"Hur äär läääääget *kvitter kvitter* till deprimerad

Anonym (M2): 
Jag bryr mig faktiskt inte om hur de menar och deras avsikter!
Jag svarade till en boendestödjare med väldigt arg och ledsen röst: "Jomen det är bra hur är det själv!!?" Hon fattade inte hinten, så jag var tvungen att förklara för henne hur man beter sig, i ett mejl. Hon var även helt pantad då det gällde andra saker. Hon var feg och vågade inte ens bemöta det, utan jag fick en ny boendestörare och de sa att hon inte jobbade kvar. Senare kom det fram att hon faktiskt jobbade kvar men inte hos mig. Tolkar det som att hon blivit sårad. Hon sårade mig väldigt mycket och jag måste ha rätt att säga ifrån då!

Empatisk ska man vara när någon förlorat en anhörig eller annan nära vän. Deppig kan man också få vara men inte i all evinnerlig tid. Det finns faktiskt en gräns hur länge man ska bege sig som 7 svåra år. Har man fastnat i sorg bör man söka samtalsstöd för det. Man kan också välja att inte gå vidare. Tycka att yytre omständigheter får en att må skit. Inte ta tag i något själv. Att inte välja att leva här och nu. Gräva ner sig. Vara en surfis mot alla som försöker hjälpa en. Du vill bli struken medhårs hela tiden. Glöm det! Du får ta tag i dig själv och göra något åt din situation. Du kan inte förvänta dig att alla andra ska lösa det åt dig. 

Det hönder att man byter brukare för man blir så jävla less på de ständigt negativ personerna. Som inte vill något. Bara gnälla och bli uppassade. Fy för den lede de ska inte ha någon hjälp alls. Någon form av motprestation bör man kräva. Om det inte funkat så låt dem vara. Lås dörren och kasta nyckeln. Man blir inte sårad bara förbannad på bristen på initiativ. Det hjälper inte om du sopar banan för brukaren det blir ändå inget. Därför byter man för man är sååå jävla less. Vilken tur att det finns olika människor. Både stödjare och brukare. 

Allt är samhällets fel! Egenansvar?? 

Empatisk ska man vara när någon förlorat en anhörig eller annan nära vän. Deppig kan man också få vara men inte i all evinnerlig tid. Det finns faktiskt en gräns hur länge man ska bege sig som 7 svåra år. Har man fastnat i sorg bör man söka samtalsstöd för det. Man kan också välja att inte gå vidare. Tycka att yytre omständigheter får en att må skit. Inte ta tag i något själv. Att inte välja att leva här och nu. Gräva ner sig. Vara en surfis mot alla som försöker hjälpa en. Du vill bli struken medhårs hela tiden. Glöm det! Du får ta tag i dig själv och göra något åt din situation. Du kan inte förvänta dig att alla andra ska lösa det åt dig. 

Det hönder att man byter brukare för man blir så jävla less på de ständigt negativ personerna. Som inte vill något. Bara gnälla och bli uppassade. Fy för den lede de ska inte ha någon hjälp alls. Någon form av motprestation bör man kräva. Om det inte funkat så låt dem vara. Lås dörren och kasta nyckeln. Man blir inte sårad bara förbannad på bristen på initiativ. Det hjälper inte om du sopar banan för brukaren det blir ändå inget. Därför byter man för man är sååå jävla less. Vilken tur att det finns olika människor. Både stödjare och brukare. 

Allt är samhällets fel! Egenansvar?? 

Jag tror de ogillar dig lika mycket. Flinet är nog bara för att antingen reta dig eller orka stå ut med dig. 

Sedan är det väl vi som arbetar som bidrar mest till att sådana som du får hjälp. I ditt fall ett slöseri med skattemedel. Fy fan för otacksamma människor. 

Fortsätt sura, du bestämmer själv hur du vill se på livet.