Hur vanligt är det att man växer ifrån varandra?

Det finns två sidor av det där myntet. Alla utvecklas med tiden och ibland inte på samma sätt som andra omkring en, men då är frågan om man kan vara vidsynt nog att acceptera de förändringarna hos andra, om man fortfarande delar viktiga värderingar osv. Då kan man fortfarande ha kontakt eller vara i en relation. Men det är klart att det är vanligt att växa isär och väldigt vanligt också att man byter umgänge. Man klickar bättre med vissa än med andra, helt enkelt.

Jag tänker att det handlar lite om hur man vill leva. Vissa personer umgås jag absolut med från tonåren Exempelvis. 

Men det kan ha blivit för stora skillnader. Exempelvis en kompis som jag var riktigt nära då bor idag i en liten hyresrätt, arbetar med sophantering och har inte barn eller partner.

Jag själv driver företag, jag och min man bor i ett stort hus, sjöutsikt och har städpersonal m.m hemma. 

I vårt hem finns båda matsal, bibliotek, bastu, musikrum och en poddcaststudio till barnen. Kontrasterna tycker jag blir för stora. Jag upplever ofta en viss avundsjuka hos människor jag umgåtts med i barndomen. Eller så finns det lite att prata om. 

När jag var yngre träffade jag en man när jag var 20, jag var otroligt inspirerad av honom, han var 40 då och jag ville lära mig allt av honom. Sedan vid 26 hade jag gått om honom i karriären. Han stampade på samma plats i livet medan jag sprang förbi honom, min största inspiration i livet var inte så inspirerande tillslut. Han ville fortsätta prata med mig som när jag var 20, såg mig som den lilla. Han blev mycket sorgsen den dagen jag köpte hus och fick egen familj. Och det var uppenbart, jag hade uppnått något han inte hade. Idag frågar han mig om råd istället?. 

En del vänner från barndom kan fortsätta integreras i ens liv om man behåller attityden till varandra. Andra går inte att behålla integrerade i ens liv.

Kul att du undrar, för det finns bra med material som visar att fler kvinnor än män behåller och förnyar sina nätverk. Takten i livet och den sociala pressen gör att många tillåter att glida ifrån vänner som inte aktivt håller sig kvar. Livsstilen blir avgörande.

Parbildning, barnkullar, arbetsförhållanden, flytt ... är dessa delar i att "växa ifrån varandra"? Ja, vi prioriterar olika och vi kan vara i olika skeden i livet. Det är lättast att hålla kontakten levande med folk i kompatibla livssituationer.

Jag tror - mer känner på mig - att detta mer har att göra med priset man betalar. Om man har sina vänner som en viktig del av sig själv och jobbar för att behålla den helheten, kan fler finnas kvar över tiden. Vore kul med en undersökning om detta. "I vilken grad har dina insatser för att behålla kontakten har påverkat din vänskapskrets" Hm.

:D

Ja, gör man en s.k. klassresa så är det lätt hänt att man växer ifrån den tidigare kretsen.

Jag tycker att både att behålla vänner från barndomen och att hitta nya i nya sammanhang är tämligen vanligt. Och dessutom verkar det ju också vara så att vissa typer av händelser, såsom en utbildning, en klassresa och att få barn också gör att man i den processen kommer närmare vissa och längre bort från andra. 

Det kostar på att prioritera vänskap, man har ju inte obegränsat med tid, så det faller sig tämligen naturligt att vänner som man inte längre har kul med, eller kan relatera till glider bort. Och antingen så finns det något alldeles speciellt där, som får en att fortsätta vara vänner, eller så glider man naturligt isär.

Åt samma håll, fast tvärtom blir det med vänner som man själv i tyckte var "lite tråkiga", men där barn/make/vardagen underlättar till max. Då blir det naturligt eftersom hela familjerna blir nöjda, alla har kul och man samlar på sig trevliga dagar ihop. 

Själv samlar jag på mig någon enstaka vän ifrån de flesta faser av livet. Och håller sporadiskt kontakt med dem när vi inte längre umgås naturligt i vardagen. 

Och bjuder in, och tackar ja till sådan vänskap som funkar i stunden. 

Det är ju rätt oärligt mot omgivningen att hoppa hit och dit, Säga upp bekantskaper, skaffa nya, och så vidare.
Det är ju människor som investerat i relationen till dig och engagerat sig i ditt liv.
Tycker i så fall man ska vara tydlig med att vänner är en förbrukningsvara.

Jag tolkar det inte som att TS säger upp bekantskaper, utan som att hon helt enkelt har vissa vänner en tid...
Som bekant/vän gällande ny vänskap inser man väl att vissa människor faktiskt inte kommer finnas där för evigt.

Jag har inte den största vänkretsen men de jag väl klickar med brukar jag klicka bra med och hålla kontakten. Jag har således nån nära vän från mellanstadiet, nån från högstadiet, nån från gymnasiet, nån från universitetet, nån från varje arbetsplats, nån från varje hobby jag haft, typ. Inte exakt, att jag samlar en från varje, men i grova drag blir det så. Sen när mina vänner träffat varandra om jag tex bjuder in till jämnt födelsedagsfirande eller så brukar många klicka väldigt bra, flera har hittat nya vänner och partners i min vänkrets. Jag har långt ifrån en klonad vänkrets, men det verkar finnas nåt drag som gör att man fastnar och blir kvar  

Jag har ett fåtal vänner kvar sedan tonåren, inga sedan barndomen. Och de från tonåren bor alla i olika delar av landet så vi har bara lite kontakt på telefon ibland. 

Just att flytta mycket upplever jag gör att man tappar vänner. Det har passerat en massa människor som jag kallat kompisar genom mitt liv. Vissa fanns där något år, andra längre. 

Fast det där du nämner är ju bara yta? 

Min äldsta vän har jag känt sen jag var 5 och närmar mig idag 40. Vissa får man ett så starkt band med så man vill fortsätta följas genom livet. Det är en självklarhet. Vad vi jobbar med eller hur vi bor är ytligheter. Vi njuter av varandras sällskap och älskar varandra som syskon. Det är oslagbart.