Jag önskar att jag förstod min kropp
Jag är så förbannat trött på min kropps påhitt.
En dag för några år sedan slutade min vänstra axel fungera. Bara hipp som happ. Jag vaknade på morgonen och kunde inte röra armen från axeln. Armbåge, handled och fingrar fungerade som vanligt. Jag hade inte gjort något alls som kunde ha orsakat detta. Det blev successivt bättre över ca 2 veckor och sen var allt som vanligt.
Ett halvår senare var det höger axel. Den var aldrig helt " fast" som vänster, men stel och smärtade, särskilt om jag gjorde vissa rörelser. Detta har aldrig blivit bra. Det är bättre men inte bra.
I Januari i år fick det bli ambulanstur till sjukhuset med ketoacidos och infektion i tarmarna. Jag blev hemskickad från sjukhuset efter två veckor utan att ha fått prata med endokrin mer än löst. De ville egentligen ha mig hos sig men även med frågor från mig när jag märkte TT avdelningen jag var på ville skicka hem mig fick jag inget gehör. Nåja, när jag väl fick tag på dem och träffade sköterska på diabetesmottagningen hade jag 20.4*i blodsocker. Och mådde toppen. Eller i alla fall helt som vanligt.
Nästa 2 månader med insulin senare och jag mår mellan ok och skitdåligt. Min högra axel har blivit sämre. Mensen krånglar. Jag som aldrig någonsin fryser annars och vanligtvis sover under ett lakan med öppet fönster fryser under tjockt duntäcke. Eksemen som jag ibland fått lite grann på sommaren i högra armvecket har blivit mycket värre och finns nu även i andra armvecket och båda knävecken. Jag är trött och jag ser dubbelt och ibland även trippelt om jag inte ätit, förr kunde jag gå många timmar utan mat. Jag är även inte hungrig. Förr kunde jag bli hungrog men glömde bort hunger om jag inte åt, nu är jag aldrig hungrig.
Jaja, tack för att jag fick skriva av mig. Jag önskar att jag fattade vad som händer. Jag känner som att jag bara är "along for the ride" helt utan kontroll.