Anonym (Vän) skrev 2024-07-31 22:16:37 följande:
Så kan man ju se det. Jag ser det inte bara som en yta utan att vi valt väldigt olika saker i livet, vi har olika scheman, olika ekonomiska förutsättningar.
Jag har inte all tid i världen att umgås med folk på. Idag kan ett umgänge vara att en tisdag träffa en kompis på förmiddagen för att lira golf och sedan käka lunch.
Eller så ses man på en trevlig frukost en onsdag klockan 7 och så gör man detta på något trevligt ställe och sedan går man till jobbet.
Det handlar om hur man ses, vad man gör och så vidare. Jag har haft vänner som ifrågasatt mina beslut, som att jag haft personlig tränare tre gånger i veckan. Jag har sett detta som en investering i mig själv, inget jag pratat om eller ser som särskilt märkvärdigt, jag har mer sagt att jag ska träffa Clara. En av mina gamla tjejkompisars man skällde ut mig vid ett tillfälle när han förstod att jag hade en PT. Tyvärr var jag inte tillräckligt rustad för att ge svar på tal så jag blev bara tyst. Vad skulle jag svara. För mig handlar detta inte om någon ytlighet, det handlar om att jag blir obekväm av att andra blir obekväma.
Jag omger mig idag med människor som liksom jag går i parterapi och vi tycker om att prata om detta. Vi gillar att gå på konstutställningar, konserter och liknande.
Handlar om att hitta gemensamma intressen. Där vi båda får något utbyte av samtalen. Jag kan känna en sorg över att min vän som blev sophanterare valde så olika i livet. Vi hade verkligen kul i tonåren, riktigt roligt, men så fortsatte han inte utvecklas medan jag ville något mer och tillsist fanns det inte mycket att prata om längre. Jag gick vidare till högre studier, bytte jobb, blev befordrad. Klättra, klättra, starta eget, klättra. Han stod bara kvar och var sur på mig. Sur för att jag skulle vara märkvärdig. Jag vill inte vara märkvärdig men jag gillar inte den känslan, känslan av att känna att andra inte blir glada över saker jag gör.
Min äldsta vän har funnits i mitt liv sen jag var en dag gammal och hon och hennes föräldrar hälsade på oss på bb, idag är jag 47.
Så du med partner och dina vänner med partner går i parterapi och pratar sen kring det, har jag förstått rätt?
Terapi kan säkert behövas för vissa, men uppskattar din man att diskutera kring detta med vänner?
skulle jag och min man sen 20 år gå i terapi och han sedan skulle ha det som samtalsämn med vänner så skulle jag inte uppskatta det, för mig låter det som ett skumt ämne att prata om
Men alla är vi olika.
Jag struntar helt i vilken karriär mina vänner har, struntar i om de har pt eller är sjukskrivna, spelar ingen roll om de bor i en liten lägenhet eller på en stor gård, det som spelar roll för mig är hur de är som person och hur de är mot mig.
