Min stora sorg

Jag har inga som helst varma känslor för min familj. Tvärtom mår jag bara dåligt av dem och vill hålla mig så långt ifrån dem som möjligt.

Båda mina föräldrar är extremt narcissistiska. Min far är dessutom väldigt elak och kommer alltid med förolämpningar, vilket han alltid gjort. Han har dessutom aldrig brytt sig om mig och som barn var han ofta våldsam och aggressiv.

Min mor är hysterisk och kontrollerande och vägrar acceptera att jag är vuxen utan ska alltid lägga sig i alla mina val. I slutet av dagen terroriserar hon mig via telefonen om jag inte gör som hon vill. En gång blockerade jag henne men det slutade med att hon ringde min arbetsplats och gjorde bort mig inför mina chefer.

Min bror är bara rakt av lågintelligent och omogen. Han brukar busringa tillsammans med sina söner (han är snart 40) och han ser saker i extremt svart och vitt. Jag har skrivit en tråd om honom tidigare. In och läs om ni vill: www.familjeliv.se/forum/thread/82461524-min-bror-ar-valdigt-knepig

När min sambo träffar sin familj upplever jag en värme och känsla av glädje hos henne. Jag upplever att de är fina mot varandra och vill varandra väl. Min familj är raka motsatsen. När vi möts måste man ständigt vara på sin vakt för förolämpningar, kritik och spott och spä. Och detta sker alltid vid högtider när man ska ha det trevligt. Nu senast jag var med min familj var igår på kräftskiva och då var min sambo och hennes son med. Min far började fråga varför jag inte skaffar ett eget barn istället för att "sno någon annans unge" med ett hånflin... Han vet om att min styvsons pappa har lämnat landet och att det här är känsligt för min sambo och han vet att vi har försökt i ett halvår utan resultat så det är klart detta är känsligt. Vi åkte hem efter det och min sambo blev uppriktigt ledsen över den kommentaren och grät senare på kvällen. Detta poängterade jag varpå min pappa skrattade bort det och sa "jag måste ju få skoja". Helt respektlös mot mig, min sambo och hennes son. Det värsta är dock att både min bror och min mor tog hans parti och tycker att jag överdriver!

Jag har insett att jag aldrig kommer att ha en bra relation med min familj och det gör mig sorgsen. När jag ser andra familjer mötas med glädje, och när jag hör andra prata om sina familjer med värme känner jag bara iskyla och ilska. Allt känns så falskt och kärlekslöst med dem!

Anonym (Y) skrev 2024-09-15 21:49:40 följande:

Har mer och mer börjat känna vilken toxisk miljö jag befinner mig i när jag är med min familj. Tycker fortfarande om dem men jag har börjat minska lite på kontakten med dem. Familjen är viktig men ibland skadar den mer än vad den ger. Den var en tyngd som lättade från mig när jag insåg att jag faktiskt inte har några skyldigheter gentemot dem och faktiskt får ta avstånd från dem. Förstår att du känner en sorg, men var tacksam för de människor som du själv har valt att ha i ditt liv

Jo jag tänker att jag ska sluta umgås med dem. Problemet är min mor. Bryter jag kontakten blir hon hysterisk. Hon tar till och med ringt och gråtit inför mina svärföräldrar varpå de undrade om jag egentligen var toxisk för min sambo eftersom jag, enligt min mor, gjort henne otroligt illa. Allt jag gjorde var att bryta med henne eftersom jag inte orkar med henne för hon är så in i helvete jobbig. Nu har dock min sambo också tröttnat på min mor så mina svärföräldrar vet om hur hon är, men detta visar att hon är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Så det som stoppar mig är att jag måste gå igenom hennes skit om jag ska bryta. Helt sinnessjukt om du frågar mig!

Min stora sorg

INNEHÅLL