Leva separata liv som gifta

Men hur vill DU ha det då? Tycker du att det här äktenskapet, föräldraskapet är okej? Eller är det bara din man som ska bestämma, och ni andra svansar efter och accepterar allt hans beteende skapar för er?

Ok, så du stannar av ekonomiska skäl. Det är ju en trist verklighet för många. är just huset väldigt viktigt, har du ekonomi för att leva ensam om du avstår just huset? 

Jag avskyr verkligen lägenhetsliv med fullt med grannar överallt och att köpa tillräckligt stort hus själv med liknande läge har jag inte ha råd med i dagsläget. Att däremot köpa ut maken när mitt arv trillar in är väldigt genomförbart eftersom det bara är hans halva som ska köpas ut i så fall. Hade däremot barnen flyttat hemifrån så skulle jag lätt kunna köpa mig nåt i stugstorlek och trivas bra med det.

Hade varit trevligt om maken kom till insikt men vi har varit ihop i många år men självinsikt och förändringar är inte hans grej. Vi svansar inte direkt efter honom utan vi är snarare en enhet där han inte är speciellt involverad.

Jag vet flera som sa till sina föräldrar när dom själva var ungdomar att föräldrarna borde skilja sig men då var situationen en helt annan med stora bråk eller nån form av missbruk. Våra barn skulle aldrig vilja att vi skilde oss. Har hört hur dom pratar om sina skilda kompisars liv och hur dom absolut inte skulle vilja ha det så.

Okej, men då har du ju dina prioriteringar klara för dig. Villalivet är viktigare än att leva i ett känslomässigt rimligt äktenskap och dela föräldraskapet med en närvarande och engagerad förälder. 

Själv skulle jag verkligen avsky att leva med en man som beter sig som du beskriver, och jag skulle verkligen avsky den inverkan det beteendet hade på mina barn och deras känslomässiga utveckling, men det är ju jag det. 

Det är där jag skulle tänka annorlunda. Jag skulle kräva den insikten, riva upp himmel och jord, ställa ultimatum, och i slutändan lämna om det inte sker någon bättring. 

Tror du att dina barn trivs med hur det är nu då? med en pappa som knappt ens är en del av familjen? Som inte ens pratar med dem, som inte bryr sig om hur de har det, hur det går för dem?

Men de kanske också ser honom som du ser honom - en ekonomisk förutsättning för det liv ni lever, men en oviktig person i övrigt. 

Jag tänker såhär,

Tänk om både du och han drar ner varandra i detta. Ni båda orsakar varandras energibortfall. Vad skulle hända om ni separerade men förblir vänner?

Jag hade noll energi i mitt äktenskap. var ständigt grinig och flydde in i jobbet. När vi separerade Fick vi båda en helt annan energi. Båda blev glada. Båda byggde upp egna hem. Jag fick en helt annan lust till att umgås med barnen nu när jag fick styra upplägget och aktiviteterna utan att min partner skulle lägga sig i och kommentera. Jag blev den pappa jag ville vara och fick en jättebra relation med barnen- som sigel.

Därefter började vi umgås ibland hela familjen. Familjedagar. Och det var så avslappnat och skönt. Jag såg min exfru såsom hon var innan allt blev tungt. Glad och fylld med energi.

Ibland ska man inte -härda ut-

Dessutom, du ska ärva 4 miljoner. Skiljer du dig så blir pengarna bara dina.

TS - angående arv - du inser att halva arvet är din mans om ni inte skriver det som enskild egendom - eller om du skiljer dig innan du får arvet?

Det kan också faktiskt vara värt att skilja sig och under en tid leva ett annorlunda liv än det d gör nu?

Jag undrar också var någonstans du är i alla det här - hur mår du? Vem pratar du med om både det roliga och det jobbiga i livet? Vad tycker du om att göra? Skulle det inte vara bättre att skilja sig, leva själv en tid och sedan hitta någon som du faktiskt kan prata med, hitta på roliga saker med och som verkligen visar att han älskar dig? Bara en tanke.

Du tycker att han beter sig på ett sätt som inte gagnar familjen. Men du vill inte ta upp det.
Du vill inte bo i lägenhet.
Barnen vill inte att ni ska skiljas (det bestämmer väl ni?).
Men barnen går samtidigt runt och undrar var deras pappa är? Och när han är där så är han varken delaktig eller närvarande såsom man vore om man hade minsta intresse i barnens liv,tankar, hälsa mm.
Känns som att du gjort ditt val redan.

Vad hade du gett för råd till en vän som kom och berättade detta för dig?
Vad hade du tyckt om hen stannat?
Vad hade du tyckt om hen om hen valt att skiljas?