Min stora sorg

Har mer och mer börjat känna vilken toxisk miljö jag befinner mig i när jag är med min familj. Tycker fortfarande om dem men jag har börjat minska lite på kontakten med dem. Familjen är viktig men ibland skadar den mer än vad den ger. Den var en tyngd som lättade från mig när jag insåg att jag faktiskt inte har några skyldigheter gentemot dem och faktiskt får ta avstånd från dem. Förstår att du känner en sorg, men var tacksam för de människor som du själv har valt att ha i ditt liv

Jo jag tänker att jag ska sluta umgås med dem. Problemet är min mor. Bryter jag kontakten blir hon hysterisk. Hon tar till och med ringt och gråtit inför mina svärföräldrar varpå de undrade om jag egentligen var toxisk för min sambo eftersom jag, enligt min mor, gjort henne otroligt illa. Allt jag gjorde var att bryta med henne eftersom jag inte orkar med henne för hon är så in i helvete jobbig. Nu har dock min sambo också tröttnat på min mor så mina svärföräldrar vet om hur hon är, men detta visar att hon är beredd att göra vad som helst för att få sin vilja igenom. Så det som stoppar mig är att jag måste gå igenom hennes skit om jag ska bryta. Helt sinnessjukt om du frågar mig!

Har du någon gång funderat på att starta om från början? Då menar jag t.ex byta nummer och gör det hemligt. Flytta och byta namn! Vet att det egentligen inte ska behövas, men kan vara skönt i sånt här fall. 

Jag har alltid känt mig manipulerad av min far. Har mer eller mindre aldrig vågat stå på mig själv inför honom, då han är en som misshandlar. (Både psykiskt och fysiskt). Han har alltid varit så kränkande i sitt sätt att prata med mig och fick han inte som han ville eller om jag var försenad med något så blev han rasande. Han har alltid sagt saker som nedvärderat mig som person. Flera gånger på fyllan (alkis) skickade han dumma sms till mig, i stil med "Du är otacksam" "Du är inte mitt barn" "Du skulle fan ha blivit en fläck i sängen" osv.. 
Dem tillfällena vi haft ganska "normala" konversationer har han ändå lyckats slänga in super dumma kommentarer, eller hånflinar mig rakt upp i ansiktet typ. 
Han gjorde mig alltid ledsen, var så sårad varje gång vi hade kontakt med varandra så nu för ca 4 år sen tog jag beslutet att blocka honom överallt. Han kan leva sin bubbla i din ensamhet, jag har inget mer att säga till honom. Jag har dessutom vågat stå på mig mer inför min mor med som kan vara väldigt kontrollerande mellanåt. Svarar man inte i sin telefon ringer hon igen tills man svarar. Jag nonchalerar och stänger av, men ringer upp sen och säger till henne att jsg ringer när tiden finns. Men sen jag tog bort kontakten med min far så har jag mått mycket bättre.
Mina barn frågar ofta om min s.k. far då dem träffat honom 2 gånger i sitt liv. Dem är nu ganska stora och lider ingen nöd med att inte ha honom i sina liv. Försöker förklara för dem att han lever men att han inte är så intresserad av att vara i våra liv. Han har aldrig visat något intresse alls. 

Detta är kanske inte i stil med ditt, men vill bara säga att du hade mått mycket bättre av att utesluta din familj om dem gör dig ledsen.

Min mamma och syster är lite likadana. Känslomässigt omogna och skuldbeläggande. Har alltid behövt lyssna in deras behov framför mina egna. Nu är jag en recovering people pleaser. 

Självklart jättedåligt av din far men varför har du berättat att ni försökt i ett halvår att få barn? Det är väll något mellan dig och din partner och inte något en så pass elak person behöver veta? 

Rent generellt är det lite lättare om du håller saker på lite avstånd om du har en dålig relation till dem. 

Jag hade nog försökt få med min mamma till terapi där ni skulle kunna tala ut om hennes beteende. Hon verkar ju verkligen bry sig om att ha kontakt med dig men har tappat den sociala kompetensen? 

Jag har en liknande relation med min mamma. Hon har alltid varit plump och man har ofta en känsla av att hon bara vill starta nån slags bråk eller drama. Har mått väldigt dåligt av hennes konstiga beteende genom åren. Men jag håller inte direkt kontakten längre. Vi firar jul, men det är inte mycket mer än så faktiskt. Det blir en alltför krävande relation för mig så jag hör inte av mig längre. Jag svarar kort på sms, men sällan i telefon. Om jag behöver ringa upp brukar jag vänta ett par dagar, för att samla kraft. Men mitt tips till dig är nog att hålla avståndet till dom och när du har fått det avståndet och ni ses, behandla dom som om dom vore främlingar. Artigt och kortfattat. Trist, jag vet. Men ibland orkar man inte. Det blir också svårare för din mamma att ringa runt till dina svärföräldrar om du bara har dragit dig undan. För då finns det ju inget direkt att klaga på. Lycka till hur du än väljer att göra.