Hur vanligt är det att man växer ifrån varandra?

Du låter fruktansvärt pretentiös, oavsett hur framgångsrik eller ej du må vara låter du fruktansvärt ytlig och innehållslös. Människor som resonerar som du gör saknar ofta djup och stöter på sådana via mitt arbete ibland och det är inga jag blir imponerad av överhuvudtaget. Det finns gott om högavlönade och högutbildade människor som inte ser ner på den som jobbar med sopor utan snarare inser att alla behövs där de bidrar oavsett hur fint eller smutsigt arbetet är. Med det lämnar jag tråden, du verkar sakna den medvetenhet som krävs för en vettig diskussion ändå. 

Det här har en bekant till mig erfarenhet av. Hon var välbeställd efter att ha jobbat hårt (enkelt uttryckt) och umgicks med andra välbeställda. Sen drabbades hon av sjukdom och kunde inte ha kvar huset eller sina dyra vanor längre. Hon klarade inte längre jobb med så högt tempo utan bytte efter sjukskrivningen till annat, mer normalbetalt. Det tog inte lång tid innan de hon trodde var hennes vänner slutade höra av sig. När hon inte längre hade råd att golfa tex var hon inte intressant för dem. De välbeställda vännerna ville inte ta en fika i köket, de ville till Barbados, spela golf och äta hummer. 

Känner ytterligare en vars gamla kompisgäng alla har valt yrken med hög lön. Det gänget håller fortfarande ihop, men den som jag känner har det jobbigt för rätt ofta föreslår de aktiviteter som är på tok för dyra. De tänker inte på att en person med medelinkomst kanske inte vill lägga 2000 kr på ett restauranbesök en vanlig lördag tex. Jag tror att vänskapen i det fallet räddas av att de lärde känna varandra innan de andra drog iväg i lön - de har haft ett lågbudgetumgänge tillsammans även tidigare. 

Men ekonomiska förutsättningar kan verkligen spela roll. 

Det där har helt att göra med personlighet.

Jag har kvar barndomskompisar OCH nya vänner genom livets alla skeden. Jag är selektiv med vilka jag släpper in i mitt liv och de personerna värnar jag om extra
starkt. Är inte intresserad av ytliga bekantskaper då jag bara öppnar upp för de jag känt under flera år och där jag vet att det finns en genuin vänskap- som kommer hålla oavsett vad som händer.

Min kusin är det motsatta. Otroligt social person som hela tiden får -nya bästisar- och där tidigare vänner byts ut. I hennes fall duger inte de gamla utan hon verkar värdera vännerna hela tiden efter -vad kan de ge mig- istället för ett givande och tagande. Yta och image är otroligt viktigt och hela tiden är hon på jakt att bli vän med personer med pengar, inflytande eller annan form av status. Förmodligen för att hon är grymt osäker som person under ytan. För när hon brände ut sig fanns då INGEN vid hennes sida som höll hennes hand. Nackdelen med ytliga vänskapsrelationer. hennes sk vänner försvann när hon inte kunde leverera. 

Fast relationer är också en investering, så det är tämligen oärligt att bara dra på grund av saker som yrkesval.

Nu tycker ju jag att det är ett viktigt arbete att hantera sopor. Frågan är vad vi ska prata om idag? Jag har nog ett större problem med andra människors avundsjuka. Har en gammal vän som valde en destruktiv väg i livet. Jag har funnits där. Men man orkar inte hur länge som helst. Personen drar ju ner än själv, blir elak och slutligen blir det bara att personen skickar meddelanden om att den vill låna pengar, när jag inte vill det är jag världens elakaste person och så vidare. Vill man verkligen umgås med dessa individer för att man hade kul på förskolan? 

Nu handlar ju inte detta om ett specifikt yrkesval utan saker runt omkring. För att göra tydliga nyanser. Vi umgås inte med personer som älskar att åka till Gekås i Ullared i flera veckor för att införskaffa toalettpapper och skräp för det kommande året. Det betyder inte att vi inte själva någon gång skulle kunna åka till Gekås eller att vi inte umgås med folk som handlar där utan det handlar mer om prioriteringar när det kommer till semestern. 

Var vill man åka någonstans, vilken typ av restauranger vill man besöka. Jag och min man älskar all typ av mat. Vi kan gå på riktigt fina snabbköp ställen och äta typ en fräsch gyrosrulle för 40 kronor och det kan vara magiskt gott. Men vi gillar andra saker också. Det är tråkigt att umgås med personer som bara vill gå McDonalds eller som tittar stort på än och mer går ni på restaurang?? Det gör vi aldrig eller ja McDonalds ibland. Dessa kontraster blir för stora. Handlar om att förstå varandra och inte om ekonomi i första hand. Har kompisar som målar massor. Ställer ut konst, anordnar målarkurser och dessa har inte mycket pengar, däremot har de driv, ett enormt engagemang för vad de gör, är otroligt bildade och vi kan prata med varandra i timmar. Men just att sakna all form av driv eller enbart gå till gymmet och lyfta skrot. Sedan gå till jobbet, käka tonfisk på burk 7 dagar i veckan, spela tv spel och sedan göra samma konstant, vad ska vi prata om? 

Problemet är ju inte hur man lever. Inte att man förändras. Utan just det faktum att man gör ett val ena dagen, och ett annat andra dagen. Att du sedan rabblar upp exempel får det mer att låta som skryt än en förklaring.
Nu tycker förmodligen dina före detta vänner mer illa om dig, än du om dom. Men ändå så har de kostat på sig att vara vän med dig. 

