Ska man anmäla?

Jag har vuxit upp med en sån mamma. Jag har inte haft såna rädslor som barn - dock var min mamma också mycket hemlig med sina problem - hon skyllde istället på fysisk smärta och andra krämpor. Men ju äldre jag blir desto mer kommer det upp sånt hos mig också. 

Jag tycker det låter ganska illa att det redan är så hos barnet. Sedan vet man inte om det är "överfört" eller nerärvt. Tyvärr vet man inte riktigt än. Men visst, det kan vara bra att anmäla. Kanske kan pappan få terapi, kanske kan resten av familjen få stödsamtal. Kanske kan du be att få vara anomym i din anmälan (jag är inte säker på hur det fungerar). 

Och varför inte?? Jag hade tyckt det hade varit bra om någon hade anmält min mamma. 

Gör man? Jag antar att du glömde ordet "inte" och menar motsatsen? 

Min exman anmälde mig för mycket "lösare" grunder (han påstod att jag ställde för låga krav på vårt barn som har funktionshinder)  och de utredde. De kom förstås fram till att det inte var så, men de utredde i alla fall. 

Jag har sett några barn i liknade situationer och det var alltid soc inblandad. 

Vet vi så exakt hur situationen är där? TS ger ju inte någon jätte-mycket info. Om man begränsar ett barns liv - det är det som TS säger - så kan det vara läge att soc-anmäla. 

Och eftersom jag har varit i den situationen, så vet jag också, att det kan medföra andra problem, utöver de som direkt orsakas av de psykiska problemen. Och det beror förstås också på hur personen hanterar det.