När bör man få träffa pojkvännens barn?

I alla mina relationer som betytt något har jag alltid grubblat mycket, även i en relation där killen till slut friade till mig.
Jag vet absolut inte "innerst inne" att det här är fel. Det känns väldigt rätt på många sätt, men sådant startar man ju inte trådar om.

Jag har väldigt svårt att hantera alla former av ovisshet kring framtida milstolpar.  Så var det även i min förra relation där killen friade till mig, jag var även där orolig för att vi skulle "stå still för länge". Så det är ett mönster hos mig och därför är det väldigt svårt för mig att se skillnad på verkliga problem och mitt relationsgrubbleri.

Käanns bara konstigt att du skulle anta att barnet skulle ignoreras i vår relation bara för att du sett det ske i andra trådar. Bara för att den här tråden inte lyfter hans barns behov betyder det inte att jag inte ägnst dem några tankar eller att jag och min partner inte diskturat det -det har vi.

Tack ;) 

Jag har tagit upp det en gång och han en gång. Kändes som du tolkat det som att han undviker ämnet och är ointresserad av en introduktion i framtiden och att jag drivit på en massa samtal. Han tog upp det FÖRST. Vi gär ju det här tillsammans så det är väl inget konstigt att någon gång kolla av den andres känslor?
Jag funderar absolut mycket på det här men tjatar såklart inte på honom (i forumtrådar är en annan historia ;)

Ok intressant att höra :) verkar som att de flesta väntar minst ett halvår. 6 månader av total tid eller 6 månader efter att ni blvit officiella?

Vår situation är ju lite unik då vi gjort slut och återförenats så hans barn har redan haft mig i sitt liv, men är nog inte så många situationer därute att jämföra med :)

Trådarna handlar om min oro kring det som ännu inte hänt. Jag är orolig FÖR att det inte hänt ännu. Jag har katastroftankar ibland och det lugnar mig att höra mer om hur folk gjort. Men att han har tagit upp det först är ett faktum varför skulle det vara motsägelsefullt?

Jag oroar mig för att han är den som har kontroll över om relationen går framåt pga faktumet att han har barn, jag har ju inga barn att introducera eller inte introducera.

Han har kontrollen endast för att han har barn, det är ju ett oföränderligt faktum. Han försäkrade mig sist om att han kommer introducera mig och ner kan han ju inte göra egentligen förrän han är redo för en introduktion.

Han höll med mig senaste gången det togs upp, så ja då tog jag upp det först. Men -allra- första gången det togs upp, togs upp av honom. Totalt sett har frågan tagit upp 2 ggr på 8 månader.

Det enda som på riktigt skulle lugna mig är en introduktion. Vad mer skulle han kunna göra ens i teorin innan dess? En mindre ängsligt lagd person hade förmodligen litat på honom.

Jag har haft katastroftankar i alla sorters förhållanden där jag brytt mig tillräckligt där det i efterhand visat sig vara helt ogrundat, tror du underskattar hur mycket katastrofrankar man kan ha om man bara är lagd åt det hållet. 

Jag hade katastroftankar i min relation innan honom också. Alltid över framtida milstolpar. Den killen friade till mig till slut men jag blev den som gjorde slut pga att vi växte ifrån varandra.

Förra gången jag och min nuvarande var ihop hade jag katastroftankar. Jag var rädd att han aldrig skulle intoducera mig till sin son - helt ogrundat då han gjorde det.  I början hade jag katastroftsnkar om att han inte skulle vilja bli ihpp - också ogrundat.  Att jag paradoxalt nog lät denna ångest över framtiden gå ut över vår relation är orsaken till vår separation, ingenting annat.

Han hade inte lovat det, nej. När jag tog upp det sist och frågade jag om någon ungefärlig tidsaspekt sa han att han "trodde stt han skulle bli redo efter sommaren" men jag gjorde fel från början som bad om en tidsram pga att det helt enkelt inte GÅR att veta när man kommer känna sig redo.  

Sen förstår jag faktiskt inte varför du försöker uppnå genom att försöka förminska det positiva i vår relation och kalla det en "sk" relation. Hade han inte bett mig bli hans flickvän och istället sagt nåt i stil med att han inte är redo för en relation hade det varit förståeligt kanske, men han träffar mig  i princip all sin fritid och  jag är hans +1 på ett jobbevent längre fram denna månad (där även hans syskon kommer vara fick jag nu veta) så förstår inte varför du svarat på mina inlägg som om det rörde sig om en initiativlös kille som inte bryr sig.

 

Jag har gjort flera inlägg  om denna relation och vissa känner igen mig från dem.

Jag och min kille var ihop, gjorde slut och är sedan 8 månader ihop igen (officiellt i 4. Dessförinnan var vi ihop i 1.5 år och under den tiden var jag bekant med sonen de sista 6 månaderna. Eller bekant och bekant, jag bodde i princip hos dem. 

Tack för dina stödjande ord, det är precis sådant här jag behlver bli påmind om. Han är förstående mot mig men känner nog av min oro, det har du rätt i. Jag är mycket bättre på att lugna mig själv men har mycket att jobba på fortfarande och vill att han ska känna sig så trygg med mig som möjligt.

Du tolkar verkligen lite som du vill eller är jag otydlig?

När vi blev ihop tog han själv upp att han vill avvakta med introduktion men att han ser det hända för att han ser oss seriöst.

Jag säger INGENTING i 3.5 månader och tar upp vart han står för 2- 3 veckor sedan, tydlig med att det inte är i syfte att pusha nåt han inte är redo för. Han sa att han vill att det hela ska bli bra men att han tycker det känna närvöst. Han tillade då att han trodde han skulle bli redo efter sommaren men känner att han inte riktigt är där än.  Det är INTE SAMMA sak som att lova något, eller kan man lova saker retroaktivt tycker du?