Jag kan ta ett exempel till då. Jag var innan jag träffade min man på en dejt med en trevlig man. Han frågade var jag bodde, jag svarade glatt och han fråga då hur stor min lägenhet var. Han stirrade, den va inte jättestor, bara 60 kvadrat för bara mig då. Men han muttrade något om att den måste varit dyr och typ sa sen något i stil med hur jag hade haft råd med den. 

Däremot hängde vi med varandra ett tag.Vi var väldigt olika men han var otroligt attraktiv Och han hade många fina kvaliteter. Men ständigt var det olika ifrågasättanden av saker jag hade eller gjorde. Om jag var på fest hos några vänner i en viss stadsdel så ville han inte komma. Han blev sur, undrade hur stor lägenheten var, något jag inte ens tänkt på, jag sa att det var en etagelägenhet och sedan vilken adress, då blev han ännu tjurigare. Jag fattade ingenting. Han hade ju själv en bostadsrätt i ett fint område men på 40 kvadrat, men den va ju jättefin?. 

 

Så andras beteende rättfärdigar ditt egna?

Fast helt ärligt, vet inte hur många knepiga män jag träffat via dejting. Det känns lite som att du vill få det till att folk är avundsjuka när det kanske är ett fåtal mindre charmiga personer du haft att göra med. Låter ju som att alla som inte gjort stora karriärer är avundsjuka och missunnsamma och någon du inte har något gemensamt 
med. Det låter bara som ytligheter. Jag och mina vänner pratar sällan om våra jobb, vi pratat om livet, mänskligt beteende, spiritualitet och bara umgås med våra barn eller utan barn. 
Och fine att du känner såhär men låt din man känna som han gör och få behålla de vänner han vill ha kvar. En dag är ni kanske separerade så står han där ensam.

Oja håller med, det är inte sjysst. Spontant känner jag ju mer jag läser att TS verkar lida av en svag eller dålig självbild och försöker kompensera detta genom att uppgradera omgivningen. 

Jag tycker att folk är rätt orealistiska gällande vänskap. Min erfarenhet är att vissa relationer klarar sig, medan andra rinner ut i sanden.
Och vissa människor har faktiskt tämligen svårt för "framgång" och vänskap bygger faktiskt inte viss utsträckning på att folk vill umgås.

Jag tycker folk är rätt hårda mot TS. För det ligger något i att faktiskt i viss utsträckning anpassa sitt umgänge efter livsstil. Och ska det finnas utrymme och tid för nya vänskaper och tillfällen, så släpper man ibland på dem som man inte längre har något utbyte av.

Jag har exempelvis en vän som ständigt avbokade i sista stund, som inte hör av sig och som ständigt måste iväg, eller kommer sent. En annan har en helt annan livsstil, är oerhört gnällig och är numera en avlägsen bekant. Ska jag som person ständigt försöka prioritera personer som uppenbarligen inte har lust att umgås, eller är det rimligare att lägga energi på andra.

Jag är en sån att ju äldre jag blir desto mindre orkar jag hålla kontakten med gamla lekiskompisar. Inte för att jag inte tycker om dom längre, jag har bara blivit lat. Jag tänker på dom som goda minnen, lyckliga minnen men nu fokuserar jag på här och nu. Och jag är ok med det. 

Jag har ett ytterst litet antal vänner kvar sedan jag gick på förskola. En av dem är jag gift med. Jag har inga kvar från lågstadiet, en från mellanstadiet utöver min fru, två från högstadiet utöver min fru, inga från gymnasiet. Jag hade iofs inga vänner på gymnasiet alls, så.

Om man tycker om varandra vill man fortsätta träffas, men lite ödmjukhet inför att livet kan vara olika materiellt kan väl vara passande?

Vi gör olika saker med olika vänner. En del träffar man oftast hemma eller ute i naturen, och bjuder trevligt men inte vräkigt. Kanske vi diskret betalar för något extra ibland. Vi har bjudit en familj på boende utomlands någon semester när det passade och tagit större delen av kostnaden för att resa med en annan familj, lite för att vårt barn skulle få sällskap. Men det kan vara lite känsligt, det kan det.

De vänpar som har stark ekonomi (och det vet man någorlunda om man känner varann) säger rakt ut vad de vill göra, och så syr vi ihop en långweekend.
Med dem kan vi dra ut i Europa och äta på Michelinkrogar och gå på föreställningar, det är deras sätt att umgås. 

Är man intresserad av personen så är vännen och umgänget i fokus, och jag blir glad både av en picknick vid en liten sjö i naturen och att shoppa i en huvudstad  ibland.

Jag tycker att du, TS, uttrycker dig lite vräkigt och många i tråden blir arga över det. 

Men med detta sagt - på samma sätt som du borde kunna anpassa att umgås med en vän som är sopåkare, så borde sopåkaren kunna unna dig glädje och vara glad för att du klättrat i karriären och bor fint. Du uttrycker att han inte gör det, således är inte han en riktig vän, även om du är den mer priviligierade. 

Dock är det viktigt att tänka på att klass och materiell standard, inte kan ignoreras. Är man den rikare får man kanske ibland ta en pik från den vän som inte har lika mkt pengar, men står man ut med det, och det ändå är 90% fokus på utbyte, så tycker jag det är värt det. Men, ultimatast vore ju att den som är mindre bemedlad inte fäller pikar och att den rikare inte ser ner på den fattigare. 

Vidare, om TS man har vänner från barndomen som super och utnyttjar honom som vän, ja då är de inte riktiga vänner. Man kan ha äkta vänner från barndomen, och oäkta. Jag tror tyvärr det är vanligt bland män att inte förnya vänskapen så mkt och då kan det vara så att man hänger kvar vid ett destruktivt gäng i brist på annat. Men, TS kan inte göra nåt åt att mannen hänger ihop med osjyssta personer, det är något mannen måste inse själv.