Varför är vissa barn så här?

Kan egentligen inte mer än gissa men har fått för mig att personer som alltid behöver hävda sig lider av dålig självkänsla. De ser andras bedrifter och framgångar som ett hot mot deras person och måste därför försöka ta den platsen själva. En person med bra självkänsla däremot kan ju glädjas åt andra och ser inte andra som hot utan bara en möjlighet att glädjas och ha det bra med andra.

Sen är ju barn skeva också och deras person är långt ifrån klar. Förhoppningavis märker den här flickan av att hennes kommentarer inte är uppskattade och slutar om ett tag.

Kommer ihåg att jag hade en kompis på gymnasiet som var exakt så som du beskriver, gränsen till narcissist och bara förjävlig. Alltid att den personen skulle ha det värre än en själv och så vidare. Men då var det mer att jag sa "åh fan idag hann jag inte äta frukost för jag försov mig" då kontrar personen med "Ah men jag äter aldrig frukost, fast jag äter ju dock bara middag". Som 17 åring var det inte särskilt bra att ha en sådan relation när man redan är i en känslig ålder.

Mådde extremt dåligt av den här personen och valde efter ett år att kapa vänskapen - mådde MYCKET bättre! 

Nu är ettan och ettan på gymnasiet annorlunda - men jag tror oavsett att man inte mår bra av att alltid bli förminskad på det sättet. Jag tycker att föräldrarna får ta ett snack med barnet och förklara hur man beter sig. 

Jag tror det handlar om att man har dåligt självförtroende och alltid vill försöka höja sig själv och på så sätt förminska alla i sin omgivning.

Låter som att kompisen inte mår särskilt bra...

Det är ett barn. Det kan vara barnets sätt att relatera, kommunicera och inte egentligen betyda något illa. Ett osäkert barn antagligen. Dra inte för stora växlar med att själv döma barnet.

Att inte föräldrarna uppmärksammat detta. Barnet måste ju få hjälp för hon kommer bli helt ensam annars. Ingen vill vara med en sån person. 

så hålla på och bräcka andra och skryta får helt fel effekt. 

men vissa föräldrar fattar inte sånt. Dom vill bara att barnet ska armbåga sig framåt och vara poppis, men Tänker inte långsiktigt. 

ena barnets kusin var lite så, mina barn hade inte lika många kompisar som henne när dom var små. Ändå var mamman så stolt över och gärna ville påtala hur populär hon var. aldrig var det kusinens fel om det blev bråk, nej hon var felfri. 

hon gjorde alltid andra utanför, för att hon hade svårt socialt. Men dom verkade inte se detta, min dotter blev alltid utanför i hennes sammanhang. 

succesivt förlorade hon vän efter vän, sen flyttade dom och hela högstadiet var hon relativt ensam och fick vara tredje hjulet själv. 

men det verkar fortfarande som att inte föräldrarna fattar. Hon har bara haft otur...
varför sa jag detta? Tänkte att det big blir så för henne med. 

Personlighetsstörning tycker jag , visar sig kanske så tidigt . Hade en bekant jag umgicks med ibland på universitetet som inte var sådär precis men istället skulle det klagas på att allt var så dåligt jämt. Gick vi ut och åt på lunchen el efter föreläsningar så var hennes maten alltid äcklig och kall tydligen. 

 

Sådana typer finns det och man kommer möta dem på olika platser i livet.
Eftersom det inte är ditt barn så skulle jag se det som ett tillfälle att lära mitt barn hur man hanterar dessa typer när man möter dem. Huvudsakligen att lära henne att problemet ligger hos personen som säger det och inte hos mig själv. Och att man kan lära sig att inte vara som den tråkiga typen när man ser hur trist det uppfatttas av andra
Det kommer varken vara första eller sista gången ditt barn kommer möta denna attityd

Tänker likadant. Inte helt omöjligt att tro heller att någon av föräldrarna har samma sätt att bete sig/uttrycka sig. Så att barnet ofta hör den typen av respons när någon annan berättar något för mamma/pappa.

Som förälder får man bara förstärka för sitt eget barn (vid behov) hur stort det är för DITT barn att göra något själv eller för första gången. Vad någon annan gör ska inte få förta den upplevelsen.
Och liksom ha lite överseende med hur andra barn säger och gör. Ditt barn kanske också uppfattar vad det andra barnet säger som något som får stå för hen och som inte påverkar ditt barn så mycket. Man får förhålla sig till det helt enkelt. Men det är ju inte ett kul beteende att ha, man kanske inte uppfattas som så jättesympatisk som vuxen om man håller på så. 

Låter som att hon har låg självkänsla och hela tiden måste hävda sig . Behov av bekräftelse.  Låter inte som att hon mår så bra. 

Även om föräldrar och övrig familj är vettiga vet man ju sällan hur dynamiken hemma ser ut och om föräldrarna faktiskt ser och hör sitt barn. 

Som en av barnen på mitt barns förskola. Jon kom fram till mig och ställde frågor om mitt barn, vad hon sett på tv, om hon har mobil osv.. Sen så skryter hon om vad hon har och gör. Jag tyckte det hela var märkligt att barnet kom och frågade mig istället för att fråga min dotter. Sen frågade hon mig om ett annat barn har vart hemma hos oss och lekt, jag sa ja. Då frågade hon frågor om det barnet oh hennes mobilvanor, jag sa att det får du fråga henne om istället. Då säger hon att "jag har gjort det, men hon ljuger ibland". 

Den här ungen får mig att få dåliga vibbar jag får en känsla av att det är hon som inte är så ärligt och utgår från att andra ljuger också. Mitt barn säger verkar inte heller tycka om det här barnet (jag har såklart inte sagt vad jag tycker om det barnet till min dotter). Det jag gör ibland är att ställa frågor, jag och min dotter pratar om hur en bra vän ska vara, hur man behandlar andra osv. Då nämner hon den här tjejen på ett negativt sätt ibland. 

Hade en sån kompis under min uppväxt, det började redan på lågstadiet och höll i sig ända till gymnasiet, sen slapp jag henne. Tyvärr tror jag det var kombination av personlighet, dålig självkänsla men ff a hur föräldrarna betedde sig. De kunde vara trevliga men när jag blev äldre förstod jag hur det låg till. Det var såhär hon fick bekräftelse och såhär föräldrarna uppmuntrade henne. Du är bra, du är bäst, försök lite till så är du bäst. Som att allt var en tävling och vann man så var man helt enkelt bäst och fick därigenom sitt värde. Empati, medkänsla, dela med sig, vara vänligt inställd till andra fanns inte. Man kunde aldrig slappna av med henne eller om man berättade om något man gjort kändes det alltid efteråt som det var värdelöst. Jag har träffat henne som vuxen och ja tyvärr kände igen samma beteende, skryta om vad hon själv gjort men illa dolt förakt mot det andra berättade om sig själva. Usch. Ja kanske fanns en diagnos men i det fallet tror jag mycket också låg hos föräldrarna. Vet inte hur det är i detta fall men antingen är det ett barn som kanske fått höra att det är bäst eller tror att det måste vara bäst. Och har ännu inte lärt sig empati och sociala koder. Många barn i den åldern är ju fortfarande ganska fokuserade på sig själva, det är också en mognadsfråga.