Jag har inga tvivel på att han ser oss seriöst eller på hans känslor, det är uppenbart för mig att han är kär. Vi har ju en väldigt unik historia som gör det svårt att veta vad som är rätt sätt att gå tillväga och han funderar själv nycket på när/var/hur han ska ta intiativ till att gå vidare. Han har själv sagt arr han INTE VILL att vi ska stå stilla, det betyder en hel del tycker jag.

De flesta har inte återförenats med sina ex med barn inblandade och har aldrig stått inför en återintroduktion. Min förhoppning med dessa trådar är att NÅN med liknande erfarenhet ska se det.

Anser du att det är helt omöjligt att kommunicera  vad man vill i en relation utan att pressa den andre? Varför får du det att låta som att jag tar upp frågan stup i ett?

Jag har absolut ingenting emot att man säger vad man tycker, men jag reagerar när säger saker baserade på antaganden och inte vad jag faktiskt skrivit eller baserat på något lösryckt jag sagt ur kontext

Tack för lyckönskningarna. Det här med tidsgräns har jag funderat på men svårt att veta vad som är rätt, det är svårt att lämna en relation där känslorna är besvarade och det är till 100% ens eget fel att det tog slut sist. Kanske skulle jag kunna lämna  när jag själv genuint känner att "nu räcker det" men om det ligger 1 eller 5 år fram har jag ingen aning om.

Jag  är för ängsligt lagd för att kunna slappna av i en relation där jag är tillräckligt kär och tanken på en relation där känslorna inte är lika intensiva känns sådär lockande.

Skönt att du fick behandling för din borderline, det är verkligen ingen kul diagnos att ha. 

Svår fråga  om det är rätt. Jag uppfyller inte kriterierna för borderline men däremot har jag något som heter ROCD- ett slags tvångsmässigt tillstånd där man fixerar sig vid detaljer i sin relation. Har även det som kallas "anxious attachment" som jag försöker jobba på. Jag är i det stora hela betydligt lugnare än första gången vi var ihop men det kan bli bättre.  

Därför känner jag också att om jag byter partner kan dessa saker mycket väl komma fram på något annat sätt. 

När vi gjorde slut första gången var jag helt förstörd och kände mig korkad som ifrågasatte hans intentioner när han så tydligt involverade mig i sitt liv (även om det tog sin tid, träffade hans son först efter 11 mån) Förstår att han tröttnade på behöva ge mig bekräftelse. Jag var desperat och hade skapat en konkurrens mellan mig själv och hans ex (exet i det förflutna dessutom, inte att jag  i nuet såg eller ser henne som ett hot). En omöjlig tävling som fick mig att agera helt orimligt. Dessa känslor finns fortfarande men de har inte full fokus som då och de har avtagit rejält. Kanske var en kris jag gick igenom pga det nya det innebar att träffa en förälder.

Jag är osäker på barnfrågan. Jag stressade honom enormt med att vilja skaffa barn fort av helt fel anledning. Innan jag träffade honom var jag helt säker på att jag aldrig ville ha barn så kan inte riktigt separera viljan att ha barn från känslorna för honom. Vi är inte superförsiktiga när vi har sex och jag skulle inte göra abort om jag skulle råka bli gravid men barnlängtan kan jag inte säga att jag har just nu.

Det faktum att jag själv förstörde något med potential spelar ju in här, man tänker att man vill fixa det. 

Inte nödvändigtvis pga att ni inte tror på vår relation. Ja Det hjälper ju att bli påmind om att han kan uppleva det som pressande om man tar upp frågan, absolut. Tror dock inte det är en katastrof att ha gjort en check-in en gång? Så länge det inte övergår i tjat. Det vore väl konstigt om jag uppförde mig som om jag inte bryr mig. Jag vill inget hellre än att det ska kännas bra för honom. Han var en gång trygg med att inkludera mig fullt ut i sitt liv (även om det var långsammare än jag ville) så någonstans hoppas jag att vi har en grund där vi har något äkta.

Absolut många som försöker med ex igen. Men just re-introduktion av barn är något jag inte lyckats hitta så mycket om. Folk har skrivit mycket bra angående introduktion av barn och hur lång tid det tar. Har en ungefärlig bild av hur folk tänker och att de flesta tycks ense om att det är bäst att skynda långsamt.

Däremot knepigare när man en gång gjort slut. Kanske får leva med att det inte finns något facit.

Jag är lugnare i det stora hela. Perfekt? Absolut inte.  Dagar jag har pms kan det eskalera men ingenting som kan jämföras med första omgången vi träffades. Tvivlen kommer ibland när vi är ifrån varandra men umgänget med honom känns lätt och självklart. 

Jag behövde landa i att träffa en förälder och allt vad det innebar. Det var känslomässigt utmanande på flera överraskande sätt.

Jag har ett tvångsmässigt tillstånd för relationer men det hade jag innan jag träffade honom också så det är inte hans fel att jag förstörde något bra första gången vi var ihop.

Det är han och det är fint. Hoppas bara han ser alla leva tillsammans så småningom som han säger, även om det får ta tid.

Jag får bra hjälp av min psykolog, ångrar att jag inte tog tag i det här tidigare. Detta tillstånd är ganska okänt  och 

Art behandla tillståndet när man inte är i en relation äe knepigare pga att man bara triggas och har symptom när man ÄR i en relation och "frisk" när man inte är det.

Kanske är mer känt än jag tror? Var en ny term för mig i alla fslö. Ja känt eller inte, jag fördtod väldigt sent stt det jag höll på med var en slags OCD.