för att stötta mig, ett ex, lite pinsamt, men vad ska man göra? Han var snäll, förstod familjedynamiken, men egentligen, det var inte klokt: han var den enda jag hade, minns inte om han hade flickvän då eller inte). Det är många som inte vill befatta sig när det verkligen krisar, och många som de som har ett skov inte vill ha att göra mer, därför blir de få som är kvar utsatta. Jag vet jag fick kritik av min nya pojkvän att jag varit vän med mitt ex, som hjälpt mig. Jag fick sån skit för det. 

Misstaget jag tror man gjort med min mamma och jag vet man har gjort det med mitt syskon är att man bara medicinerade när det hette "depression", "ångest", "psykos". När mitt syskon gick från mani till psykos trodde hen att någon skulle skada, döda eller gömt undan mig, och att jag (som stod framför hen) inte var jag, utan någon annan, var på väg att attackera mig. Vanföreställningar. Det var efteråt som jag fick detta berättat för mig, jag fick kalla kårar. Mitt syskon skadade sig själv under manin - psykosen. Det hade kunnat gå väldigt illa. 

Där var ingen medicin som gavs i mellanperioderna för att undvika de här kasten, det finns, och används idag för att förhindra, tryggt för patienten, tryggt för de närmsta. 

Tack så mycket, ja, då idag lever jag ett bra, stabilt liv. 

Jag förstår att du är rädd för att söka vård och tycker att än så länge kan du hantera det, men saken är den att manin kommer göra sitt, du kommer inte ha samma "svaghet" i dina sväng, olycka, lycka, det kommer bli då ännu mer än vad det nu är, under tiden kommer du fortsätta ha ett stressigt arbete.

De som har bipolaritet i min ursprungsfamilj har också försökt på deras sätt hitta vägar att hantera det på, men det har inte varit bra sätt, missbruk (sprit), blandmissbruk (olika piller). Man måste ha sjukdomsinsikt, och med den ett ansvar. Fortfarande problem att få mitt ena syskon att ta sin medicin när hen ska.

Jag har haft depression (sedan kom ångesten) i mitt liv som vuxen efter lång tid av stress, sorg, och är rädd att jag skulle vara bipolär jag med men om jag jämför med dem hur de varit pekar det inte på det, men rädd ändå om den skulle komma tillbaka. Man vill ju kunna sköta sånt här själv. Man vill kunna säga det går över. Det är inte så farligt och så vidare. Man kämpar på. Jag flaggade till slut med min depression och fick hjälp, det enda jag önskat är att jag skulle ha sökt hjälp innan. Under tiden jag inte sökte hjälp (flera år) skadade jag min egen hjärna. Hjärnans nervceller bryts ner, man kan se det på röntgen på de som har psykiska sjukdomar, där blir således en fysisk skada i hjärnan. Jag tror inte alla förstår det utan tror det är "bara känslor", att den som är sjuk är helt i kontroll, men det är just det man inte är, i kontroll, man kämpar för att komma i kontroll igen. 

Nu lever du ändå vad jag förstår ett ordnat liv, klarar av ditt stressiga arbete, nu är precis tiden du ska söka hjälp, för om det är bipolaritet är risken tillståndet förvärras, du kommer kanske förlora ditt jobb, förlora pengar (värsta fall förlora bostad då inte betalt hyra, räkningar, lagt det på annat), åsamka dina nära och kära som inte fattar vad som händer, smärta, kanske för alltid förstöra relationen med någon av dem, när du egentligen är en snäll människa där det sista du vill är att vara dum. En av lågpunkterna för mig i min relation med min mamma var när hon var helt borta och började slå mig, när jag var gravid. Jag skyddade med min arm osv min mage, men hela situationen att mitt i natten, när jag förstod något var fel med henne ,att hon faktiskt tog och skulle slå mig, gravid. För mig då, var det som att hon dog. Hon bara dog för mig. Hon hade inget minne av detta själv. Vet att hon var så glad för min graviditet innan. Var så glad jag skulle sova över, började bädda min säng i mitt rum. Jag talade inte om det för pappan till barnet förrän det gått flera år, han hade blivit så arg. Vad jag bara vill säg är att du vet inte om det är bipolaritet vad du kan få för dig att göra, och vad skadorna blir av det, känslomässiga, fysiska, relationerna, ärren. Det är kanske dumt av mig att skriva allt detta, skrämsel-taktik, men vill få dig att förstå att alternativet, att söka hjälp nu är det bästa du kan göra för dig själv, för din omgivning, till och med för din chef, ditt arbete. Det här är inget du kan hjälpa. Varje hjärna är som den är med styrkor och sårbarheter. Det du kan göra är att få hjälp, ta ansvar, när du märker av symtomen, och du märker av symtomen nu, agera nu, ju tidigare desto bättre. 

Ta väl hand om dig :)